Britten Sam Mendes är känd för sina nyanserade skildringar av det udda och neurotiska i den amerikanska vardagen (American Beauty, Revolutionary Road) samt för några laddade och fint fotograferade film noirs (Road to Perdition, Jarhead). För ovanlighetens skull är Away We Go en komedi. Kanske blir några av Mendes fans besvikna: vägen från Revolutionary Road ledde honom till en äkta må bra-film med enstaka dramatiska detaljer ackompanerad av Alexi Murdoch (All My Days) och annat indie-relaterat. Ett råd: glöm att det är en Mendes-film, slappna av och bara njut av den.
Trettioplussarna Burt (John Krasinski från den amerikanska The Office) och Verona (Maya Rudolph från sketchserien Saturday Night Live) väntar sitt första barn. I tidens anda gör de babyn till sitt livs projekt (annat var det före p-pillret).
De vill ge henne ett bra liv med släkt och vänner samt massor med äventyr à la Huckleberry Finn. Till parets besvikelse har Burts föräldrar valt att flytta till Europa. Veronas föräldrar dog för tio år sedan. På spaning efter en idealisk uppväxtmiljö ger paret sig iväg till olika delar av USA där de har bekanta.
Allteftersom road movien fortskrider blir Burt och Verona bara mera vilsna, främst därför att de inte hittar några småbarnsföräldrar att se upp till.
Det bisarra mötet i Phoenix för tankarna till Borats USA. Löftet om en bitsk satir infrias dock inte i resten av filmen. Maggie Gyllenhaals tillgjorda hjältinna som ammar sina halvstora barn och som anser att det är naturligt att föräldrarna har sex i samma säng där barnen sover upplevs som en icke-trovärdig karikatyr.
Efter denna episod lämnar filmmakarna bort sina satiriska ambitioner till förmån av en mera reflekterande stämning – som för övrigt känns helt legitim.
Manuset är välutvecklat, dialogen bjuder på en massa skrattbomber. Den dråpliga scenen där Burt tar en av hippieparets söner på en åktur i en barnvagn känns mycket befriande. Karaktärerna är aningen schematiska, men det kompenseras av den värme och människokärlek som filmen utstrålar.
Två existentiella ämnen kännetecknar Away We Go: barn som projekt samt problemet med den ”absoluta” friheten.
Det förstnämnda ämnet kan irritera en och en annan förälder på våra breddgrader: medan Verona sitter och tecknar en väldig livmoder går Burt på en ”familjeskyddskurs” (en kurs där en Peter Pan stöps om till en alfahanne?). Paret vill inte att deras baby ska bli allför lugn av sig, därför imiterar de ett och ett annat gräl med Veronas mage som ”publik”: någon klok forskare anser att barnet skall utsättas för aggressioner.
Samtidigt är parets tillvaro allt annat än ordnad. De är ganska omogna av sig, deras bostad är ett ruckel med ett fönster av papp samt el som kommer och går. Lite störande är också Burts återkommande behov av att diskutera Veronas vagina och hans intresse för andra kvinnors bröst.
Det sistnämnda temat – friheten – har sorgliga undertoner. I Krzysztof Kieslowskis film Blå (1993) står hjältinnan en dag plötsligt fri från alla sina nära relationer: hon förlorade alla sina anhöriga i en bilolycka (filmens andra titel är Liberté).
På samma sätt är huvudpersonerna i Away We Go helt fria, skrämmande fria – och måste skapa en ny tillvaro både för sig själva och för sitt barn.
Away We Go. Regi: Sam Mendes. Manus: Dave Eggers, Vendela Vida. Foto: Ellen Kuras. I rollerna: John Krasinski, Maya Rudolph, Maggie Gyllenhaal, Chris Messina
Zinaida Lindén
