”Hun er en god pi’e”, ska Norges kung Haakon ha sagt när han 1947 skulle hedra Sigrid Undset med landets högsta utmärkelse, storkorset av Sankt Olavs orden, men efter att ha läst journalisten Sigrun Slapgards sju hundra sidor långa bok om Nobelpristagaren inser man att det nog måste en kung till för att kalla henne ”en bra flicka”. Också i konkret fysisk bemärkelse var hon stor – hundraåttio lång – och en dansk kollega formulerade en osäkerhet som han långtifrån var ensam om: ”Hur skall man närma sig henne, om hon inte själv hittar den vardagliga och obesvärade tonen? Man kan ju inte säga ’god dag, god dag’ till ett monument. Man kan inte ställa fram en stol åt ett torn. Och vem kan komma stickande med en cigarett åt ett fjäll? Det tjänar ingenting till att låtsas som om hon är av samma storlek!”Undset var framförallt full av motsättningar. Hon var utpräglat studiebegåvad men valde att avstå från gymnasiet och bli kontorist. Tack vare sin arkeologpappa var hon från barndomen insatt i medeltiden med dess sagor, myter och visor men debuterade med en samtidsroman som började: ”Jag har varit min man otrogen.” Hon lovade evig underkastelse när hon gifte sig med målaren Svarstad – en herre som skilde sig för hennes skull och som förövrigt tyckte illa om judar och föraktade modern konst, i synnerhet Picasso – men fick senare äktenskapet ogiltigförklarat och tycks ha kommit att förakta honom. Hon predikade att kvinnor skulle hålla sig till sina uppgifter som mödrar och hemmets vårdarinnor men även om hon skapade sig det storslagna hemmet Bjerkebaek nära Lillehammer var hon samtidigt oupphörligt verksam inte bara som författare utan också som samhällsdebattör och ordförande för Norges författareförening. Ingen har som hon levt sig in i berättelsen om Maria och barnet men hon ville inte veta av någon ”förtrolig kladdighet” i förhållande till de egna barnen som hon stängde ute från sitt arbetsrum och agade hårdhänt. Yngste sonen fick åtta år gammal börja i internatskola och kom att vända henne ryggen. Hon var rationalisten som konverterade till katolicism – och upphörde att vara en läsvärd författare, för idag är det väl bara samtidsromanen Jenny och medeltidssviten Kristin Lavransdotter som håller. Hon var en nazismens svurna motståndare som kom att använda nazisternas eget språk, för ännu efter kriget ansåg hon att tyskarna var löss som helst skulle utrotas, att varje tyskt spädbarn förtjänade att dö.

nyfamilj

Modern är hon väl i den bemärkelsen att hon försökte skapa en nyfamilj – också Svarstads barn från det första äktenskapet bodde ofta hos henne – och tvingades inse att en alltför krävande vardag tär på också den starkaste erotiska passion. Ja, och kanske i det att hon under en rad av år var en internationell bästsäljare som skapade sin myt: ”Hon ägnar dagarna åt att ta hand om huset, trädgården och barnen. Hon skriver på natten när allt är tyst” ville hon att det skulle heta även om hon sällan visade sig förrän framåt eftermiddagen. I övrigt är hon – gudskelov – omodern: hon gjorde tidningsreklamer för rökning och var för dödsstraff men emot radio, film och sexualundervisning. I vissa avseenden verkar hon monstruös. Skulle hon vara gudmor ville hon också bestämma barnets namn och när en nära väns son drunknade skrev hon till modern: ”Om det bara inte hade varit Svante – den ende av de barnen som det verkade vara ruter i.”

Men Slapgard verkar ha för stor respekt för drottningen för att gå i närkamp med henne. ”De människor som Sigrid Undset tog in under sina vingars skugga fick ofta uppleva att hennes mänsklighet hade en del brister” konstaterar hon bara och det får väl sägas vara en underdrift att kalla detta en underdrift. Boken framskrider kronologiskt utan att göra skillnad mellan stort och smått, Nobelpriset eller flykten till USA är inte märkligare än att Bjerkebaek får rinnande vatten. Varken människor eller miljöer runt Undset blir påtagliga och verken analyseras aldrig.

Också den annars så stilsäkra Gun-Britt Sundström måtte ha ledsnat för översättningen rymmer förvånansvärt många fel.

Som finländare kan man ju för all del vara stolt över att hon efter ett nordiskt författarmöte i Helsingfors 1935 förklarade att Helsingfors är en vackrare stad än Stockholm men man undrar en smula bekymrat hur hennes tre små finska krigsbarn kan ha haft det.

---

Sigrun Slapgard: Sigrid Undset. Diktardrottningen. Översatt av Gun-Britt Sundström. Bonniers, 2009.