Det är inte de avslöjnade detaljerna utan beträttelsen kring dem som tvingat Roberto Saviano under jorden efter att han skrev sin bok om den syditalienska Camorran. Det menar åtminstone han själv.

”Jag oroade mig och försökte förstå om det var möjligt att försöka förstå, upptäcka, veta utan att bli uppslukad, krossad. Eller om valet stod mellan att veta och vara utsatt för risk och att inte veta – och sedan leva bekymmerslöst. Kanske återstod inget annat än att glömma, inte se, lyssna till den officiella versionen av saker och ting, bara lyssna förstrött och sedan beklaga sig.”Orden är Roberto Savianos. De kommer mot slutet av hans bok Gomorra som publicerades första gången 2006. Boken beskriver den syditalienska Camorran – en klanbaserade form av (o-)organiserad brottslighet med bas i Neapeltrakten. Större och våldsammare än maffian, men mindre känd, mindre filmad, mindre romantiserad. Saviano (f. 1979) har närstuderat Camorran från sadeln på sin Vespa, följt rättegångar, närstuderat polisprotokoll, levt med polisradion som följeslagare, intervjuat unga pojkar som strävar efter att komma in i någon klan, och samarbetat med en s.k. ”stake holder” som hanterar sopor, eller rättare sagt giftavfall, i samröre med Camorran. Boken blev snabbt en succé. Men det dröjde inte länge innan det stod klart att minst en av Camorrans klaner utfärdat en dödsdom. Numera lever Saviano under permanent livvaktsskydd på hemlig ort.

2008 gjorde Matteo Garrone en hyllad filmatisering av boken som nyligen har släppts på DVD. Garrones film (också den betitlad Gomorra) följer några av de livsöden som Saviano beskriver. Resultatet är slående och skrämmande, så slående att jag var tvungen att söka spåra skeendets rötter tillbaka genom Savianos bok. Både filmen och boken utgör nämligen viktiga dokument om vår samtid. Just i gränslandet mellan fakta och fiktion tycks något väsentligt om vår samtid kunna avtäckas.

Det finns goda skäl till varför Camorran är mindre känd än och inte lika flitigt representerad som maffian. Om Savianos bild är riktig så är Camorran helt enkelt

oöverskådlig. Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att den rör sig i en gråzon eller säga att de gränser Saviano söker blottlägga är flytande. Men man kommer nog närmare sanningen om man säger att allt är svart – gränslöst.

Att cammorister inte gillar Savianos bok är inte svårt att förstå. Den är fullmatad med namn, platser, rapporter, berättelser, vittnesmål, ett detaljerat blodflöde. Men kanske är det ändå inte dess avslöjanden som gör den hotande. Givet att mycket är baserat på domstolsprotokoll, polisutredningar och rapporter, så är det ju mesta också redan känt. Men det är inte erkänt.

Knark, mord och variga spenar

Saviano beskriver korruption och brott, och namnger till och med mördare, mycket noggrant och detaljerat. Han beskriver ingående hur enskilda ”entreprenörer” kopierar kläder och kameror illegalt. Hur byggmästare mot betalning blandar giftavfall i betongen som sedan blir vårt skydd mot det rådande klimatet. Men det viktiga är inte enskilda illdåd, utan påvisandet av klanernas verksamhet som sammanflätad med vår helt vardagliga kapitalism och offentlighet. Inte så att några maffia-

bossar har köpt eller hotat en politiker eller två, eller fyllt en god man med bly och sedan sprängt kroppen i bitar – även om också det är sant – utan så att samhället och Camorran lever i en märklig form av symbios. Camorran finns inte bara i knarkhandeln och i prostitutionen. Den finns i mjölkdisken, i byxorna, i jorden och säden, i luften. Vi andas den. Den är en del av systemet och systemet skulle

inte fungera lika ”bra” om den inte fanns. Den pressar ned priser genom den ”fria” konkurrensen; den håller fabrikerna öppna, ger de utslagna jobb och håller kommunernas kassakistors botten dolda.

Camorrans ”affärsidé” är alltså att vara splittrad. Vid sidan av sin snudd på militära verksamhet äger den också helt legala företag som sköter sitt. Den ena handen vet inte alltid vad den andra gör. Man vet inte vem som är vän och vem som är fiende, vem du kan lita på och vem som skall ställas till svars. Och denna okunskap är viktig och avgörande. Inte bara för att det gör det svårare att komma åt dem, utan för att den håller maktmissbruket och profithungern sipprande, smygande, alltid närvarande.

Äger du en grossistfirma som hanterar märkeskläder är det en lätt sak att blanda kopian med originalet så att ingen, verkligen ingen, längre vet vad som är vad. Ofta är de sydda på samma fabrik, av samma arbetare. Äger du sedan dessutom en stor detaljhandelskedja med butiker i övriga världen, så är det ingen konst att sälja dessa varor på ”laglig” väg. Camorrans våldsdåd kan just nu omsluta din höft eller skydda din fots hud. Här. Nu.

Om ett företag alltid levererar mjölken i tid och dessutom till ett lägre pris än konkurrenterna så är det troligt att det anlitas. Vem som äger majoriteten av aktierna i det bolag som äger bolaget behöver ingen veta. Den som håller i lastbilsratt-en vet det troligtvis inte, butiksägaren inte heller. Mamman eller pappan som inte vill betala mer för mjölken vet det med säkerhet inte. Men om man levt i Camorraland har man troligtvis en aning om att det alltid rör sig under ytan, man vet bara inte vad eller vem eller varför.

Saviano visar också hur Camorrans armar omsluter varje del av produktionen. En kos juver måste hållas rent, särskilt om hon mjölkas så hårt att spenarna börjar blöda och vara. För detta krävs det ett särskilt rengöringspapper. Det måste också tas om hand, blodigt, varigt och fullt med bakterier. Camorran

ställer upp: vi tar hand om det inflammerade blodet till halva priset, så du kan lugnt pressa ut varje droppe. Naturligtvis är Camorrans sophantering inte ren. Man plöjer helt sonika ned varet och blodet i jorden. Snabbt och effektivt. Också din blomkål växer bokstavligen ur Camorrans blod.

Bokens avslutande avsnitt om sophanteringen är också ett av de mest tänkvärda. ”Soptippar är den mest konkreta symbolen för varje ekonomiskt kretslopp. De hopar allt som varit, de är konsumtionens verkliga rester, någonting utöver det spår som varje produkt lämnar på jordskorpan. Syditalien är slutstation för allt giftigt avfall, de oanvändbara resterna, produktionens bottensats.” Siffrorna som Saviano redogör är naturligtvis hemska i sig. Men det som gör ondast är vidden av hela berättelsen. Camorran drar sig inte för att för att förgifta sin egen jord. Camorrister har inte makt länge – de lever inte länge. Skall det skördas, skall det skördas nu. Det är konsumtionssamhället, de kortsiktiga perspektiven, vårt samhälles grundläggande mekanismer som när och närs av Camorran.

Att lämna det spretande öppet

Här är det lätt att söka sammanfatta boken till en enkel tes om hur t.ex. Camorrans brottsliga verksamhet är kapitalism (om än i en urartad form). Detta vore en för grov förenkling. Savianos text påvisar en mångfacetterad, segmenterad, värld, och en av hans huvudpoänger är att den kriminella maktordningen hålls uppe av att den inte är rent kriminell, och av att samhället i stort inte vet exakt vad som pågår. De får gärna känna till de enskilda händelserna och kanske också namnge de värsta syndarna. Men de underliggande mekanismerna måste hållas dolda. Som Saviano säger: ”Att i Camorraland känna till klanernas framgångsmekanismer, deras rörelsemönster och investeringar innebär att förstå hur ens egen tid fungerar i alla dimensioner och inte bara inom ens eget geografiska område.”

I november 2008 samtalade Roberti Saviano och Salman Rushdie vid Svenska akademien under rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. (Detta finns att se som extramaterial till DVD-utgåvan av Matteo Garrones filmatisering av Savianos bok.) Också här återkommer Saviano till tanken att det är litteraturens förmåga att porträttera underliggande mekanismer, snarare än komprometterande detaljer som har tvingat honom i landsflykt. Savianos tankar om sin egen situation och om litteraturens funktion borde alla som tänker på litteratur, film och andra typer av kulturyttringar som utsmyckning eller underhållning konfronteras med. Saviano är noga med att påpeka att litteratur framför allt är bilder av verkligheten.

Saviano lever under dödshot på grund av sin bok trots att det han skrivit varit känt länge. Det är berättelsen runt dessa fakta som är hotande. Så förklarar i alla fall Saviano själv situationen. Litteraturen, menar Saviano, kan få en läsare att ta på sig problemet, göra det till sitt eget, på ett djupare sätt än genom att bara förmedla informationen. Litteraturen handlar om människans plats och roll i ett samhälle. Det handlar inte om enskilda händelser i Neapel, utan om vår verklighet. Litteraturen har en mycket stark allierad, som polisrapporten, tidningsnotisen, eller faktaboken inte har: läsaren. Det är det som har skrämt Camorran.

Det är lätt att tänka sig att litteraturen kan öka vår kunskap om världen genom att den illustrerar eller ger exempel på något mer generellt. Men när man läser Saviano verkar det nästan vara tvärt om. Så snart de snåriga och dolda rörelserna och mekanismerna sammanfattas till tes, rör vi oss inte närmre verkligheten, utan från den. Världen finns där för oss. Men när vi söker sammanfatta den, införa den i ett ramverk i vilket vi skall kunna hantera den, räkna med den, försvinner dess påträngande realitet. De bilder av världen som litteraturen ger oss måste alltså tillåtas tala själva. Generaliseringen gör faktumet mindre värt, mindre verkligt. Det väsentliga framträder inte alltid genom att vi ringar in och sammanfattar.

Det vore alltså fel att sammanfatta Savianos bok till tesen: ”Camorran och kapitalismen lever av och upprätthåller samma ekonomiska samhällsordning.” Ett sådant påstående kan man hantera genom att rycka på axlarna och säga ”så dumt” eller så kan man söka motbevisa det med motargument eller exempel på att det inte alls alltid är så (vilket naturligtvis är helt sant). Men om du de facto börjar fundera på om den röda tråden som håller samman dina skor är färgad röd av blodig profithunger eller helt vanlig dito, så har du något konkret, verkligt, att tänka på.


Roberto Saviano: Gomorra. En Resa i Camorrans land. Brombergs 2007. Matteo Garonne: Gomorra 2008. DVD-utgåva: Cinema Mondo. Pan Vision 2009.

Niklas Forsberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.