– Det luktar öst, säger min reskamrat när vi kliver av planet. Solen silas genom molndiset, det är ljummet. En buss väntar. Jag nickar instämmande, drar ett djupt andetag. Vi traskar över betongen, några hundra meter bort syns hangaren. Vi har landat i Budapest.
Det är den 23 oktober, en fredag, men inne i staden lyser gatorna söndagstomma, butikerna är stängda. Folket är samlat på torgen, vid monumenten eller i demonstrationståg. Ungrarna firar nationell helgdag, gamla gröna tanks står uppställda, historiens ödesmättade rekvisita. Längs paradgatorna vajar den ungerska flaggan, på flera platser ser vi informationstavlor med svartvita bilder och årtalen 1989 och 1956 i fet stil. Frigörelsens firande, manifestation för folklig resning och kamp, i Ungern men också på andra ställen runtom i det forna öst.


Den 9 november är det tjugo år sen muren föll. Det kan knappast ha undgått någon, det är mycket muren nu. Muren på längden och på tvären. Jag surfar in på You Tube och ser två oförglömliga klipp som noggrant redogör för händelserna den där historiska novembernatten.
Huden knottras på mig. Berlinbornas fest, glädjen och tårarna. Sen dess kan jag inte sluta nynna på Scorpions pinsamma monsterballad Wind of Change, men utan att skämmas. Det är det märkvärdiga. Jag önskar jag var med 1989, jag kan inte säga annat. Historiens vingslag ekar in i vår tid.
Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss frustration. Historien kastar också en slagskugga över den europeiska kartan som vägrar att lätta trots tidens gång, en skugga som låser våra tankar vid ett passerat faktum. Med järnridån var Europa ohjälpligt uppdelat i två, ett öst och ett väst. Med ridåns fall förändrades detta i ett slag, eller det är i alla fall vad som rimligen borde ha skett. ”Det luktar öst”, sa min reskamrat och jag höll med. Synd.
Vi vandrar längs Budapests boulevarder, vi äter gulasch och anka med bräserad kål, vi dricker en torr tokajer. På Café New York står palatsets anrika historia på bordstabletterna. Vi är i hjärtat av Europa, bilden av ett svunnet Centraleuropa fastetsat på hornhinnan och en wienervals med balkanblås och sång på jiddisch av The Klezmatics ekande i öronen.
Vi betalar, kliver ut i det milda ljuset. Ur spårvagnens högtalarsystem hörs ungerska och engelska. Vi passerar flera restauranger tillhörande samma hamburgerkedja. Ett demonstrationståg med högerextremister flankeras av lika många poliser i full stridsmundering, med skydd på axlar och ben, som amerikanska fotbollspelare. Hjälmen bär de under armen. Vi turister tittar på, fotograferar.
Utanför centrum syns förortens tunna skivhus, så bräckligt magra att jag undrar om de verkligen klarar en riktig storm. Nu står de på rad, vända mot soldiset, som om de sög ur de sista strålarna. Det är höst, men känns som vår. Här börjar min spaning efter ett nytt Centraleuropa.

Oskar Anesten

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.