Den här hösten skulle det talas om klass i det svensktalande Finland. Det såg ut att vara givet eftersom det skulle komma ut hela två antologier om klass, ett på vartdera av de större förlagen. Schildts antologi Obs!Klass kom ut i augusti och recenserades i Ny Tid 35/2009. Söderströms De Andra kom ut precis till Helsingfors bokmässa. Och visst har det talats mera om klass än på länge. Det har till och med varit lite inne att inflika något om klassperspektiv också då klass inte är huvudtemat, i kolumner, recensioner eller debatter, när man träffar folk på gatan. Men så har jag också med säkerhet levt i en miljö där man hellre än befolkningsgenomsnittet talar om klass och fattigdom.

Konceptet i De andra är tvåspråkigt, vilket delvis förklarar varför den har hela fyra redaktörer. Hälften av texterna är skrivna på finska och översatta till svenska. I den finska upplagan Me muut har de svenska texterna översatts till finska. I den svenska versionen framstår de svenskspråkiga texterna överlag starkare, något överraskande eftersom man bland skribenterna hittar framstående författare som Sofi Oksanen och Kreetta Onkeli. Kanske är det översättningarna som får de finska texterna att framstå som något gråare?

Totalt är texterna 19 och samtliga skulle förtjäna mera uppmärksamhet än de kan ges här. Överlag är mitt intryck att de finlandssvenska klassantologierna är mera varierade till innehållet än motsvarande svenska böcker som har kommit ut under de senaste åren. I de rikssvenska böckerna är det klassresenärens perspektiv som har dominerat, särskilt berättelser om resan från arbetarklass till medelklass. I De andra är det tydligt att man har jobbat på att få med så varierade perspektiv som möjligt, flera överklasshistorier, tydliga regionala markeringar, förutom den mångfald som det dubbla språkperspektivet ger.

Överklassens goda uppfostran

Av någon orsak blir jag mera provocerad av De andra än av de tidigare klassböcker jag har läst. Den stora provokatören är inte t.ex. Niklas Herlin som vet hur det är att vara en av arvtagarna till ett av de stora industriimperierna i det senare 1900-talets Finland: hisstillverkaren Kone vars stiftelse har försörjt bland annat flera av mina tidigare doktorandkolleger.

De största provokationerna är skrivna av Maria Björnberg-Enckell och Sauli Niinistö. De provocerar framför allt för att båda i princip är bildade människor som man förväntar sig mera av, men också för att båda är inflytelserika i det samhälle som de i boken betraktar så blåögt blinkande. Samtidigt kan man tycka att det är fräscht att de så tydligt bryter mot det klassresenärssamförstånd som har präglat den rikssvenska diskussionen och många av texterna i höstens antologier.

Björnberg–Enckel reflekterar över sin stora, sociala släkt som tycker om vältillredda middagar som långsamt avnjuts tillsammans, med snaps, sånger och samtal. Är det överklasskultur eller invandrarkultur? undrar hon. (Ett spanskt syskonpar giftes in i släkten på 1850-talet.) Men en rikedom är släkten helt klart, och viktig för utvecklandet av social kompetens och ett ledigt sätt.

God uppfostran är givetvis något som överklassen satsar på, men det är enligt Björnberg-Enckell inget privilegium. ”Vem som helst kan uppfostra sina barn till socialt resursstarka personer. Världsvana och social säkerhet uppstår inte i hemliga rum, men nog i hem där de upplevs vara viktiga. Utmaningen är motivationen,” skriver hon.

”Dra åt helvete, kan man bara säga”, säger min högst medelklassiga vän när jag läser upp den här passagen.

Hur uppfostrar man sina barn till socialt resursstarka personer om man skäms för sig själv, känner sig klumpig och underlägsen, om man själv har fått lära sig att man ingenting är, om man inte orkar mera, inte har råd att betala de nödvändigaste räkningarna, inte hinner tillreda middagar eftersom arbetsresan med två byten på kollektivtrafiken tar för mycket av tiden? Hur gör man om man är obildad underklass eller kroniskt sjuk utan nätverk, ensam, alkoholiserad eller har två jobb för att alls klara sig? Givetvis växer det resursstarka barn ur många sorters förhållanden, men den väluppfostrade Björnberg-Enckell tycks inte begripa att hennes tal om motivation är djupt, djupt kränkande mot alla de här människorna.

Niinistös text är etter värre när det kommer till insikter om hur olika sidor av samhället hänger ihop. Inplanterat i lite löst snack om plebejer, patricier och klasslösa under antiken skriver han att utslagningen av en viss del av befolkningen är ett svårundvikligt faktum. Detta ”trots att alla politiska och samhälleliga aktörer beslutsamt har ingripit mot marginaliseringen”. Tyvärr, menar han, kommer de utslagna att finnas också i framtiden och vara de som mest avviker från alla andra. ”Det är svårt att nuförtiden bära fattigdom med heder.”

Det ofattbara är att den här vojvojmannen är en av Finlands mest respekterade politiker.

Hat, svek och hopp

I kontrast mot de här två texterna känns de två texter som tydligast handlar om hat djupt befriande.

Roy Michelson berättar om sin granne Sune som var en reko kille med familj och gård, i allmänhet försiktig och eftertänksam. Sune fick för mycket lån för att starta en rävfarm, och sedan fick hanför mycket lån för att hålla farmen uppe när skinnpriserna rasade på grund av överproduktion. Han bröts först ner till ett darrande vrak och sköt sig sedan. Men den här historien är bara ett exempel på allt som Michelson har otalt med överhögheten.

”En annan sak är att finlandssvenskar borde få rösta av politisk övertygelse och inte enbart på ett språk. Nu anser partiet att den som inte röstar på SFP är en andra klassens medborgare.”

Markus Drakes text om sitt hat mot chefen på ännu en undermåligt betald praktikplats är stilistiskt kanske den starkaste i hela boken, men jag ska inte uppehålla mig vid den här eftersom den publicerades i sin helhet i Ny Tid 41/2009.

Sen finns det andra texter som är upprörande just på grund av det som känns insiktsfullt. Henrika Ringboms text som skildrar hennes skoltid i Drumsö och Mattby under 70-talet är en av dem. Hon beskriver hur skolmiljön präglas, inte bara av de faktiska ekonomiska skillnaderna som finns mellan eleverna, utan framför allt av den dominerande roll som de välbärgade och världsvana överklasselevernas gäng får i skolans sociala verklighet. Tillvaron präglas av uppåtsträvande, osäkerhet, underlägsenhetskänslor och svek.

Monika Fagerholms text har jag särskild förkärlek till eftersom den skildrar en av mina egna barndomsmiljöer, Botby gård i östra Helsingfors. Fagerholm bryter ner de vanligaste fördomarna om de östra förorterna, och berättar om sin trygga medelklassuppväxt i ett höghus byggt i början av 60-talet, i en miljö som är grön och intressant och betydligt mera jämlik än Ringboms förmögnare Drumsömiljö. Tiden, som i princip är långt den samma som i Ringboms text, framstår i den unga östliga förorten som hoppfull och framåtsträvande.

Där vill jag stanna, i den andan.

Det talas om klass nu för att klassklyftorna igen har vuxit under en längre tid. De växer delvis just för att man inte på länge har talat om klass, för att människor har lärt sig bära sina motgångar som individuella misslyckanden, för att man inte tänker strukturellt. För att vända trenden är det viktigt att vi hittar sätt att tala om de här frågorna och att koppla det individuella till det gemensamma och strukturella. De andra ger många redskap för det.

Man kan givetvis avfärda den här typen av texter som politiskt impotent identitetsjoller, men innan man gör det är det värt att läsa texterna med omsorg och tänka på vad de säger. För att budskapet ska hinna sjunka in önskar jag den här boken och dess systrar ett längre liv än vad som är gängse idag för antologier av den här typen.

---

Silja Hiidenheimo, Fredrik Lång, Tapani Ritamäki, Anna Rotkirch red.: De Andra. Söderströms 2009. Med texter av Maria Björnberg-Enckell, Markus Drake, Monika Fagerholm, Kaarina Hazard, Niklas Herlin, Minna Lindgren, Fredrik Lång, Leo Löthman, Merete Mazzarella, Roy Michelson, Husein Muhammed, Aarne Nevanlinna, Sauli Niinistö, Sofi Oksanen, Kreetta Onkeli, Henrika Ringbom, J.P. Roos, Merja Virolainen och Kjell Westö.