Från min tid som litteraturstuderande minns jag särskilt en diskussion. Ur ett etiskt och moralfilosofiskt perspektiv skulle vi diskutera vad som är tillåtet att göra i konstens namn. Det var bara något år efter Lars Noréns minst sagt omdebatterade uppsättning av sin pjäs 7:3, i vilken tre tungt kriminella män spelar sig själva och den efterföljande tragedin med polismorden i Malexander. Den övergripande frågan som dryftades var om det fanns något samband mellan pjäsen och brottet, om skuld och ansvar. Seminariet kom att utvecklas till en häftig dispyt och åsikterna gick vitt isär. Särskilt minns jag hur en av de kvinnliga deltagarna med en slags skräckblandad förtjusning beskrev vilket eggande men samtidigt skrämmande intryck de fysiskt stora manliga internerna/skådespelarna hade gjort på henne. Det slutna rummet, farligheten och svettdoften som utsöndrades. 7:3 är alltjämt en pjäs som väcker debatt, berör och upprör. Utifrån en djuplodande research berättar journalisten Elisabet Åsbrink i boken Smärtpunkten om händelserna kring 7:3. Det är synnerligen informativ, fyllig och inte minst spännande läsning. Åsbrink har intervjuat personer som var involverade i projektet, läst dagböcker, brev och artiklar. Hon har förmågan att ställa sig vid sidan om och betrakta hur ansvariga har haft svårt att säga nej, hur lojaliteter byggts upp. En gedigen komplex ”pageturner” som jag har svårt att slita mig ifrån. Boken var också Augustprisnominerad i kategorin bästa facklitteratur i år.

Nynazistisk kamp

Kort sammanfattat är historien följande: 1998 får Riksteaterns konstnärlige ledare Lars Norén en förfrågan av Carl Thunberg, den beryktade ”militärligans” ledare, om han är villig att i samarbete med några s.k. sju-treor på den slutna kriminalvårdsanstalten Tidaholm sätta upp en pjäs tillsammans med dem. ”Sju-treor” är benämningen på fängelseinterner som kategoriserats som rymningsbenägna och farliga. Norén och producenten Isa Stenberg antar erbjudandet och tillsammans med tre interner, varav två uttalade nazister, skrivs pjäsen 7:3, där fångarna spelar sig själva och skådespelaren Reine Brylofsson agerar som Lars Noréns alter ego. Våren 1999 spelas 7:3 på Riksteaterns scener i bland annat Umeå och Hallunda. Det resulterar i en kulturdebatt av sällan skådat slag, framför allt p.g.a. det nazistiska budskap som framförs från scenen.
Parallellt som internerna deltar i teaterprojektet organiserar två av dem, Tony Olsson och Mats Nilsson, en serie rån för att finansiera den nazistiska kampen. Efter sista föreställningen av 7:3 rymmer Olsson och deltar tillsammans med nynazisterna Jackie Arklöv och Andreas Axelsson i ett bankrån i Kisa som leder till att två polismän mördas i Malexander. Idag avtjänar Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv livstidsstraff. Den sistnämnde har erkänt att han avlossade de dödande skotten. Carl Thunberg och Mats Nilsson är fria.

Naiva och blåögda

Kunde denna tragedi ha förhindrats och går det att fastslå något samband mellan teaterprojektet och brotten? Åsbrink menar att det inte finns något självklart orsakssamband. Brotten kunde ha skett ändå. Lars Norén, Isa Stenberg, beslutsfattare inom kriminalvården, flickvänner, ja alla inblandade var oerhört naiva och blåögda men ingen kan ställas till svars som personligen ansvariga för händelserna i Malexander. Däremot undrar jag hur Krimalvårdsstyrelsen resonerade när de godkände mer eller mindre oövervakade permissioner i samband med teaterarbetet? Hur var det möjligt att Isa Stenberg fick agera fångvaktare samtidigt som hon skulle ro hela projektet i hamn, så att hon efter det får bära på förtärande skuldkänslor.
Åsbrink är inte ute efter att sätta fast eventuellt skyldiga eller hänga ut någon på löpsedlarna. Däremot sätter hon händelser, personer, minnen, historien och nutiden i ett sammanhang för att försöka förstå. Hon prackar befriande nog inte på läsaren sina åsikter utan ställer en rad frågor: handlade 7:3 om rehabilitering eller om konst? Var det fel att låta nynazister föra ut sitt budskap från en offentlig institution? Inte heller på den senare frågan finns något enkelt eller entydigt svar. Många delar på ansvaret. 7:3, menar jag, handlar också om smärtpunkter i de inblandades liv, punkter som skulle kunna ha varit vändpunkter om någon hade haft förmågan att säga ifrån och sätta gränser.

---

Elisabeth Åsbrink: Smärtpunkten – Lars Norén, Pjäsen Sju tre och morden i Malexander. Natur & Kultur, 2009.