Prata om klass är ett sätt att skapa obehag i Sverige. Det väcker ilska, hån och skepsis. Åtminstone fick jag erfara det när jag 2003 gav ut intervju- och essäboken Klass – Är du fin nog? Jag skrev bland annat om min egen klassresa från arbetarklass på landsbygden – där mina föräldrar var verksamma som kokerska respektive elektriker – till en medelklass i Stockholms innerstad. En klassresenär med tudelad social tillhörighet bär ofta klassglasögon. Vi ser maktstrukturer tydligare än de som är infödda i medelklassammanhang. Jag funderade ofta på varför man talade tyst om uppenbara orättvisor.

Nu vet jag bättre. Låt mig göra en klassgömmarlista.

Socialdemokraterna pekar hellre på genus och etnicitet. Klass anses omodernt och partiet fiskar efter förlorade röster hos medelklassen i innerstäderna. Allt medan Sverigedemokraterna lockar till sig missnöjda arbetare. Arbetarklassen är ovillig att peka på sitt underläge och visar ingen klasstolthet som den gjorde förr: ”Det var vi som byggde landet!” De vet så väl att i ett nyliberalt präglat samhälle anses de som är verksamma inom lågstatusyrken ha lägre ambitioner och klenare begåvning. Individen väljer vilken klass de önskar tillhöra. Den som påtalar orättvisor är avundsjuk.

Feministiskt initiativ tonar också ner klass, eftersom klassbegreppet historiskt sett varit förknippat med männens befrielserörelse. Detta trots att arbetarklassen feminiseras och bär bh, inte pannlampa, som författaren Lena Kallenberg sagt. Kvinnorna har de lägst betalda yrkena, de sämsta anställningsvillkoren och den sämsta hälsan. Ingen för deras talan för de är ofta utlandsfödda. Klass, genus, etnicitet hänger ihop.

Inte heller kulturskribenter från medelklassen tycker att klass är relevant – som Dagens Nyheters biträdande kulturchef Åsa Beckman uttryckte det i en krönika: ”när hantverkaren har den nya stadsjeepen och största platteven”. Ja, vad betyder klass när stålverksarbetaren tjänar bättre än lyrikkritikern? Medie-medelklassen kan till nöds acceptera att ”god smak” (deras egen) är klassbetingad. Däremot skriver man gärna om det amerikanska, brittiska och indiska klassamhället.

Överklassen då? De vägrar tala klass. De riskerar ju att få sina nedärvda privilegier ifrågasatta.

Lögnen och makten

De enda som talar om och skriver om klass är klassresenärerna. Men deras vittnesbörd blir ofta punkterade. De är ju utåt sett framgångsrika. När Susanna Alakoski och Karin Nielsen gav ut antologin Tala om klass 2006 skrev Göteborgs-Postens ledarsida ”otidsenligt briljerande med proletära förfäder”.

Den svenska arbetarklassen försvann någon gång i slutet på 70-talet och vi slutade nämna ordet klass. Industrisamhället ersattes av tjänstesamhället. Arbetaryrkena hade flyttat utomlands och Sverige bestod i stort sett av en stor medelklass.

I över tjugo år har vi levt i denna lögn. För hur kunde underbetalda städare i tunnelbanan, kokerskor i matbespisningen, dagispersonal och arbetare som stod i kylan på kycklingfabriken plötsligt vara medelklass – annat än i retoriken? På frågan om det finns skäl att tala om klass och klassmotsättningar i Sverige, svarade kulturminister Lena Aldelsohn Liljeroth nej när hon intervjuades i Tidningen Vi. Den borgerliga alliansen hade just då vunnit valet.

Men den som orkar läsa Statistiska Centralbyråns siffror vet att klass finns och handlar om makt. Det borde en minister ha kännedom om. Dina föräldrars ställning påverkar om du kommer att skaffa dig en utbildning. Ditt yrke påverkar i sin tur din status, ditt kontaktnät, ditt boende, karriärmöjligheter, hälsa och semestervanor.

Ja fakta talar emot den politiska retoriken. Statistiska Centralbyrån har aldrig tidigare uppmätt så stora inkomstskillnader som nu. I storstädernas invandrartäta ytterområden lever barnen farligt: 60 procent under fattigdomsgränsen. Ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i EU och den ökar kraftigt. Snart är var tredje ung person utan arbete och på senare tid har ungdomar bränt bilar i förorterna, precis som de gjort i Brixton och i Paris då nöden blev för stor.

Sverige förändras. Sociala förflyttningar som svenskarna varit mästare på i ”möjligheternas land” går numera mest nedåt: från medelklass till arbetarklass. Det finns inte jobb som väntar på alla högskoleutbildade. ”Varför skildrar ingen klassresan neråt”, är en av de vanligaste frågor jag får när jag föreläser om klassperspektivet.

Det intressanta är att detta politiskt krängande samhälle skildras flitigt i litteraturen och allt oftare är det en social nedåtrörelse. Jag som skriver och föreläser om svenska klasskildrare i samtidslitteraturen hinner knappt läsa allt som ges ut. Senast drabbades jag av Kristian Lundbergs brutalvackra roman Yarden. En återkomst för den svenska arbetarlitteraturen i dess ursprungliga mening: den skildrar vanmakten i ett tungt och nedbrytande arbete. Författaren skriver självutlämnande om biltvätt i vinterkylan i Malmö hamn. Ensam svensk bland välutbildade papperslösa. Tillbaka i den sociala utsatthet han växte upp i.

Den nya arbetarlitteraturen

Klasskildringens pånyttfödelse inträffade någon gång vid millennieskiftet då den identitetssökande romanen fick ett uppsving. I en orolig tid med politiska systemskiften, flyktingsströmmar och klimathot växte intresset för historia och autentiska berättelser sig starkt. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Minoriteter, klassresenärer, ja till och med den i skönlitteraturen så ovanliga överklassen begrundade sina rötter. Ofta fick författarna stor uppmärksamhet, fin kritik och prestigefyllda priser. Ofta var de kvinnor. Susanna Alakoski, Helena Henschen, Åsa Linderborg och Lo Kauppi skapade några av framgångssagorna. I konsekvens med den obefintliga klassanalysen i politiken och i medierna recenserades böckerna sällan som just klasskildringar. Om hur samhällssystemet påverkat karaktärernas sociala situation. Nej, man skrev snarare om dysfunktionella familjer, missbrukarproblematik, barnets utsatthet och far och dotter-relationer. Allt individualiserat. Sällan politiserat.

Utom när författaren Göran Greider recenserade: den enda skribent som bar upp klassbegreppet på 90-talet.

Men han har fått sällskap. En mängd – framför allt kvinnliga skribenter – som med mig är i färd med att avlasta honom. Vi skulle aldrig recensera Lars Furulands och Johans Svedjedals översiktsverk Svensk arbetarlitteratur och påstå att det var ”En gravskrift över arbetarförfattarna” som rubriken löd i Dagens Nyheter. För oss är arbetarlitteraturen en högst levande och dynamisk genre. Markörerna är numera klass, genus och etnicitet. De är sammankittade.

För vissa författare är klass till och med huvudspåret. När Hassan Loo Sattarvandi debuterade med den prisbelönade modernistiska romanen Still beklagade han att ingen såg att det var arbetarklassen han skildrade i ett av Stockholms ytterområden. Johannes Anyuru som nyligen Augustprisnominerades för sin tredje diktsamling Städerna inuti Hall – skildrar liknande förhållanden i Göteborg. På ett seminarium på ABF i Göteborg sade han sig vara irriterad på begreppet ”invandrarförfattare”. Själv anser han att han skriver om klass och när han framträdde refererade han till Göran Greiders arbetarpoesi.

Mången kritiker som enbart fokuserat på etnicitet trampar i klaveret. Särskilt då man använder invandrare som en sorts synonym till arbetarklass. När Jonas Hassen Khemiri debuterade med Ett öga rött påstods den vara skriven på ”Rinkebysvenska”. Rinkeby är ju själva symbolen för den socialt utsatta förorten. Döm om allas förvåning när författaren bodde i ett medelklassområde i innerstan och hade gått i Handelshögskolan.

Lena Andersson var först med att i skönlitteraturen problematisera och modernisera klassbegreppet. I sin debutroman Var det bra så? från 1999 visade hon att barn till utlandsfödda högpresterande akademiker kunde vara bättre rustade för högre studier än barn till svenskar som inte gått gymnasiet.

Arbetarklassens återkomst i litteraturen under 2000-talet visade ett Sverige med tydliga klasskillnader. Där undermåliga arbetsmiljöer, dålig hälsa, utländsk bakgrund, frånvaron av bildningstraditioner och det skakiga självförtroende som kan följa på det, var starkare klassmarkörer än pengar.