När Simone Weil (1909-1943) var 7 år sände hon på påsken sitt chokladägg till en soldat vid fronten. När hon kort före sin död som landsflyktig vårdades på ett sanatorium i England vägrade hon äta större matransoner än dem hennes landsmän kunde få hemma i Frankrike. Mellan dessa ytterliga yttringar av solidaritet ligger en livsgärning som är lika vid i perspektiv som kort i tid.Filosofen Simone Weil levde som hon lärde och delade hellre liv med de fattiga och utstötta än med kolleger. Hennes tanke byggde en båge från Platon till Johannes av Korset, hennes fysiska varelse befann sig i lärarkatedern, på fabriksgolvet, på skördefälten, vid fronten och vid sitt anteckningsblock var som helst. Hon gav uttryck åt radikala och ofta paradoxala tankar i filosofiska, etiska, politiska, konstnärliga och religiösa frågor. Det är svårt att bryta ut enskilda resonemang ur deras sammanhang, hur frestande det än är att citera hennes blixtrande formuleringar. Risken för missförstånd eller obegriplighet är uppenbar.

I det följande försöker jag koncentrera huvudpunkterna i hennes livs historia och belysa några tanke- och handlingsbanor, i hopp om att inspirera till läsande, och därmed till den dialog man ofrånkomligt kommer att föra med Simone Weil.

Att begära saningen

Simone Weil föddes i en välbeställd, fransk-judisk, sekulariserad läkarfamilj där hon fick kärlek och uppmuntran, klassisk bildning och tankens frihet. I tonåren sjönk hon enligt egen utsago ner i ”bottenlös förtvivlan” för att hon ansåg sig så obegåvad i jämförelse med sin bror André – ett matematiskt geni.

”Det var inte yttre framgångar jag stod efter, jag sörjde över att jag aldrig skulle nå det transcendenta rike, där bara de verkligt stora vinner inträde och där sanningen bor. Jag ville hellre dö än leva utan sanningen. Efter månader av inre mörker fick jag plötsligt och för alltid den förvissningen, att vilken människa som helst, även om hennes intellektuella utrustning är nästan ingen, kan nå detta sanningen rike, förbehållet genierna, om hon bara begär sanningen och oavlåtligt bemödar sig om att finna den.”

Citatet ingår i ett avskedsbrev som Simone Weil skrev till sin goda vän, dominikanpatern  Joseph-Marie Perrin i Marseille 1942, inför flykten till New York. Hon kallar brevet ”En andlig självbiografi” och det är – eftersom hon aldrig förde dagbok – ett ovärderligt dokument om hennes livsval och vändpunkter, (ingår i boken Väntan på Gud). Jag får anledning att återkomma till brevet.

Simone Weils sanningslidelse fick en filosofisk grund att stå på då hon under sina gymnasieår fick den berömda filosofen Alain ( Émile Chartier) som lärare. Platon och antikens Grekland utgjorde en grundpelare i undervisningen, skepticism i fråga om all form av auktoritet en annan. Av alla Alains hängivna lärjungar lär det bara ha varit Weil som vågade vända skepticismen mot honom själv. Vilket inte hindrar att hennes studiekamrat och biograf Simone Pétrement anser att det är hos Alain som Weils eget tänkande har sin rot, liksom hon genom honom utvecklat den spänst i tanken hon ger prov på i vitt skilda ämnessfärer.

Sin filosofielicentiatexamen avlägger Simone Weil dock utan lysande avgångsbetyg, på grund av sitt politiska engagemang. Hon tillhörde aldrig det kommunistiska partiet, men betraktade sig som kommunist. Rektorn lär inför en examen sagt: ”Vad beträffar röda jungfrun så ska hon få lov att i lugn och ro göra i ordning sina bomber för den stora kvällen.” Ett något absurt yttrande med tanke på att Weil var pacifist och bland annat stödde kväkarnas grupp Volonté de paix (Fredsviljan).

Hon var också aktiv inom en folkbildningsrörelse, där man undervisade arbetare i franska, matematik och samhällskunskap. När hon ombads tala om feminismen tackade hon emellertid nej – ”feminist är jag inte”. Nej verkligen inte – till det egendomliga och till och med stötande hos Simone Weil hör hennes totala ointresse för kvinnofrågor. Hennes kärlek till ”la source greque”– den grekiska källan – stördes aldrig av den kvinnliga frånvaron i Platons texter och tankar, och det verkar inte som om hon sett bristen på kvinnlig medverkan i beslutsfattandet  som en av orsakerna till världens obalans.

Konkret solidaritet

När ”röda jungfrun” sökte sin första lärartjänst önskade både rektorn och inspektorn på undervisningsministeriet henne så långt pepparn växer, vilket kom att betyda den lilla staden Le Puy i Auvergne. Där rådde arbetslöshet och fattigdom.

Den nya lärarinnan i läroverket för flickor beslöt: 1) att skänka större delen av sin lön åt behövande familjer, 2) att efter skoltid undervisa arbetare och arbetslösa, 3) att propagera för tvärfackligt samarbete och 4) att demonstrera med de arbetslösa och bland annat tåga in med dem på ett stadsfullmäktigemöte. Den sistnämnda åtgärden väckte skandal och filosofilärarinnans lämplighet ifrågasattes, men fröken Weils elever med föräldrar genomdrev att hon fick stanna läsåret ut och de arbetslösa fick igenom en del av sina krav.

1932 reser hon till Tyskland för att med egna ögon bevittna vad nazismens uppmarsch innebär. Fascismen var hon förberedd på, men hon blev mycket besviken på  kommunisterna. I ett brev till föräldrarna konstaterar hon att den antisemitiska smittan spritt sig inom kommunistiska partiet, och vidare: ”För andra gången på mindre än tjugo år har världens bäst organiserade, starkaste och mest avancerade proletariat, Tysklands proletariat, kapitulerat utan att göra motstånd. (…) Detta sammanbrott har en räckvidd som går långt utöver Tysklands gränser…”

Utvecklingen i Tyskland fick Simone Weil att ifrågasätta marxismens tillämpning. Stalinismen hade hon redan tidigare misstrott, nu frågar hon sig om det alls går att skapa en organisation som inte framföder en byråkrati – ”byråkrati förråder alltid”.

Under följande läraranställning – stormig även den – skriver hon artiklar om situationen i Tyskland, den sista har inte ens publicerats då Hitler kommer till makten våren 1933. Flyktingar börjar strömma till Frankrike, Simone Weil hjälper så många hon kan, ofta via föräldrarna. I tidskriften La Révolution prolétarienne där hon medarbetar regelbundet från denna tid, reflekterar hon över den ryska revolutionens misslyckande, den tyska arbetarrörelsens nederlag och de erfarenheter hon fått av arbetarrörelsen i Frankrike. Hon konstaterar att fascismen inte är ”kapitalismens sista kort” utan en ny samhällsform och att tjugonde århundradets revolution förefaller vara en kadrernas revolution.

Hur göra arbetarna fria? Frågan tvingar ner Simone Weil på verkstadsgolvet. Hon anhåller om tjänstledighet – naturligtvis utan att ange orsaken – från sin tredje lärartjänst för att konkret erfara fabriksarbetet. Naturligtvis kommer hon också att vara anonym och i alla avseenden likställd de andra arbetarna. Med undantag för, kanske, hennes ovanliga opraktiskhet och det hon kallar sin ”biologiska olycka” – en migrän som plågar henne livet igenom.

Hon kommer att arbeta vid tre olika fabriker och där emellan leva de arbetslösas liv. Hennes hälsa angrips för resten av livet, men det var inte den omständigheten som för henne gjorde fabriksåret till en vändpunkt. Hon skriver i den ovannämnda andliga självbiografin:

”Till kropp och själ var jag liksom sönderbruten. Denna kontakt med olyckan hade dödat min ungdom. (…) Jag hade nog klart för mig att det fanns mycken olycka i världen, tanken därpå förföljde mig ständigt, men jag hade inte lärt känna den genom någon längre tids nära beröring. I fabriken hade jag gått upp i den namnlösa hopen, och jag genomträngdes till kropp och själ av de andras olycka. Ingenting skilde mig från dem, jag hade faktiskt glömt mitt förflutna, och någon framtid väntade jag mig inte, då jag knappast kunde tänka mig möjligheten att överleva den trötthet jag kände. (…) Där fick jag för alltid slavmärket.”

Trots detta samlar hon under fabriksåret anteckningar, brev, essäer till den bok som senare skulle utges under namnet La condition ouvrière (Arbetarnas villkor). Dess motto är hämtat ur Iliaden – Hektors avsked till Andromake som slutar med orden ”ej villig förvisst men av hårdaste nödtvång”.

Det är dem som sliter vid det löpande bandet av nödtvång, inte frivilligt som hon, det gäller. Hon skriver om allt från behovet av bättre maskiner till sin växande misstro mot revolutionen; från sorgen över att förtrycket resulterar i underkastelse snarare än i revolt, till plötsliga, lyckliga minnesglimtar av solidaritet. I boken ingår också ett ”Brev till en arbetskamrat” där hon efter folkfrontens seger och de lyckade strejkerna våren 1936 gratulerar kamraterna till vunna segrar och rättigheter, men också uppmanar dem att aldrig glömma hur det var och att veta att med rättigheterna följer ansvar. Brevet är ett litet under av språklig skönhet, svårfångad visdom och förpliktande etik.

Ja, Simone Weil gladde sig restlöst åt fabriksarbetarnas förbättrade villkor i och med folkfronten – men slavmärket hon talar om lämnar henne inte.

Religiösa upplevelser

I en liten fiskarby i Portugal har hon den första av de tre religiösa upplevelser som kommer att påverka hennes liv och arbete och tänkande framöver. I brevet till pater Perrin:

”Fysiskt ganska eländig kom jag till den lilla portugisiska byn, eländig även den, tyvärr, jag var ensam, det var på kvällen och fullmåne, skyddshelgonets egen dag (…) Fiskarhustrurna gick i procession runt båtarna med ljus i händerna och sjöng hymner som säkerligen var uråldriga och fyllda av hjärtslitande vemod (…) Där fick jag plötsligt förvissningen om att kristendomen just är slavarnas religion, att slavar inte kan annat än omfatta den, och jag bland de andra.”

Ett år senare befinner hon sig i Assisi, ensam i ett litet 1100-talskapell när hon upplever att en kraft, starkare än hon tvingar henne att för första gången i livet böja knä. Den tredje gudsupplevelsen erfar hon i Solesmes dit hon under påsken 1938 rest med sina föräldrar för att lyssna till den gregorianska sången. Den ger henne en skönhetsupplevelse så stor att den övervinner huvudvärken, hon kan ”lämna sin eländiga kropp att lida på egen hand i sitt hörn”.

Simone Weil hade tidigare vägrat befatta sig med gudsproblemet som hon ansåg olösligt, och obehövligt för att lösa denna världens problem. Å andra sidan skriver hon i sin andliga självbiografi att hon alltid varit kristen, i moralisk mening, medan hon skytt kyrkan som maktfaktor. Efter de tre upplevelserna av Guds närvaro är hon ingalunda villig att ge upp sitt kritiska tänkande, ”jag är övertygad om att man aldrig nog kan stå Gud emot om man gör det av omsorg om sanningen”, men kärleken i Kristus kastar ett nytt ljus över tanken, över inriktningen framöver, också över de konstverk och de filosofer som står henne nära. ”Iliaden badar i ett kristet ljus”.

Hon gläder sig över att hon aldrig läst några mystiker och alltså inte behöver misstänka att de oväntade upplevelserna är inbillade. Hur lätt skulle det inte vara att avfärda de mystiska erfarenheterna just som inbillning, som överansträngning, sjukdomssymptom. Och hur ointressant.

Simone Weil lägger till den aktiva voluntarism hon odlat i Alains anda, en passiv mystik som inte är mindre verklig för att den är onåbar för tanken. Det är i syntesen av vilja och tro hon utvecklar sitt begrepp ”avskapelse”, d.v.s. den process där jaget, personligheten, blir intet och det opersonliga i människan, det som är Gud, blir allt. Den nya inriktningen innebär inte att Weil skulle lämna sin övertygelse om att tanken kräver fullständig frihet. En frihet som innebär rätten att förneka vad det vara månde, men ingen maktställning. Överallt där intelligensen vill ta makten, råder ett övermått av individualism. Överallt där den sitter trångt, finns det ett eller flera kollektiv, som utövar förtryck.

Att vägra styrkan sin aktning

Kollektivet misstror hon lika mycket som hon brinner för kamratskapet. En annan av vändpunkterna i hennes liv – kronologiskt före de här nämnda erfarenheterna av mystik – finns i hennes medverkan i spanska inbördeskriget – naturligtvis på republikanska sidan. Kollektivets totala bankrutt återfinns ju alltid i krigen, så också här.

Hon var krigsmotståndare, ansåg att krig borde undvikas till varje pris, och ville inte att Frankrike som nation skulle stöda den spanska folkfronten. Men när inbördeskriget väl var ett faktum ansåg hon sig som individ skyldig att försvara sina ideal och sina kamrater. ”Kamraterna”, den republikanska sidan, blev en grym besvikelse – den gamla sanningen att kriget förråar alla parter fick hon erfara konkret vid fronten i Katalonien. Trots besvikelsen skulle hon inte ha lämnat sin tjänstgöring om inte ett olycksfall där hon ådrog sig en livsfarlig skada hade sänt hem henne. Än mer pacifistiskt övertygad än tidigare ägnade hon sig åt att varna för det europeiska krig hon insåg att var på kommande, bland annat i artikeln ”Ne recommencons pas la guerre de Troie” (Låt oss inte börja om trojanska kriget), 1937.

Hon varnar för sökandet efter hägrande paradis, och uppmanar till sökande efter den bräckliga jämvikten i stället. 1939 skriver hon essän om Iliaden, av många ansedd som hennes litterära mästerverk. Hennes tolkning av Homeros dikt, som hon själv översätter – är unik i det att hon ser den, inte som en hyllning av heroer utan som ett smärtfyllt avslöjande av styrkans makt. ”Att älska och vara rättfärdig är möjligt bara om man känner styrkans makt i hela dess vidd och vägrar den sin aktning.”

Hitler aktade däremot ingenting annat än styrkan, 1939 var Europas krig ett faktum, och Simone Weils pacifism omöjliggjord. 1940 måste hon lämna, inte bara Paris utan också sin lärartjänst – judar får inte undervisa. Undervisar gör hon ändå, som alltid, men privat. Hon ger på kvällarna lektioner i grekiska och filosofi åt den godsägare vars vindruvor hon skördar på dagstid.

I Marseille sammanstrålade hon med pater Perrin och förde intensiva diskussioner med honom kring katolicismen, sin tro och sin vägran att trots sin kristna bekännelse låta döpa sig. Den främsta orsaken till att hon nekade sig ett sakrament hon samtidigt hungrade efter, var betecknande: hon ville inte ställa sig utanför massorna av odöpta, icke-frälsta.

I ett annat sammanhang har hon i 35 punkter koncentrerat orsakerna till att hon inte kan acceptera kyrkans anspråk på att vara universell. De 35 punkterna som står att läsa i samlingen Personen och det heliga är tänkvärda för att de inte är det vanliga, lättköpta hånet, utan bottnar i Simone Weils kunskaper i grekiska, historia och kultur(er).

Att slå rot

Efter ett halvår i New York dit hon motvilligt följer sina föräldrar på flykten undan nazismen, får hon tillfälle att delta i motståndsrörelsen inom exilregeringen i London. Hennes uppdrag blir inte – som hon önskat – att som fallskärmshoppare bistå sina landsmän, utan att i en skrift planera deras framtid efter befrielsen.

Inte bara Frankrike, utan hela världen kan vara tacksam för att hon skrev Enracinement (Att slå rot) i stället för att hoppa. Eller egentligen är det ju tyvärr så att varken Frankrike eller världen följt de riktlinjer för ett etiskt hållbart samhälle som hon stakar ut i detta sitt politiska testamente. Hon talar om rotlösheten både hos industriarbetarna i hemlandet och hos de koloniserade folken, men också om rotlösheten hos den bildade elit där specialisering fått ersätta rötterna i den antika kulturen, där begåvning hyllas på bekostnad av dygd – ett redan på hennes tid gammalmodigt begrepp.

Hon varnar för framstegsvidskepelsen, och det är närmast kusligt att se hur hennes varningar går igen femtio år senare i Georg Henrik von Wrights Myten om framsteget utan att de vinnande ”dygderna” girighet och bekvämlighet låter sig rubbas. Men blir det en gång möjligt att bygga ett samhälle utan framstegsvidskepelse har Enracinement sin givna plats.

Simone Weil dog av undernäring och tuberkulos i augusti 1943 i Ashford, England.

Enracinement är den enda bok hon redigerat själv, de övriga till svenska översatta är: Le pesenteur et la grace (Tyngden och Nåden), Attente de Dieu (Väntan på Gud), La personne et le sacré (Personen och det heliga).