– Man opererar som om folket inte betydde något och staten allt, säger Jakob Söderman.

Hur allvarlig är den kris som politiken verkar ha hamnat i genom valfinansieringsaffärerna? Jacob Söderman (Sdp) har ett längre perspektiv än de flesta, han satt i riksdagen åren 1972–82 och har nu kommit tillbaka efter en lång karriär som tjänsteman. Han kan se vad som förändrats.– Det verkliga problemet under ytan är att kostnaderna för politisk verksamhet, speciellt vid val, stigit väldigt mycket. Det har lett till att enskilda kandidater måste hitta på nya sätt att skrapa ihop pengar. Tidigare fanns det en underförstådd överenskommelse mellan partierna om en viss återhållsamhet, men nu har det blivit en kapprustning speciellt när det gäller radio- och tevereklam. Söderman ser samröret mellan politiker och dels föreningen Kehittyvien Maakuntien Suomi, dels Nova-gruppen som något skumt – här rörde det sig möjligen om försök att fixa fastighetsaffärer.

– Det verkar som om Centerns partisekreterare Jarmo Korhonen skulle se sig som en ny Arvo Korsimo. Kanske han inte kände de här affärsmännen närmare. De har ju sagt sig ha haft ett ”fosterländskt” syfte, att säkra en borgerlig majoritet, men när man ser på vilka kandidater de valde att stöda var det mest stigande stjärnor som kan bli nyttiga i framtiden.

Nu pågår undersökningar kring stödet från affärsmännen och från olika stiftelser. Men i diskussionen har man också dragit in stödet från fackföreningsrörelsen till vänsterpartierna och ifrågasatt att löntagarna får dra av fackets medlemsavgifter i beskattningen. Detta ser Söderman som olyckligt.

– Det var ju redan i Liinamaa-avtalet som man kom överens om att avgifterna till arbetsgivarförbund och fackförbund fick dras av i beskattningen och att arbetsgivarna driver in fackavgifterna. Läkare, jurister, jordbrukare och andra hade redan tidigare haft motsvarande skattefrihet för avgifterna till sina förbund. Nu kom Päiviö Hetemäki och Niilo Hämäläinen, som var bekanta från fronten, överens om att samma skulle gälla för facket. Och staten har i ett ILO-avtal förbundit sig att inte blanda sig i arbetsmarknadsparternas beslut.

Söderman påpekar också att arbetsgivarna gett ungefär lika mycket till Samlingspartiet som facket gett till vänstern.

Vänstern

måste förnya sig

Skuggor har fallit också över riksdagshuset, schabblet med jubileums-

vinet och förskingringen i riksdagens idrottsklubb har lämnat efter sig ett intryck av amatörmässighet och skandalen kring valfinansieringen började rullas upp när Timo Kalli, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, deklarerade att han inte anmält sina valbidrag eftersom den nya lagen inte stadgade om straff för brott mot den.

– Det var många som inte lämnade in redovisningar, t.o.m. Paavo Arhinmäki hörde till dem. Det var pinsamt för huset. Alla hederliga mänskor borde tacka Timo Kalli för att bestämmelserna nu skärps.

Söderman understryker att politiken är mycket bättre än sitt rykte. Det låter ändå som om han skulle ha trivts bättre under den föregående perioden han satt i riksdagen .

– Då var Samlingspartiet ett konservativt parti. Raimo Ilaskivi var ärkekonservativ, men kunde hålla riktigt bra inlägg. Moderna samlingspartister säger däremot aldrig konservativa saker. Alexander Stubb är ung, modern, sportig och glad. Det är ett modernt parti för moderna mänskor. Arbetarrörelsen framstår däremot som gammalmodig och fast i gamla floskler. Det går inte längre, arbetarrörelsen måste helt enkelt fräscha upp sig. Vänstern är som en gammal armékår i en okänd terräng. Sannfinländarna opererar i trossen och lockar till sig bittra arbetslösa. Framför oss opererar De gröna och far i väg med kommande väljare.

Södermans recept är att driva konkreta frågor.

– Nu skäller vi bara på regeringen, men våra anhängare vill att vi får igenom förbättringar.

Han medger ändå att riksdagens, och speciellt oppositionens, inflytande minskat och finansministeriets ökat. Tjänstemännen där, med Raimo Sailas i spetsen, kapade åt sig makt under depressionen.

Väggarna tjockare

När Söderman kom tillbaka till riksdagen efter 25 år kändes det som om väggarna blivit mycket tjockare.

– Det var som om politikerna under recessionen lärt sig att stänga öronen för folk. De måste fatta så förfärliga beslut att de gjorde sig okänsligare. Man diskuterar nu mer olika system än mänskors situation.

Söderman minns nog att man till en början fick det intrycket att regeringen brydde sig om medborgarna.

– Men så småningom tog regeringen en alltför hård linje som innebar att många företag krossades och borgensmän blev lidande. Efter de hårda besluten stannade det kvar en okänslighet.

Det kändes som om detta skulle ha smittat också socialdemokraterna.

– På det första gruppmötet efter det jag kommit tillbaka till riksdagen talade man bara om system. Också när man talar om medborgarlön diskuterar man olika system. Det har blivit så underligt kyligt. Man opererar som om folket inte betydde något och staten allt. När man en gång lärt sig spara kan man inte sluta med det. Facket har drivits på defensiven.

– Finländarna gick nog i medeltal rikare ut ur depressionen, men de fattigaste bara mycket lite rikare och de rikaste ordentligt rikare. Fördelningen mellan löne- och kapitalinkomster har förskjutits och också inom löneinkomsterna har klyftorna ökat.

Enligt Söderman ledde denna utveckling till socialdemokraternas stora valförlust.

– Mänskor som tidigare litat på arbetarrörelsen tyckte att den inte gjorde något.

Söderman lägger inte hela skulden på våra inhemska politiker, han understryker att de flesta beslutsfattare börjar sin bana med goda föresatser. Men det ideologiska klimatet har hårdnat. Länge var J.M. Keynes idéer de mest inflytelserika.

– Pekka Kuusis bok 60-luvun sosialipolitiikka var något av officiell doktrin i Finland och där underströk han att också de fattigaste måste ha pengar för konsumtion, för att ekonomins hjul skulle rulla. Men nu har Chicagoskolan med Milton Friedman i spetsen fått ett stort inflytande också i Europa.

Till stor del handlar det om marknadens expansion också inom den offentliga sektorn.

– I kommunerna driver man nu en ny politik inriktad på att spara och privatisera. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har ju proklamerat att marknadstänkandet ska in överallt. Det har kommit till synes i form av privatiseringar bl.a. inom hälsovården. Samtidigt säger EU att arbetslivet inte angår EU. Och EU-domstolen har kommit med flera utslag som oroar facket. Det har lett till att folk upplever EU som ett hot mot sin vardag. Skulle finländska fackfunktionärer ha vetat att kollektivavtal inom EU inte nödvändigtvis ses som bindande är det inte säkert att det blivit majoritet för EU i tiden.

Det här är en linje som inte är infödd i EU, Jacques Delors och Romano Prodi drev en annan politik, påminner Söderman om. Men nu är detta EU:s linje, och den påverkar oss på olika sätt.

Men Söderman har inte resignerat. När han följer mig till hissen i riksdagens annex tar han avsked med knuten näve, arbetarrörelsens gamla hälsning. Jag börjar fundera när jag senast mötte den och blir lite nostalgisk.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.