– Handeln med utsläppsrätter kommer inte att förhindra klimatkrisen, anser Larry Lohmann. Däremot kommer den att göra en del börsmäklare och aktieägare mycket rikare.
Handeln med utsläppsrätter kommer att bli den största marknaden inom tio år. Det förutspår Larry Lohmann från den brittiska tankesmedjan och solidaritetsorganisationen The Corner House. Det förklarar kanske varför klimatdebatten inte längre förs endast bland miljöaktivister. Den engagerar alltfler, från globaliseringskritiker till investeringsbankirer.
Och alla talar om Köpenhamn.Lohmann själv har sin bakgrund i historieforskning. Han tycker att man alltför ofta ser klimatförändringen som en ny fråga, och som en vetenskaplig fråga baserad på hårda fakta.– Klimatdebatten är i grunden en fortsättning på de sociala konflikter som vi haft att göra med redan i hundratals år. Det är en politisk fråga, en fråga om makt över tillgångar och rättigheter till mark, energi och en ren miljö.Lohmann har varit aktiv inom miljörörelsen sedan 1990-talet och han hör till dem som i skarpaste ordalag kritiserar den nuvarande internationella lösningsmodellen, baserad på Kyotoprotokollet från 1997. Detta lade grunden för en klimatstrategi som styrs av marknadsmekanismer. Grundtanken med utsläppshandeln är att koldioxidutsläppen ska minskas där detta kan göras till lägsta möjliga kostnad, en marknadsfundamentalism som kommer att köra oss i fördärvet, anser Lohmann.
Förutom att företag i rika länder kan sälja och köpa utsläppsrätter åt och av varandra, kan de även finansiera klimatvänliga projekt i utvecklingsländer och därmed få fler utsläppsrätter. Genom mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) kan rika industriländer t.ex. finansiera projekt för att utvinna vattenkraft eller annan förnybar energi i utvecklingsländer, vilket i praktiken ger dem rätt att fortsätta förorena på hemmaplan.
Projekten är långt ifrån problemfria. Lohmann berättar om ett indiskt dammprojekt som genomfördes i ett område där lokalbefolkningen hade använt sig av mycket miljövänliga bevattningsmetoder som utvecklats och finslipats under hundratals år. I och med det här ”rena utvecklingsprojektet” var lokalbefolkningen tvungen att antingen flytta eller drastiskt ändra på sina levnadsvanor.
– Utsläppshandeln beaktar inte de sociala omständigheterna på lokal nivå. Det handlar om business. Priset på utsläppsrätterna är det som avgör vilka projekt som genomförs.
Lukrativa utsläpp
Otaliga institutioner har växt fram för att planera, certifiera, övervaka och utvärdera plantager och andra projekt. Konsultföretag som specialiserar sig på koldioxidprojekt hör till de trendigaste firmorna i världen. Green Carbon, Carbonfund.org och Climate Care är bara några exempel. Även projekt som inte godkänns under CDM kan generera utsläppsrätter på den så kallade frivilliga marknaden. I praktiken är det svårt att veta vilken typ av certifikat olika projekt och företag baserar sin verksamhet på.
– Det är vansinnigt, säger Lohmann, tänk om man kunde använda samma resurser på att utveckla förnybar energi och annan ny teknologi istället för att hitta på projekt som förutom att de kan ha negativ inverkan på lokal nivå dessutom tillåter fortsatt beroende av fossila bränslen i rikare länder.
Den växande branschen har också väckt intresse bland stora investeringsfirmor. Transaktionsvärdet på den globala marknaden för projektbaserade utsläppsminskningar har vuxit med cirka 200 procent per år.
– Kommodifieringen av atmosfären leder till att en ny tillgång skapats, luften har fått ett monetärt värde. Bankirerna på Wall Street skulle ju vara dumma om de inte blandade sig i. Om man ser på CDM-projekten så är de största investerarna finansiella företag såsom Barclays, Merrill Lynch, Deutsche Bank o.s.v. Dessa firmor köper inte utsläppsrätter för att gottgöra för sina egna utsläpp. De ser koldioxidprojekt som intressanta och potentiellt lukrativa investeringar.
Lohmann frågar sig om det här faktiskt är det framtidsscenario vi vill ha. Spekulation är oundvikligt också med utsläppsrätter och sen är det bara en tidsfråga innan det börjar bubbla på koldioxidmarknaden. Följderna kan bli katastrofala inte bara för ekonomin, utan även för klimatet.
Det är ändå osannolikt att ett nytt avtal i Köpenhamn kommer att ändra på den rådande situationen, anser Lohmann.
– Man kan inte backa längre, för mycket prestige och många människors karriärer står på spel.
Lokala lösningar
Som bekymrad medborgare ska man ändå inte misströsta.
– Det är viktigt att följa med vad som händer i Köpenhamn, men vi ska inte bli besatta av tanken på att få till stånd ett nytt avtal. Det finns mycket som kan göras på nationell nivå. Vi borde alla utbilda oss själva i klimatfrågor. Vi behöver lokala lösningsmodeller för att minska beroendet av fossila bränslen.
Lohmann tycker inte heller att man ska förlita sig på biobränslen eller kärnkraft.
– Folk frågar mig ofta om alternativ till fossila bränslen. Det kunde jag lika gärna fråga dig, eller vem som helst. Traditionella lösningsmodeller som reglering och beskattning har fungerat även tidigare. Enskilda konsumentval och ”koldioxidneutrala” produkter kommer inte att lösa klimatkrisen. Det behövs kollektivt politiskt beslutsfattande. Det behövs stora investeringar för att styra in oss på ett annorlunda historiskt spår mot en samhällsstruktur som bygger på förnybar energi, och framför allt på ett mindre energibehov. Vi måste låta vår fantasi återhämta sig från marknadens strypgrepp.
Larry Lohmann har redigerat boken: ”Carbon trading – a critical conversation on climate change, privatisation and power” (2006), som handlar om utsläppshandeln och dess inverkan på klimatförändringen. Tillgänglig i pdf-format t.ex. på http://www.thecornerhouse.org.uk/pdf/document/carbonDDlow.pdf
Lotta Staffans
