– En bra utveckling under det senaste decenniet är att rapporteringen över låginkomstfattigdomen har blivit en normal del av den statistiska rapporteringen, säger Markus Jäntti, fattigdomsforskare och professor i ekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.– Man behöver inte vara forskare för att ta reda på hur många låginkomsttagare det finns i ett samhälle. Det är bara att slå upp i officiell statistik och dessutom på en basis som är överenskommen inom den europeiska unionen.

Annat var det när Jäntti var i början av sin karriär.

– I början av 1990-talet sa statsminister Harri Holkeri att det här med fattigdom är fullständigt irrelevant.

Fattigdomen mätt i pengar

I sin forskning ser Jäntti huvudsakligen på fattigdom genom de ekonomiska resurserna som hushåll har tillgång till. Det här är på sätt och vis lätt att göra, menar han, eftersom man vet mycket om de resurser som hushåll har, men det är ett perspektiv som på olika sätt också är begränsat. Dels kan det hända att hushåll har sådana resurser som forskarna inte observerar och dels jobbar de med tidsperspektiv som är både för korta och för långa.

– Om man har ont om pengar är det ju ett problem från dag till dag och månad till månad, men vi jobbar i regel med ettårsperspektiv.

De problem som fattigdomen för med sig i längden är också svåra att överblicka. De faktiska inkomsterna säger heller inte allt.

– Sådana informella resurser och informella nätverk, vem man får hjälp av när det är knepigt, det är sådant som vi, som har det här inkomstfördelningsperspektivet, tenderar att missa. Vi vet inte heller hur det känns att vara fattig.

– Sen när det gäller speciellt barnfattigdom är det sätt på vilket jag och den officiella statistiken tacklar de här frågorna ett som lider av alla de brister som jag nyss har påtalat. Det enda sätt vi har att mäta barns ekonomiska villkor är att titta på det hushåll där de lever. Det kan vara missvisande på olika sätt.

Men hänger det nya intresset för fattigdomsstatistik ihop med att inkomstklyftorna ökar i Finland sedan 90-talet?

– Jag tror att det här intresset för fattigdom skulle ha kommit helt oberoende av hurdan utvecklingen hade varit i Finland, säger Jäntti och påpekar att statistiken är påbjuden av EU.

Men han noterar också att forskningen på området inte alls är lika livlig i Sverige där han är verksam, och att orsaken faktiskt kan vara att utvecklingen i Finland har varit mycket sämre i det här avseendet.

Fattigdom i Finland

– I den mån hade Harry Holkeri rätt att när han uttalade sig var faktiskt den relativa fattigdomen ett väldigt begränsat fenomen i Finland, säger Jäntti.

– Vi hade en stor utjämning av inkomstspridningen från slutet av 60-talet till början av 80-talet och sedan var det rätt jämnt till medlet av 90-talet, så att vi hade både låga relativa inkomstskillnader och väldigt låg relativ fattigdom och väldigt låg s.k. absolut fattigdom, vilket är ett begrepp som jag inte gillar men som många andra ofta använder, att man fixerar en specifik fattigdomsgräns och tittar på hur den förändras över tid.

Jäntti menar att de relativa inkomstskillnaderna nu igen är på samma nivå som de var i början av 70-talet och också i relativ fattigdom har man gått bakåt.

– Nu har de goda utfallen försvunnit, och inte nog med att de har försvunnit, utan de har försvunnit till en följd av specifika politiska beslut. Så det här är helt självförvållat.

Jäntti betonar att det inte, som en del tror, finns en fullständig korrelation mellan inkomstskillnader och relativ fattigdom.

– En stor del av ökningen i inkomstskillnader beror på det att de högsta inkomsterna har skenat iväg. Det spelar ingen som helst roll för den relativa fattigdomen som mäter hur de som är i den lägsta ändan av inkomstfördelningen klarar sig relativt genomsnittsmedborgarna, där genomsnittsmedborgarna definieras som de som har medianinkomsten. Sen kan man fråga om det här är ett relevant sätt att se på det hela och den diskussionen tycker jag att man gott och väl kan föra.

Ett annat sätt att se på det här fäster uppmärksamhet vid hur den ekonomiska tillväxten fördelas inom befolkningen.

– Om den ekonomiska tillväxten fördelas jämnt är en konsekvens att de relativa inkomstskillnaderna är oförändrade. Ökningar i inkomstskillnader är en reflektion av att den ekonomiska tillväxten fördelas ojämnt. I Finland har den ekonomiska tillväxten varit avsevärt snabbare i övre ändan.

Enligt Jäntti är det traditionella sättet att se på det här att det så småningom också blir bättre i den lägre ändan.

– Men nu har vi väntat ett bra tag på att det ska ske och de facto är det så att med undantag av vissa år så har inkomsterna under medianen stagnerat.

Det politiska

Man talar ibland från politikerhåll om ökande inkomstklyftor som någon form av naturfenomen, men    Jäntti sällar sig alltså till dem som spårar förändringen till politiska beslut.

– Helt specifikt handlar det om de beslut, av vilka många fattades av Lipponenregeringar, framför allt den första Lipponenregeringen, för att förbättra arbetsincitamenten för dem som är utanför arbetslivet, dvs. det som man på svenska kallar för flitfällodiskussionen. Jag har tillsammans med kolleger tittat dels på vilka effekter det här hade på arbetande och dels på vilka effekter det hade på inkomstskillnader, och vår bedömning är den att man inte kan säga om det hade några positiva konsekvenser för arbetande. Det finns väldigt lite evidens på att det skulle ha haft gynnsamma konsekvenser, men däremot svarar det för merparten av de ökade gapen mellan den lägre ändan av inkomstfördelningen och medianpersonen.

Jäntti menar att den politiska diskussionen tenderar att reducera komplicerade politiska frågor till en dimension.

– Om man t.ex. inte ser att beskattningen har många målsättningar, av vilka många står i konflikt med varandra, så försvinner allt det som gör den till ett knepigt problem. Man måste göra klart för sig vad man vill. Särskilt problematiskt är det om man har tydliga målsättningar på en punkt och enormt vaga på en annan.

– Nästan alla svåra problem i socialpolitik och ekonomi handlar om att det finns målsättningar som ligger i konflikt med varandra. Flitfälloproblematiken existerar bara för att man tycker det är viktigt att folk arbetar men att man också tycker att det är viktigt att de inte svälter ihjäl om de inte gör det.

Skulle den senare målsättningen inte finnas skulle det bara vara att avskaffa alla inkomstöverföringar. Att man ändå har inkomstöverföringar visar att det också finns sociala målsättningar, som måste formuleras explicit och beaktas i evalueringen av eventuella reformer som påverkar dem. Beslutsfattarna verkar ibland märkligt ointresserade av vilka andra värden och målsättningar som eventuellt offras när man försöker förbättra arbetsincitamenten. Men problemet hänger enligt Jäntti ihop med den gängse förvaltningskulturen.

– Allt det här är delvis ett led i New Public management i en ganska bred bemärkelse, man har en vetenskaplig ansats till hur man förverkligar detaljer i det offentliga. Men om man inte gör klart för sig vilka principer det är man ska förverkliga, kan man inte förverkliga några som helst principer. Det här är ett mycket bredare fenomen än något som bara gäller inom fattigdomsforskning eller ens inkomstfördelningsforskning.

Ett exempel på ett farligt missförstånd, menar han, är hur man i Finland sökte en ny statistisk modell för att utjämna kostnaderna för hälsovården över kommuner. Man gav i uppdrag åt några bra forskare på det som förut hette Stakes (nuvarande Institutet för hälsa och välfärd) att göra en statistisk modell som ska ta fram de objektiva behoven av hälsovårdsmedel i varje kommun.

– Men att tro att det finns något sådant som objektiva behov … jag är inte ens postmodern här, så att jag skulle förneka någon form av verklighet … Min poäng här är att det reflekterar en bristfällig förståelse av vad en statistiker gör – när han eller hon går ut för att skatta en statistisk modell över något – om man bara delegerar en uppgift till forskarna och säger att här är det här uppdraget, kom med de objektiva svaren till oss. Det handlar om vilka felbeslut vi vill undvika vilket är en värderingsfråga, och det är för den vi har politiska beslutsfattare.

Och det här, menar Jäntti, är ett problem som genomsyrar alla strävanden att basera politiken på så kallade objektiva utvärderingar.

Men hur är intresset för fattigdomsfrågor fördelat över det politiska spektret, är de inte typiska vänsterfrågor?

– Finland är ett märkligt land på det sättet att den stora ökningen av inkomstojämlikhet skedde under en socialdemokratisk regering och den har fortsatt efter att vi fick en högerregering, säger Jäntti.

Nyfikenheten på nya sätt att lindra de här problemen var eventuellt större under den föregående regeringen, menar han, men med en rätt smal marginal.

– Egentligen är vi nu inne på ett område där jag inte har speciell expertis, men jag har ju funderat på de här frågorna i många år. Det finns en oro för inkomstfördelningen över hela det politiska fältet och den är eventuellt lite starkare inom vänstern. Men det finns också över hela det politiska fältet starka krafter som är fullständigt ointresserade av det här.