Zinaida Lindén skriver som den filmfreak hon är – en nervig, rörlig prosa med snabba scenbyten och ansikten som kommer flygande emot i starka närbilder. Inga landskapspanoreringar här utan drivet inkollade bakgrundsmiljöer i Finland, Japan och Ryssland, ja nu till och med i Nepal.
Om man blev tvungen att beskriva huvudtemat i Zinaida Lindéns böcker med ett enda ord skulle det bli MÖTEN, möten i pluralis, möten mellan människor och kulturer. Så är det också mycket som känns bekant i den nya novellsamlingen Lindanserskan där nio av de tio novellerna explicit handlar om ett möte mellan man och kvinna.
Kvinnan är alltid en variant av rysk invandrare, männen kan vara allt från åländsk konstnär till Fjällkungen, ägaren till ett vandrarhem i Lappland. Många av kvinnorna är ensamstående – även ensamliggande och så lättantändliga att en av dem tycker sig behöva en antikärlek-kapsel inopererad. Vad deras möten med de finska männen leder till får vi inte alltid veta, som till exempel när novellen ”Rosens kyss” slutar med att ingermanländska Irma rusar längst bak i bussen för att se om Taneli ska vända sig om …
Det finns något öppet, luftigt och oförutsägbart i Zinaida Lindéns författarskap som jag tycker mycket om. Själv har hon talat om den frihet det kan innebära att skriva här utan att ha en finlandssvensk identitet, ja inte en finsk heller för den delen. I den här boken är hon ändå på god väg in i det finska Finland efter att förut bara ha ”smakat lite på den stora finska hamburgaren”. Nu tar hon för sig, betydligt mer än vad finlandssvenska författare brukar, och biter mjukt i de finska männen.
Hur ter sig då den finske mannen i ryskornas ögon? Han är snäll, korrekt och principfast. En envis puritan. Inget vänsterprass-el här när din man är på affärsresa, får en förvånad ryska höra, hon som alltid varit van vid parallella liv och inte ser något illa i äktenskaplig otrohet.
Men framför allt är den finske mannen förtjänt av omvårdnad och kärlek. Själva hans lunsiga uppenbarelse, ja till och med hans felaktiga tänder, beskrivs med stor ömhet. Den sista novellen, ”Ofelia”, är en vackert övertygande berättelse om något så märkligt som kärlekens läkande kraft.
Hos Zinaida Lindén gäller friheten även språket. Här möts orden i oväntade kombinationer som får dem att blotta dolda nyanser. En ung ryska har svårt att slita blicken från den jättelika Fjällkungens ”läckra händer”, vid sitt första möte i simhallen möts Irma och Taneli ”prudentligt” simmande förbi varandra. Men när folk ”ristar på huvudet” kunde förlagsredaktören ha ingripit.
Och klassperspektivet då? Här förekommer en adlig finlandssvensk som inte är rik, här lever ryskorna knappt som lärare eller på bidrag och ska helst undvika att klä upp sig till fest, här irriteras finska småbarnsmammor när ryskorna trots allt kommer till sandlådan i högklackade lackskor.
Zinaida Lindén: Lindanserskan. Söderströms, 2009.
Kristina Rotkirch
