I början av 90-talet hyrde jag en lägenhet i en av Helsingfors mer välbeställda stadsdelar. Vid paradingången fanns en liten metallplakett uppsatt: bettleri förbjudet. Den hade jag och mina vänner väldigt roligt åt. Vi hade aldrig sett en bettlare i vår stad och hade inte en tanke på att vi skulle göra det heller. Vid pass femton år senare jobbade jag några vintermånader i centrum av Helsingfors. På väg till och från jobbet, arla och särla, passerade jag en gammal kvinna som knäböjde på metallgången utanför fina bokhandeln. Jag gav henne alltid de slantar jag hade löst i fickan. Eftersom vi sågs dagligen blev vi så pass bekanta att vi hälsade på varandra. Mitt förstulna grävande efter slantar i fickan, hennes mumlade välsignelse, min sammanpressade motvälsignelse blev en daglig ritual.

Hon välsignade mej för att det hörde till hennes yrkesroll, var en del av jobbet.

Min ”välsignelse” var något annat: jag muttrade över att samhället ser ut så här, att en gammal kvinna är tvungen att sitta på bar metall, utan ens en pappskiva under sej, sönderfrusen, med snoret rinnande och handen utsträckt. Jag muttrade över att jag var maktlös – inte kunde göra något för att förändra hennes situation – vad spelade mina mynt för roll, egentligen? Samtidigt blygdes jag över att jag var den överordnade och hon den underordnade, att jag i alla fall hade den makten att jag kunde ge eller att låta bli att ge. Jag avskydde tanken på att hon kanske var beroende av mina småpengar. Jag muttrade över världen – för att den är som den är och över henne, för att hon bara genom att sitta där störde min bild, var en vagel i mitt öga. Och samtidigt – det kan jag inte förneka – kände jag också djup och innnerlig tacksamhet över att inte vara i hennes ställe.

Jag upplevde att jag hade ett band till denna kvinna och om hon någon dag inte satt på sin vanliga plats blev jag orolig för henne, saknade henne rentav.

Det var naturligtvis inte henne som person jag var bunden till, inte heller funktion. Det var minnet av andra det handlade om. Kroppen, gestalten. Den krumma ryggen, den tunna, fågellika kroppen, de förvärkta händerna, hucklet, kläderna som paltats på kroppen i lager på lager av en enda orsak: att ge värme. Allt hos henne var mej välbekant. Så såg mina småbrukaranmödrar ut, som jag minns dem från min barndom.

För några euron om dagen gjorde jag således en avbetalning på en livslång skuld till dem som varit med om att bygga upp det samhälle som gett mej möjligheten att äta mej stor och stark, göra mina livsval och bli en sorglös konsument i den bästa av världar.

Tiggeri handlar om att väcka medlidande genom associationer hos den potentiella givaren. Om man inte kan relatera till den som tigger öppnar man inte sin börs. Jag beundrade den gamla kvinnan för hennes uthållighet, hennes yrkesskicklighet, hennes psykologiska öga. Hon var ett fullblodsproffs. Det utesluter inte att hon också var lidande och ömkansvärd, tvärtom, det hör ihop.

Mitt hjärta blöder emellertid inte för alla tiggare. Unga, välbyggda män blir utan bidrag, likaså unga tonårsflickor som liksom dansar fram.

Så blottlägger tiggaren givarens värderingar, fördomar, preferenser och minnen så att den välbeställda står framför den utblottade alldeles, alldeles naken.

Det är obekvämt.

Det är obehagligt.

Det är så man skäms över att vara människa.

Och för att skämmas lite mindre gräver man i sin ficka.

Sen finns det de som är större än så. Större människor, helt enkelt. Häromsistens fanns en artikel i Hufvudstadsbladet om det äldre österbottniska par som köpte ett hus till den rumänska romfamilj som stod utan tak över huvudet. Det är sann medmänsklighet: att fixa bostad, jobb och uppehållstillstånd.

Ett motsvarande fall utspelades på Åland för några år sedan när de första rumänska tiggarna uppenbarade sej i öriket och de åländska tidningarnas messa-spalter fylldes av för- och mot-argument om deras existens. Då tog en privatperson helt enkelt hem dem till sej, anställde dem och fixade bostad. Också församlingen ryckte in på motsvarande sätt.

I alla de här tre fallen är det en religiös övertygelse som lett till den utsträckta handen. Däri ligger en av förklaringarna till att världsreligionerna har överlevt i tusentals år: i tanken om barmhärtighet, att den som har ska ge av sitt överflöd till den som inte har. Förstås är barmhärtighetstanken inte heller okomplicerad: på den följer lätt förväntningar om mottagarens ödmjukhet, tacksamhet och att relationen givare – mottagare är cementerad. Den religiösa barmhärtighetens stora brist är att den saknar den politiska tankens uppfattning om rättvisa. Men eftersom rättvisetanken verkar vara fullständigt utraderad från dagens politiska agenda leder kyrkan just nu överlägset i poäng mot politiken.

Det är inte jag som bestämt att samhället ska se ut så här, ändå är det jag som står där med skammen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att inte vilja vara en del av ett samhälle där mänskor inte har tak över huvudet, saknar de mest grundläggande medborgerliga rättigheter. För mej spelar det ingen roll ifall det handlar om finländare eller varelser från yttre rymden. Jag vill inte se mänskor tigga på gatan, för att det är avhumaniserande, det gör oss till djur, vi som går förbi mer än de som tigger. Jag vill inte vara en del av en stat som river utblottade människors skjul och önskar att Finland blir ett land som man kan trivas i och inte som nu, för att låna Bruno K. Öijers ord, ett land där ”sjuka drog lott om vem som ska bota landet”.

En hösteftermiddag, på väg från tåget till bussen, passerar jag Posthusets hörn. Där brukar en urgammal gumma tigga. Men idag trummar hennes fot irriterat upp och ner, i en väldigt stor gymnastiksko. Hennes vrist är hårig och under hucklet sticker skäggstubben fram. Gumman har fått en inhoppare och killen som turar henne är högst 25, han är adrenalintaggad och lättirriterad. Han har lånat gummans käpp, som han frenetiskt viftar med. Scenen är grotesk – både löjlig och hjärtskärande. Ett sånt mask- och gyckelspel vår samtid är, där vi alla är medspelare, även om vi inte vill.

Ulrika Bengts

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.