Jag minns så tydligt att jag när jag skrev mitt första lyrikmanus, som 20-åring, drömde jag om den rena tanken, den rena dikten. (Jag studerade teologi på den tiden, vilket nog också har med saken att göra …) Jag ville skriva dikt som var som grekiska pelargångar. Dikter som var kloka, vackra och eviga. Jag fick tillbaka mitt manus från förlaget med ett mycket kortfattat refuseringsbrev. Jag var rasande en vecka, sen började jag på nytt. Jag förstår idag att mitt första manus verkligen var vackert. Så helvetes vackert. Grekiska pelargångar är häpnadsväckande vackra en stund, men trista och enformiga i stora mängder. Kilometerlånga pelargångar är outhärdliga och maratonlopp i grekiska pelargångar är en katatonisk skräckupplevelse som kan leda till psykos.

Forskningen har konstaterat att det vi i allmänhet betraktar som klassisk skönhet hos en människa generellt handlar om vissa proportioner, samt att vänster och höger ansiktshalva är symmetriska. Ändå målar (vissa …) kvinnor än idag moucher, konstgjorda skönhetsfläckar i sina ansikten. Jag ser med mycket större intresse och njutning på ett åldrat, fårat, ärrat ansikte än ett klassiskt vackert. Vem tittar inte i smyg med skräckblandad förtjusning på vårtor med skäggstrån, missbildningar och vanställda ansikten …

Jag gråter ofta när jag ser luciatåg. Lucia förmedlar hopp, ljus och skönhet när den nordiska vintern och själen är som svartast. Men hur vackert eller näpet ett luciatåg än är, så mister det sin tjusning, sin magiska skönhet i lysrörsbelysning. Det kontrasterande mörkret behövs. Och kilometerlånga luciatåg 365 dagar om året, oberoende av ljussättning, skulle säkert vara lika psykosframkallande som grekiska pelargångar.

Nu kan man fundera varför jag skriver om lucia i oktober. Det kan man. Det kan bero på att jag har feber, eller att jag fått ett upprörande besked som golvat mig mentalt, eller att Helsingfors bokmässa just börjar och jag har en massa böcker jag borde läsa innan dess. Det kan bero på det. Eller på att jag ifjol drog en skrivarkurs i poesi i samband med lucia. Eller att lucia i oktober känns mer poetiskt än lucia i december.

Så. Föreställ er ett luciatåg med bara lucior, inte en endaste tärna.

Sätt till några tärnor, stryk alla lucior utom en.

Sätt till en och annan tomte eller pepparkaksgubbe på slutet, så får det hela lite färg och stuns.

Sätt till några troll, demoner och djävlar så blir det ju riktigt spännande.

Sätt till några utschasade hemmamammor, en blottare och ett borttappat barn så får vi lite dynamik och dramatik.

Tillsätt marknadskrafter, fondkapital, skönhetsmissar och hallickar – alltid retar det nån …

Nu blev det lite för långt – stryk det mesta – behåll till exempel: lucian, hallicken och fondkapitalet – eller lucian, skönhetsmissen och hemmamamman – eller trollet och pepparkaksgubben.

Låt luciatåget sen växla spår med pendolinotåget till Åbo eller tians spårvagn till Lillhoplax.

Låt luciatåget spåra ur …

Glöm allt jag sagt! Skriv som du vill. Skriv som du måste.

Men stryk allt onödigt och övertydligt och allt som är alldeles inåt helvete för vackert.

Det kan vara poesi eller poeså.