Bakgrundsarbetet för Mikael Kristerssons dokumentär Ljusår är närmast episkt. Femton år av närstudier i hans egen villaträdgårds flora och fauna med en super16-filmkamera. Slutresultatet är en dryga 100 minuter lång, minutiös och kontemplativ sondering av trädgården i Falsterbo. Artmångfalden i trädgården är påtaglig: flera fågelarter, katten, tuppen, hönorna, igelkottarna, getingar, fjärilar, blomarter, kryddarter, trädgårdslandets odlingar, och människor. Under filmens lopp skildras fyra årstider i naturlivet, bland annat genom livet i ett koltrastbo bakom murgrönan, i talgoxarnas bo i hålet i björkstammen och inuti ett getingbo. Människor i trädgården, som barnen i huset, grannarna eller sotaren vid skorstenen, dokumenteras också, men på samma avståndstagande och iakttagande sätt, som de andra arterna. – Den här filmen är en konsekvens av att jag länge velat visa att natur inte bara är naturfilmernas fjärran Afrika, Antarktis eller Indien, utan något som finns överallt där alla människor lever och som man kan uppleva. Den logiska kosekvensen blev då att jag gjorde en film där jag själv bor, säger Kristersson och tillägger efter en stund lättsamt:
– Så var det ju ganska praktisk att jobba hemma, lite kluvet kanske för att man fick arbetet hem hela tiden.
En av huvudtankarna bakom filmen var att visa att människan egentligen bara är en art bland andra också i det lilla vanliga naturlivet som kryper in på oss. ”Det som ofta glöms bort” enligt Kristersson. Därför innehar människan en biroll i Ljusår.
– Människorna syns och hörs visserligen i trädgården, men de ses ur grodans, getingens eller någon annan arts perspektiv.
Kristersson har också använt detta perspektiv i sina tidigare dokumentärer Pica Pica (1987) och Falkens öga (1998) och hans filmer passar därför dåligt in i den gängse genreavgränsningen i dokumentär- och spelfilm.
– Jag placeras ofta i naturfilmsgenren, men tycker personligen att jag är mera film än natur. Mina filmer använder t.ex. alltid spelfilmens berättarteknik. I Pica Pica, den här filmen om skator, tyckte jag att det var väldigt intressant att se på människolivet på samma sätt som på fågellivet. Om man stannar upp vad som helst och bara betraktar, så händer det saker. Den filmen handlar lika mycket om skator, som om förortsmänniskor och civilsationen i Vällingby.
Mot konventioner
Förutom djurberättarperspektivet innehåller Ljusår också annan Kristersson-karakteristika. På samma sätt som i de tidigare filmerna saknas berättarröst, dialog och bakgrundsmusik, så att berättandet enbart sker genom bilder och autentiskt ljud.
– Det är lite av en protest mot den konventionella naturfilmen som gör allting till objekt och som en klok speaker berättar om åt den obildade publiken. Den här berättarrösten blir ofta ett slags filter som isolerar enskilda objekt, medan jag i stället vill ha fram den ekologiska helheten.
– Genom att inte ha någon berättarröst vill jag också hålla så mycket som möjligt öppet och sätta publiken i ett slags kontemplativ, meditativ stämning. Människor ska få tid att tolka, tänka och själva få hitta svar på hur saker fungerar i naturen, så att publiken blir medskapare i filmen. Om man bara säger sanningar som artstorlek och antalet ägg går informationen in och ut. Istället för att vara pedagogisk på det där traditionella sättet vill jag lägga grunden för en kunskapsinhämtning. Den bästa sortens pedagogik är att skapa nyfikenhet, för den som är nyfiken kan själv samla fakta. Fakta, om fåglars eller andra arters liv, kan man ju idag hitta hur lätt som helst, förutsatt att man blir nyfiken
I enlighet med det här tänkesättet har Kristersson, som är amatörbiolog och ornitolog, också själv fått flera nya insikter om naturen medan han filmat sin trädgård.
– Att talgoxen äter upp sitt eget äggskal när ungarna kläckts kände jag inte till och det tas heller inte upp i någon litteratur. Men det skedde och det tycker jag är jävligt spännande.
Vid sidan om att skapa en nyfikenhet på naturen hos publiken vill Kristersson också få igång ett tänkande kring naturen. Han beskriver det som ”ett slags förundran över hur vår lilla värd fungerar och i förlängningen hur den är hotad om vi inte sköter oss”. Ljusår är därför också ett inlägg i klimatdebatten om man så vill.
– En inspirationskälla för mig i det här sammanhanget är Arne Sucksdorff. Han hade ett helt fantastiskt perpektiv som var ekologiskt före det egentligen ens fanns ett ekologiskt tänkande. När man ser hans långfilmer som Det stora äventyret, En djungelsaga och Mitt hem är Copacabana märker man hur han hade en känsla för att mejsla fram en sanning.
Ljusår hade Sverigepremiär i december 2008 och har visats på flera internationella filmfestivaler, bland annat på Kärlek & Anarki i Helsingfors i september. Filmen är också Sveriges bidrag till Nordiska rådets filmpris som tillkännages 21.10.
Anton Schüller
