En av Carita Nyströms Sju berättelser från sextiotalet handlar om en av Novemberrörelsens patruller som ägnar sig åt att rädda hemlösa från att frysa ihjäl på gatan och forslar sjuka till vård. Det var också Novemberrörelsens frivilligarbete – med sociologer och läkare i spetsen – som ledde till att Lepakko, ett gammalt färglager vid Porkalagatan, öppnades som ett ganska primitivt härbärge år 1968, inför den annalkande vintern. Sedan har staden utvecklat verksamheten i olika skeden och det senaste är Sanduddsgatans servicecentral, med boende, socialvård och hälsovård. Stämningen här känns avslappnad. Det nya är att både socialverket och hälsovårdsverket medverkar, därmed kommer man förbi administrativa gränser som tidigare varit besvärliga.Läkaren Agnes Stenius-Ayoade och socialarbetaren Elisabet

Erkkilä har ett nära samarbete som innebär att klienternas problem kan lösas enklare och snabbare än tidigare. De inledde detta samarbete med att göra en utredning om de bostadslösa situation i huvudstadsregionen, Asunnottomat vastaanottoyksiköissä, den första utredningen om de bostadslösas hälsosituation sedan 1974. Av den framgår bl.a. att 82 procent av de intervjuade hade rusmedelsproblem. Huvudsakligen rörde det sig om alkohol, men bland de yngre också om droger. En stor del hade mentala problem, psykoser förekom speciellt bland kvinnorna, som dock utgjorde bara 27 procent av de undersökta. Drygt hälften av alla var långtidsbostadslösa, 30 procent hade arbetsoförmögenhetspension och 29 procent

levde på utkomststöd. Bara två procent hade sjukdagpenning eller rehabiliteringsstöd.

Agnes Stenius-Ayoade (den sista delen av namnet kommer från

hennes nigerianske man, också han läkare) ser inte sitt val av arbetsplats som märkvärdigt.

– Jag är allmänmedicinare och tycker inte om att jobba på sjukhus. Psykiatrin kunde intressera, men den är alltför institutionaliserad. Mest har jag verkat på den sociala sidan, jag har jobbat i missbrukarvården under studietiden och senare. Jag är inte så rädd för sociala

frågor som många läkare är. Elisabet Erkkilä är sociolog, men båda hennes föräldrar är läkare, så vi har en förståelse för varandras yrkeskår.

Lång väg kvar

Samarbetet mellan yrkesgrupperna är ganska nödvändigt på ett ställe som detta.

– Är man bostadslös är det inte i första hand medel mot sömnlöshet som man behöver. Men de flesta långvarigt bostadslösa har missbruksproblem och psykiska problem, de kan t.ex. vara paranoida. När man skriver ut mediciner som klienten inte har pengar till är det bra att i närheten ha en socialarbetare som kan skriva ut en betalningsförbindelse.

Behovet av ett institutionaliserat samarbete mellan social- och hälsovård är speciellt stort i större städer, medan man på mindre orter, som Ekenäs, kan ha ett bra samarbete också informellt, säger Stenius-Ayoade som jobbat ett drygt år på Ekåsen.

– Västra Nyland är ett himmelrike jämfört med Helsingfors, åtminstone på den psykiska sidan. Här i Helsingfors skriver man ut mycket sjukare mänskor på gatan än på en liten ort. Här finns det på sätt och vis en större service med tusentals stödboendeplatser. Men man ska veta vart man ska gå för att få den servicen och det är svårt att få någon stödperson. Varken socialarbetare eller läkare känner till hela nätet. Det är svårt att veta vilken blankett man ska använda. Det är ingen hemlighet att om alla som är berättigade till stöd skulle få dem, skulle välfärdsstaten gå i konkurs. Ofta anser socialarbetaren att det är läkarens sak att sköta papperskriget, eller tvärtom.

Nu finns det i alla fall, tack vare samarbetet på Sanduddsgatan, chanser att flera ska få stöd de är berättigade till.

Samtidigt genomförs byråkratiska omorganiseringar som får motsatta effekter. Det har funnits en

socialbyrå för de bostadslösa, men nu ska den upplösas och arbetet spridas på andra byråer. Det sägs att man ska spara, men Stenius-Ayoade anser att det inte är rationellt. Resurserna är redan nu knappa.

– I Stockholm har socialarbetarna på byrån för bostadslösa 30–40 klienter per person, men hos oss har en socialarbetare 200–300 klienter, vilket innebär att de träffar dem

ungefär en gång per år. Någon tid för motiverande eller uppsökande arbete blir det inte. Man tar till lätta lösningar med olika projekt i stället för att göra något åt att basservicen inte fungerar. Detta trots att bostadslösheten på sätt och vis är på modet. Regeringen vill halvera bostadslösheten fram till år 2012 och har anslagit tio miljoner för att bygga stödboendeenheter i olika städer. Härbärgenas sovsalar försvinner och ersätts av ettor.

Varje bostadslös har sin historia, en del har drabbats av skilsmässa, andra av konkurs. Men för väldigt många är det alkohol- och/eller drogmissbruk som lett till att de vräkts för att de blivit för stökiga eller inte betalt hyran, eller båda. Sanduddsgatan är en genomgångsstation, för kortare eller längre tid. En del flyttas därifrån till mer permanenta boendeenheter, andra får bo hos någon kompis, några hamnar på sjukhus, mest mentalsjukhus, och några i fängelse. Men i praktiken får ingen en bostad på den fria marknaden.

Illegala invandrare kan inte komma till Sanduddsgatan, här ska man vara skriven i Helsingfors. Ingen hälsovård eller socialvård står till buds och Stenius-Ayoade konstaterar att det inte ens förts någon diskussion om saken.

– Finland är långt efter de andra nordiska länderna i de här frågorna. Vi har en bit att gå innan myndigheterna medger att vi har något att fundera på, det visar behandlingen av rumänerna.

Rättvisare med medborgarlön

Om sitt jobb säger Stenius-Ayoade att det är roligt så länge hon har tillräckligt med tid för sina patienter och det har hon hittills haft, mellan en halv och en timme per patient.

– Jag har inget emot svåra patienter om det finns tillräckligt med tid. Blir det för mycket på en för kort tid blir jobbet tungt och stressigt. Nu har dagarna varit fulla, men inte för fulla. Det är alltid spännande att vara med om att starta något nytt.

En sista fråga: Om du skulle ha makt att genomföra genomgripande reformer inom social- och hälsovården, vad skulle du då göra?

– På den sociala sidan skulle jag införa ett enklare och rättvisare

system för att trygga utkomsten, medborgarlön eller något annat. Nu har vi ett system som förutsätter att man fyller i en massa blanketter. Inom hälsovården borde vi skapa ett heltäckande system som är rättvist för alla. Nu har vi problem med parallellfinansieringen som innebär att kommunerna står för en del och arbetsgivarna för en del, där en del förs över till privat hälsovård.

– Enligt OECD har Finland ett av de mest ojämlika hälsovårdssystemen i Europa. Pensionärer och

arbetslösa faller utanför arbetsplatshälsovården. Antingen borde vi få en sjukförsäkring för alla eller så ett heltäckande offentligt hälsovårdssystem. Regeringen försöker lösa problemet med servicesedlar, men de gör systemet ännu mera ojämlikt. USA klarar sig alltid sämst i internationella jämförelser, men ändå vill regeringen utveckla vårt system i amerikansk riktning. Är problemet att de inte kan läsa engelska? Vi är så jätteinåtvända i Finland. Vi skulle ha mycket att lära oss, vi borde titta på vad man gjort i andra länder och se vad som inte lönar sig att göra. Läkarkåren borde också skärpa sig.