Så länge vi i 30-årsåldern kommer ihåg har det talats om hur svårt det kommer att bli för samhället när de stora åldersklasserna går i pension. Försörjningsbördan för min generation kommer att bli ohanterlig. Problemet har varit länge känt och basunerades ut redan när de flesta ännu tvivlade på klimatuppvärmningen.Och nu är alltså tiden inne. Årskullarna 46 och 47 lämnar arbetslivet efter jämna arbetskarriärer på närmare 40 år, men de är för många och har fått för få barn.

Att på naturlig väg, genom ökad immigration, minska på obalansen har man i praktiken varit väldigt ovillig till. Att skapa flexiblare arbetsmöjligheter för de människor som på grund av t.ex. sjukdom, ålder eller livssituation inte klarar av att sköta ett heltidsjobb är ett människovänligt sätt att öka samhällets totala arbetsinsats. Men arbetstakten på de flesta arbetsplatser tycks dock ständigt bli hårdare, vilket ökar mängden av människor som i princip skulle behöva anpassade arrangemang för att orka.

Arbetslivets förändringar sedan 90-talsdepressionen har för min generation varit det stora hindret mot att komma igång med våra arbetskarriärer. På det stora hela har arbetslivet för många av oss som kom till medvetande under förra depressionen varit svårforcerat. Vi har haft flera visstidsanställningar, freelanceperioder, stipendieperioder, studieperioder, perioder i arbeten som inte motsvarar vår utbildning, praktikperioder och projektanställningar än våra föräldrar. Inte för att vi har velat utan för att det är vad som har funnits.

Det är uppenbart att många människor kunde arbeta mera och längre och samtidigt må bättre av det.

Men vi måste vara på vår vakt mot medel som utgår från tvång snarare än människors egen arbetsvilja.

När vd:n för Finlands Näringsliv EK Leif Fagernäs kräver att pensionsåldern ska höjas till 67 ska man förstås inte missta det för övergripande samhällsanalys, utan ta det som just den intressebevakning som han är anställd att sköta. Liknande tankegångar blir hursomhelst allt vanligare. Alla minns Matti Vanhanens skidspårsutspel från i våras som just ett utspel. Men också Markku Lehto, ordförande för Sata-kommittén som förbereder en förnyelse av socialskyddet, nämnde i söndagens Helsingin Sanomat höjd pensionsålder som en av de nödvändiga åtgärderna för att rädda försörjningsbalansen.

Många av dem som går i pension vid 63 kunde säkert lockas att jobba 2–5 år till. Men innan vi vänjer oss vid tanken är det värt att fråga i vems intresse det är att tvinga eller pressa dem till det. Risken finns att vi med höjd pensionsålder skapar en mormorsgeneration som hankar sig fram på deltidsjobb, sjukdagpenning eller inkomststöd i stället för pension, antingen för att de inte är konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden, eller för att det finns för få sådana jobb som de alls klarar av.

Är syftet med en höjd pensionsålder att hålla kvar folk i arbete, eller att sänka samhällets kostnader genom att sänka de äldres levnadsstandard i övergången från arbetsliv till pension? Eller är syftet kanske främst att sänka priset på arbetskraften som hotar att bli dyr om efterfrågan blir större än utbudet?