De fattiga i El Hueco

av Heidi Johansson

Från alla håll får Costa Rica beröm för sin högklassiga utbildning, fungerade demokrati och sitt stabila politiska läge. Det sista man vill är att förstöra glansbilden genom att projicera ut bilder av fattigdom. Heidi Johansson besökte dem som lever i El Hueco – på gropens botten.

Även om man slöt ögonen skulle man på vägarnas tilltagande oframkomlighet märka när San Josés centrala stadsdelar mynnar ut i Desamparados (ung. de övergivna), några gropar senare distriktet Los Guidos, för att allra sist ramla handlöst ner i El Hueco, hålet.

Bilen studsar fram i allt långsammare fart och glider in i verkligheter alltmer påtagligt smärtsamma. Mörka moln tornar upp sig och lovar åtminstone ett svalkande slut på eftermiddagens dallrande hetta. Dessvärre betyder det också att vattnet snart kommer att forsa fram längs dessa vägar, och att El Hueco till sist igen en gång tvingas svälja allt det smutsfyllda vatten som rinner ner från högre upp belägna samhällen. Tillsammans med Mike Martin från Unicef och Juan Carlos Morales Serrano, verksamhetsledare på organisationen Fundación para el Hambriento Costa Rica (FHICR), har vi kommit för att se Costa Ricas mest välbevarade och skamliga hemlighet: den osynliggjorda fattigdomen.Kantonen Desamparados ringlar sig fram i kuperad terräng bara 15 minuter söder om centrala San José och fungerar som hem för över 200 000 människor. Sitt namn har distriktet fått av den spanska staden Valencias helgon Nuestra Señora de los Desamparados (ung. Vår fru av de värnlösa) till vars ära en kyrka byggdes på området i början av 1800-talet. Då täcktes kullarna ännu av kaffe-, banan- och sockerrörsodlingar, och ingen visste hur profetiskt namnet en dag skulle komma att bli. Los Guidos utgör ett av de 13 distrikten i Desamparados, och grundades enligt Juan Carlos i mitten av 1970-talet. Där bor omkring en tiondel av kantonens befolkning, 21 000 personer. Den i Los Guido belägna, till brädden fyllda, dalsänkan El Hueco, är i sin tur ett resultat av att allt fler familjer på grund av ekonomiska problem tvingats ockupera en bit jord och bygga sig ett hus med material man lätt kan komma över; korrugerad plåt, papp och plastpresenningar. Under långa tider var man tvungen att glida ner i dalsänkan längs branta, leriga stigar, ända tills man för några år sedan fick trappsteg ända ner. Man skulle inte tro att det finns mycket att le åt på bottnen av El Hueco, men barnen som möter oss utanför sitt hus med sin lilla kusin i famnen, vinkar oss glatt välkomna. Utanför huset hänger färgglada kläder på tork, barnen rusar fram för att möta oss, och för att visa hur man kan ta sig över den rangliga bron fram till huset. Med oss har vi Kristina Bower de Sanchez, ursprungligen från San Diego, Kalifornien, men sedan fem år bosatt i San José och anställd vid FHICR. Kristina har genom sitt arbete lärt känna familjen väl.

I dörröppningen träffar vi en liten flicka som står och rör om med en lång pinne i tvättmaskinen. Locket till maskinen fattas, och elektriciteten är sporadisk, så det är säkrast att bara hälla i pulver och röra om själv. Mamma Tanya är i början lite blyg, men efter att ha fått en stor kram av Kristina ler också hon. Tanyas man är inte hemma just nu, så det blir hon och barnen som visar oss runt. Genast till vänster när man kommit in, ligger köket med diskhon. Bredvid står ett litet bord, och mot andra väggen en våningssäng belamrad med kramdjur. I nästa rum står ytterligare två våningssängar, så jag sluter mig till att åtminstone fyra av barnen som springer runt oss hör till familjen. Egentligen blir det aldrig klart vilka barn som verkligen är Tanyas egna, hon tar nämligen också hand om sina syskonbarn. Så blir det ofta i El Hueco, föräldrar lämnar barnen hos släktingar och tar själv chansen att åka bort för längre eller kortare perioder. Det händer att någon av de otaliga ensamförsörjarna träffar nya partners som inte vill veta av barnen från tidigare relationer.

I det inre rummet, bakom ett skynke, finns två TV-apparater, av vilka den ena är en modern Samsung platt-TV. På Tanyas naglar ser man också att hon nyligen varit på manikyr. Den överraskande synen är svår att glömma, och senare under dagen frågar jag Juan Carlos hur det kommer sig att TV och naglar prioriteras så hårt. Han berättar att några killar i kvarteren sysslar med ett slags Robin Hood-verksamhet, där de stjäl från de rikare områdena och säljer billigt till fattiga grannar. De som köper blir så lyckliga över att ha råd med något, att de låter bli att tänka på varifrå sakerna kommer.

Nicas och ticos

Här kommer vi in på den olustigaste delen av Juan Carlos och Kristinas arbete. Bland alla de tusentals familjerna i området gäller det att avgöra vilka som verkligen behöver hjälp. Det som FHICR kan bidra med är att familjens barn under vardagarna får äta i organisationens matsal som ligger provisoriskt inhyst i en kyrka, samt att betala barnens skolrelaterade avgifter, så som böcker och uniformer. Familjerna som skulle vilja ha hjälp är så många att organisationen tvingats börja göra hembesök hos folk för att ta reda på vem som behöver hjälpen allra mest.

– Det är obehagligt, men vi blir tvungna att titta under sängar och bakom hyllor där folk gömt TV-apparater, bandspelare och dvd-spelare. När vi kommer försöker alla framstå som så fattiga som möjligt.

Både Tanya och hennes man är ”ticos”, costaricare, vilket är en nagel i ögat på otaliga av deras landsmän som gärna skulle dra likhetstecken mellan fattigdomen i landet och invandrarna från grannlandet Nicaragua. Många costaricare tror att de flesta som bor i Los Guido är ”nicas”, men enligt Juan Carlos är det bara omkring en tredjedel. Resten är ”puro tico”, tvättäkta costaricare. Det verkar skrämmande accepterat att tala illa om ”nicas” i Costa Rica. Juan Carlos har å arbetets vägnar hört en högt uppsatt präst i landet påstå att Costa Ricas fattigdomsproblem vore löst om man bara satt alla ”nicas” i bussar och skeppade dem tillbaka över gränsen.

Tanyas lilla syskonbarn Kevin leker med en plastbil på golvet. Under tiden har de äldre barnen fått syn på våra kameror. Vi hinner bara nätt och jämt visa barnen hur man tar ett foto innan de ivrigt sprungit iväg för att dokumentera varandras grimasrepertoarer och livet i El Hueco. Det hörs skrattsalvor utifrån när barnen ser bilderna på sig själva och varandra. Inomhus berättar Tanya om familjens flyttning ner till dalen.

– Vi bodde tidigare i Los Guidos distrikt 2, men blev sedan tvungna att lämna huset. Då tog vi oss ner hit till El Hueco. Det här är egentligen inte ett officiellt bostadsområde, så vi var tvungna att ockupera vår lilla tomt. Sedan var det min man som samlade ihop material och byggde det här huset.

Barnen kommer tillbaka med kamerorna, och det är dags att börja ta sig upp ur El Hueco. Tanya vinkar glatt farväl med Kevin i famnen, och de äldre barnen springer med oss en bit på vägen. Vi ska återigen upp på bron över den gråa och förorenade bäcken som genomkorsar hela dalen. Där bäcken gör en kurva har tygstycken, plast, plåt och annan bråte fastnat. Halvvägs upp för trapporna sitter en grannpojke med en slangbella i handen. Alla i grannskapet vinkar glatt åt Kristina och Juan Carlos, de är omtyckta i området. Nästan för mycket om man frågar dem själva; alla smilar upp sig när de kommer emot i hopp om att en dag få börja skicka sina barn till matsalen.

Skolgång i skift

Den andra familj vi ska besöka bor inte långt ifrån den plats där trapporna upp från El Hueco slutar. Familjen består av en ensamstående mamma, Marilu, och hennes tre barn. För elva år sedan flyttade familjen från Nicaragua och hamnade här i Los Guido. Marilu blev tvungen att lämna sin man, och nu försöker hon ensam få ekonomin att gå ihop. Familjen och släktingarna accepterade inte hennes flyttning, så ingen hjälp står att vänta därifrån heller. Marilu har inte varit i Nicaragua sedan hon flyttade, och tror inte att hon vill åka dit igen. Utan Juan Carlos och Kristina skulle det inte gå, menar Marilu. I Costa Rica är det obligatoriskt för barnen att gå i skola, men för många familjer är det en oöverkomlig avgift att köpa skoluniformer, häften, pennor och böcker åt alla barn. Juan Carlos kan i alla fall berätta att Marilus ena son har fått toppbetyg i skolan.

– Jo det är sant, säger Marilu och lyser upp, jag är så otroligt stolt över honom!

Marilu gräver fram hans betyg ur en låda för att vi ska få se det med egna ögon. Det stämmer, han har fått 100 poäng i alla ämnen utom i ett enda som han fått 98 poäng i.

– Just nu är jag tillfreds med allt. Jag vill inget annat av livet än att gå i kyrkan, tro på Gud, få skicka mina barn till matsalen för att äta sig mätta, och själv frivilligarbeta där.

Barnen leker och stojar omkring oss, ännu iklädda sina skoluniformer. Om kvällarna, efter att de kommit hem från matsalen, brukar de göra sina läxor, och sedan titta på TV.

– På gatan kan de inte leka, det är alltför farligt, säger Marilu. Man vet aldrig vad som kan hända. Tyvärr känner vi inte så många av de andra familjerna här i området, alla har tillräckligt mycket bekymmer i sina egna liv, så man sköter bara sitt.

De tryggaste punkterna i många barns tillvaro är skolan och matsalen – för de barn som får gå till matsalen, vill säga. Men inte heller skolgången är så självklar som för barn som bor på andra håll i San José. Skolan i Los Guido har nämligen egentligen kapacitet för 600 barn, medan 1 300 barn nu går där. Därför har det beslutats att eleverna här ska ha en något kortare skoldag än andra barn, och att de får gå i skift. En del barn kommer på morgonen och går hem tidigt på eftermiddagen då det andra skiftet börjar. Just nu är lärarfrekvensen en lärare på 35 elever. Det är illa, en verkligt omotiverande faktor för barnen, tillägger Juan Carlos. I Los Guido görs inga folkräkningar, eftersom det inte anses vara ett ”säkert område”. På FHICR har man i alla fall uppskattat att 40 procent av befolkningen i Los Guido består av minderåriga. På området finns en större kyrka, tre statliga lågstadier och ett högstadium.

Matsalen, el comedor, är en av FHICRs stora satsningar i Los Guido. Kristina berättar att matsalen inhysts i en liten kyrka för att undvika onödiga hyreskostnader, så att man ska kunna använda alla pengar till mat. Bara några små bilder med bibliska motiv skvallrar om att salen är en kyrka; rummet är till brädden fyllt av bord och bänkar. Sammanlagt åttio barn äter i tre skiften i matsalen. För att barnen ska få lov att äta i matsalen måste en av föräldrarna regelbundet frivilligarbeta i köket – man har tagit i bruk ett roterande system där alla föräldrar i tur och ordning gör mat åt alla åttio i kyrkans kök. Enligt Juan Carlos är det viktigt att det uppstår något slags symbolisk kostnad så att folk inte bara börjar dumpa sina barn där. Innan barnen får komma in och sätta sig vid borden måste de tvätta händerna i ett tvättfat utanför – men på den punkten verkar barnen inte alls vara svåra att övertala! Många lyser upp av iver över att få ett par droppar av den intensivt röda tvålen i sina händer för att få se den förvandlas till ett vitt lödder mellan fingrarna.

En pinsam parentes

Vilka är då framtidsutsikterna för Tanyas och Marilus barn, och för alla de andra barnen i comedoren? Juan Carlos drar en djup suck innan han svarar. En del unga flickor försöker träffa äldre män med hög lön som de kan bli gravida med. Juan Carlos känner flickor i Los Guido som har barn med upp till fyra olika äldre män. Beroende på männens inkomster kan en dotter i vissa fall försörja hela sin familj med hjälp av underhållsbidrag. De som har fyra barn med olika män kan få hela tusen dollar i månaden. Det är påtagligt hur få barn som är ute och leker fastän skolan är slut och solen skiner. Problemen med droger, prostitution och våld är så stora att ingen vågar släppa ut sina barn på gatorna. När man frågar barnen själva är det många som säger sig drömma om att förtjäna pengar och köpa saker. I en viss ålder, säkert till en stor del på grund av TV, inser barnen att man helst ska ha märkeskläder och dyra leksaker. För att barnen inte ska känna sig missunnade kan föräldrarna satsa alla sina pengar på att köpa tennisskor åt dem, om inte annat så av ett piratmärke.

Innan vi lämnar Los Guido vill Juan Carlos visa oss vad statens strategi är visavi de 21 000 invånarna. För tillfället byggs nämligen ett nytt småhusområde, kallat Las Mandarinas, i närheten.

När husen blivit klara – för tillfället är endast de gråa betongskalen resta – får sammanlagt hundratjugo familjer flytta in. Med andra ord en bråkdel av invånarna i Los Guido. Juan Carlos gör sig inga illusioner om vad som kommer att ske när de första familjerna flyttat in:

– Vad gör du med en fin kåk om du inte har en endaste colón (Costa Ricas myntenhet) på fickan? Det första som kommer att hända är att folk börjar sälja sina dörrar, fönsterglas, toalettstolar o.s.v. Ni ser vad som redan har hänt på gatorna.

Mycket riktigt, alla avloppsbrunnar saknar lock. Det är givetvis förbjudet att stjäla och sälja dem vidare – men folk hämtar metallocken på natten, skär dem i bitar och säljer dem som järnskrot.

– Det här är bara statens sätt att två sina händer, och känna att de gjort något.

Los Guido är en parentes, mycket få verkar bry sig om vad som händer där. Enligt Mike Martin på Unicef vill Costa Rica gärna lapa sig i allt det beröm man får från andra länder – det sista man vill är att förstöra glansbilden genom att projicera ut bilder av fattigdom. Ekoturismen blommar, en strid ström pensionärer från USA har flyttat ner till landets västkust, ”The New Florida”, och från alla håll får landet klappar på axeln för den högklassiga utbildningen, för den fungerade demokratin och för det stabila politiska läget. Men för många biståndsorganisationer innebär detta att kassakistan ständigt gapar tom. Eftersom det går så bra för Costa Rica – varför då satsa biståndspengar? Och innan vi vet ordet av har Juan Carlos stannat bilen. Vi står på parkeringen till ett stort, mycket nordamerikanskt och framför allt splitternytt shoppingcenter, bara några minuter från avgrundens brant.

Child friendly cities

Enligt uppskattningar är 40 procent av invånarna i Los Guido minderåriga. Statistik från Unicef visar att man inom de tre följande decennierna tänker sig att den urbana befolkningen i tredje världen ska fördubblas från 2 till 4 miljarder. Hälften av denna befolkning beräknas bestå av minderåriga. Som svar på detta behov lanserade FN år 1996 initiativet Child Friendly Cities (CFCI). Tanken var samtidigt att skapa ett redskap för att lättare konkret kunna förverkliga barnens mänskliga rättigheter som nu i år firar 20-årsjubileum. Kring millennieskiftet öppnades CFCI:s sekretariat i Florens, Italien vid UNICEF:s Innocenti Research Centre. Centret tillhandahåller information om hur man på lokal nivå kan förverkliga barnens rättigheter. För att bli en barnvänlig stad måste man kunna bevisa att barn tas i beaktande i stadens beslutsfattande, att barn får sjukvård, utbildning och rent vatten, att de kan röra sig tryggt på gatorna och träffa vänner att leka med.

På Unicef i San José berättar kontorets chef Seija Toro att man velat ta fasta på satsningen Child Friendly Cities och kört igång ett pilotprojekt i de elva fattigaste kommunerna i landet, däribland Desamparados.

– Om kommunerna uppfyller våra villkor på en barnvänlig stad får de ett certifikat. Tanken är att det ska uppstå ett slags tävling, att det ska vara prestigefyllt att få ett sådant certifikat.

Costa Rica var det första landet i världen som ratificerade den lokala versionen av barnens rättigheter, och det skedde år 1989. Landet var också en av de första i Latinamerika att förbjuda kroppsaga av barn. Ändå har det inte varit helt enkelt att börja arbeta med Child Friendly Cities-projektet eftersom det i landet redan finns två organisationer som jobbar för barnens rättigheter, PANI och DINEDECO. Efter långa förhandlingar finns nu en överenskommelse mellan de två organisationerna och UNICEF så att Child Friendly Cities-projektet kan genomföras.

Förutom Costa Rica har Brasilien, Filippinerna, Jordanien, Spanien, Frankrike och Schweiz påbörjat arbetet med att skapa barnvänliga städer. Mer information går det att finna på projektets hemsida www.childfriendlycities.org

Heidi Johansson

Lämna en kommentar