– Arbetarbladets öde avgjordes redan förra hösten när trafikministeriet beslöt ge hela det selektiva presstödet till FNB:s svenska verksamhet och tidningen Nya Åland, säger Jan-Erik Wiik, som är Arbetarbladets chefredaktör fram till årsskiftet, då tidningen läggs ned i sin nuvarande form.Detta stöd infördes för att delvis kompensera för förändringarna i det som tidigare var det parlamentariska presstödet. Eftersom minskningen av stödet skulle slå speciellt hårt mot minoritetsmedier infördes ett selektivt stöd, som dock för år 2008 gavs enbart till FNB:s svenska verksamhet och tidningen Nya Åland och för 2009 till FNB och tidningen Åland. Arbetarbladet och Ny Tid har blivit utan, trots att de som vänstertidningar representerar ”minoritetens minoritet” och därför är speciellt utsatta och drabbas hårdare av reformen än de flesta andra. På finlandssvenskt håll ägs ju dessutom numera nästan alla tidningar av stiftelser som kan mildra sådana här chocker. Dessutom har de i själva verket fått sin del av stödet i egenskap av FNB-kunder.

Det parlamentariska stödet hade delats ut till partierna på basis av deras riksdagsmandat och förmedlats vidare till dem närstående tidningar. Nu ersattes det av ett stöd till partierna  själva för deras informationsverksamhet, ett stöd de fritt kan fördela mellan t.ex. sina webbsidor och de tidningar som tidigare fått stödet. För tidningarnas del innebär det i praktiken en gradvis nedskärning av stödet.

Reformen motiverades i tiden med att EU skulle ha hävdat att tidningsstödet i dåvarande form i t.ex. Sverige och Finland förvrängde konkurrensen. Denna förklaring gav den svenska borgerliga regeringen, och det verkar som om kollegerna i Finland skulle ha tagit efter den. När man i svenska riksdagen började undersöka saken märkte man dock att motiveringen inte stämde och regeringen Reinfeldt drog – skamset? – tillbaka sitt förslag. Regeringen Vanhanen följde inte exemplet.

Megafonpengar

Jan-Erik Wiik säger att han från början varit skeptisk till förklaringen om att EU låg bakom reformen, i stället är det nog partierna som velat använda pengarna själva.

– Idén med presstödet var ju att trygga mångfalden i meningsutbytet i samhället. Pengarna gick genom partierna, men de kunde inte hålla dem själva. Nu kan de det. Nu granskar man pengarna ur en helt annan synvinkel. Nu säger man t.ex. efter en valförlust: Vi hade ett bra program, men vi nådde inte fram. Ett politiskt problem förvandlas till ett informationsproblem. I alla partier har vi nu väldigt unga ledare som inte förstår vilken idén var när presstödet skapades, de har inte erfarenheter av dess funktion.

Medan man i pressen kunnat diskutera samhälleliga frågor och också partiernas problem så ersätter partierna diskussionen med information och propaganda.

– Man har velat få mera kiloWatt i megafonerna.

Wiik tror att centern varit den drivande kraften bakom förändringen.

– Efter valet var centern konkursfärdig och därifrån drevs kravet på mera pengar till partierna.

Han föreslår som rubrik för intervjun: ”De unga partiledarna kör den politiska debatten i sank i Finland”, fast han nog som rutinerad tidningsmakare borde veta att den rubriken skulle bli för lång. Där har vi i alla fall kärnan i hans budskap.