Fattigdomen i Norden diskuterades på Nordens institut i Finland förra veckan av en rad nordiska experter som en uppladdning inför det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Asbjørn Wahl från Norge var visserligen inte så optimistisk beträffande resultaten av fattigdomsåret, han tyckte sig redan se en inriktning på symptomen, inte på orsakerna.
Wahl målade upp en bild av de senaste decenniernas utveckling som kompletterade bilden i den artikel av honom som vi publicerade i NT nr 47. Den nordiska modellen för välfärdssamhället baserade sig på en klasskompromiss mellan å ena sidan arbetarrörelsens vision om ett annat samhälle, vilket gav socialförsäkringar, stöd för barn, omfördelning av inkomsterna, fria välfärdstjänster och olika rättigheter, å andra sidan företagsvärldens behov av en ”reparationsverkstad” för att lindra verkningarna av ett brutalt och omänskligt ekonomiskt system: arbetslöshet, arbetsoförhet och hälsoproblem. Han påminde också om den konservative brittiske politikern Arthur Balfours beskrivning av socialpolitiken som ”det mest effektiva motgiftet mot socialism”.
När Ronald Reagan och Margaret Thatcher vände utvecklingen i början av 80-talet och nyliberalismen så småningom nådde också Norden bröt den sociala pakten samman. Skiftet i maktbalansen ledde till en omfördelning mellan offentligt och privat, mellan arbete och kapital, mellan fattiga och rika. Trycket mot välfärdsstaten ökade, likaså fattigdomen och ojämlikheten. Wahl visade klara förändringar i inkomstfördelningen mellan 1990 och 2005 – den rikaste tiondelen av befolkningen i Norge hade under den tiden hunnit flerdubbla sin andel av inkomsterna. Det har till stor del skett genom en övergång från löneinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster.
Fast det inte fanns riktigt jämförbara siffror för de andra nordiska länderna framgick det nog att utvecklingen varit ungefär den samma i dem alla, allra värst i Island.
Det nyliberala experimentet
på Island talade Stefan Ólofsson om, och det var minsann inget litet experiment, det fick vi ju uppleva när islänningarna kom och dikterade för oss hur vi skulle styra vår helsingforsiska telefonförening. Men de isländska vikingarnas räder riktades speciellt mot Storbritannien. Räderna finansierades genom upplåning och åren 2002–2007 ökade utlandsskulden enormt. När danskar varnade för utvecklingen svarade man bara att danskarna är avundsjuka.
– De isländska visionärerna slutade att se på Norden. Vi är bättre än de, sade man. Se i stället på Wall Street!
Ronald Reagans hovekonom Arthur Laffer såg ännu 2007 inget problem för Island, utan ansåg tvärtom att regeringen borde fortsätta på sin laissez faire-linje.
Den centrala faktorn bakom utvecklingen var de tre stora isländska bankernas risktagande.
– Det var unga ”banksters”, som man kallade dem, den moderna formen av gangsters, som var giriga, aggressiva och hänsynslösa. Efteråt har man sagt att kvinnliga bankirer hade varit försiktigare och inte åstadkommit så stora skador. Det hade nog varit bättre, bankverksamhet borde vara tråkig, sade Ólofsson.
De isländska bankernas totala upplåning var till slut tio gånger så stor som Islands BNP, vilket innebar att centralbankens ställning som ”lender of last resort”, d.v.s. som den instans som skulle komma till undsättning om någon bank fick problem, blev en omöjlighet.
Byggd på lösan sand
var alltså den isländska ekonomin, konstaterade Stefan Ólofsson. Kraschen borde inte ha kommit som någon överraskning. En av följderna var att ojämlikheten i inkomsterna ökade mycket snabbt, mer än i något annat OECD-land.
Hur hårt krisen drabbade många framgick i höstas när skolorna öppnade efter sommarlovet. Det visade sig då att en betydande del av föräldrarna inte hade råd att köpa undervisningsmaterial åt sina barn och att barnens deltagande i idrott och olika fritidsaktiviteter måste inskränkas. Det berättar Ragnhild Sverrisdóttir i en artikel i det nyaste numret av analysnorden, som ges ut av Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet. Tidskriftsnumret samordnades med seminariet, som genom videolänkar förmedlades också till Stockholm och Reykjavik.
Arbetslinjen
har varit det vanliga receptet. Det konstaterar för Norges del Aslak Bonde i samma nummer:
”Gemensamt för de fattiga är att mycket få av dem har arbete, att många har rus- eller psykiska problem, att många är invandrare och en betydande del ensamförsörjare. Forskarna visar också att fattigdom för många går i arv. Det uppstår onda cirklar: Är du ett fattigt barn drar du dig undan de andra och får dålig uppföljning hemma, du blir inte lika skicklig socialt som andra, du stannar på klassen och får som vuxen större problem att komma in i arbetslivet.”
Nästa år startas s.k. kvalificeringsprogram som ska bryta de onda cirklarna och göra det lättare att komma in i arbetslivet. Programmen präglas enligt Bonde av den gamla socialdemokratiska parollen ”Kräv din rätt och gör din plikt”. Samtidigt gör man det svårare att stå utanför arbetslivet, bl.a. genom att sänka invalidpensionen. Dessa strävanden motverkas ändå av trenderna inom arbetslivet. Sjukfrånvaron har stigit kraftigt under det senaste året. Om sjukfrånvaron blir långvarig ökar risken för ett utanförskap och en invalidpension som blir så låg att en del kommer att falla under fattigdomsgränsen.
Homo Oeconomicus
är enligt Asbjørn Wahl grunden för det tänkande som de socialpolitiska reformerna baserar sig på. Man utgår från att alla mänskors mål är att maximera egenintresset. Drivkraften är konkreta fördelar. Problemet utgörs av individers bristande arbetsetik. Man håller därför de sociala stöden låga, så att fattigdom blir ett ekonomiskt incitament som driver folk ut i arbetslivet.
Wahl anser att ett paradigmskifte ägt rum som innebär en individualisering av riskerna. Tidigare strävade man till ekonomisk utjämning i samhället. Det verkar man inte längre göra. Tidigare var de sociala förmånerna generella, nu går man i växande utsträckning in för behovsprövning (hos oss har man t.ex. diskuterat om barnbidragen ska gå till alla eller bara en del).
Medan vänstern traditionellt sökt samhälleliga förklaringar till fenomen som fattigdom har högern sett problemen hos individerna. Medan vänstern har gått in för strukturella reformer har högern gått in för privat välgörenhet. När arbetslinjen är den helt dominerande linjen återspeglar det enligt Wahl en ideologisk kris inom vänstern. Han befarar att vi i framtiden får se en ännu mer repressiv politik mot arbetslösa och liknande grupper.
Han ville i stället att man skulle försöka identifiera de verkliga källorna till fattigdom. Marknaden borde på nytt regleras och reformer som motverkar utslagning borde genomföras på arbetsplatserna. Man borde fokusera mindre på kampanjer, mer på maktfrågor. Det blir möjligt bara genom en social mobilisering. De direkta effekterna av fattigdomen kan mildras genom förbättrade sociala förmåner.
Socialdemokraternas roll
i dag ifrågasattes under Nifin-seminariet också av Markus Jäntti, som undersökt barnfattigdomen i Finland (se närmare NT nr 47). Han påpekade att det var socialdemokratiskt ledda regeringar som pressade ned inkomstojämlikheten från 1969 framåt, men att det också var under socialdemokratiskt ledda regeringar som inkomstklyftorna på nytt vidgades i slutet av 90-talet, en utveckling som fortsatt under de borgerligt ledda regeringarnas tid. Hos oss, liksom i andra nordiska länder, är det framför allt den högsta tiondelen som ökat sina inkomster kännbart. Den lägsta gruppens inkomster ökade endast något, men kanske den fått del av någon form av stöd, eftersom den nästlägsta tiondelens inkomster ökade ännu mindre.
Störst är ensamförsörjarnas problem, konstaterade Jäntti.
I artikeln om Finland i analysnorden konstaterar Markku Heikkilä att inkomstskillnaderna är större i Finland än i Sverige, Norge och Danmark. De har vuxit snabbare i Finland efter 1990-talet än i något annat OECD-land. Av låginkomsttagarna utgjorde pensionärerna den största gruppen, de åtföljdes av studerande och arbetslösa, men den sista gruppens andel kan väntas öka påtagligt. I mitten av 1990-talet levde ca 4 procent av barnen i Finland i familjer med låga inkomster, men år 2007 var siffran redan ca 14 procent.
Ingen fattigdom
finns det i Danmark, anser många i landet. Nifin-inledaren Peder Pedersen från Århus höll dock inte med om detta. Däremot hade han statistik som visade att fattigdomen i landet huvudsakligen är övergående, mestadels reder det upp sig på mindre än ett år. Danmark hade dåliga år från 1986 till 1993, men under dessa år minskade faktiskt andelen fattiga, vilket enligt Pedersen visade den danska välfärdsstatens styrka.
Besvärligast har unga som kommer in på arbetsmarknaden och de ungas andel bland de fattiga ökade starkt mellan 1980 och 2004, medan pensionärernas andel minskade. Till riskgrupperna hör de som fyller 19, de som blir singel, de som har fyra eller flera barn, samt immigranter. För den sistnämnda gruppen är risken mest långvarig, men också bland dem förbättras läget, ju längre tid de bor i Danmark.
I analysnorden skriver Thomas Larsen om journalisten Lars Olsens tre böcker om ojämlikhetens Danmark. Olsen har vänt debatten om ojämlikhet och fattigdom i en ny riktning, så att den inte längre bara handlar om ekonomi. Det grundläggande problemet är enligt Olsen snarare att en del av befolkningen växer upp med markant färre chanser eller möjligheter än sina jämnåriga.
Han anser att Danmark blivit ett fem-sjättedelssamhälle där den stora majoriteten aldrig haft det så bra som nu, medan en betydande minoritet lämnas alltmer på efterkälken. Av de unga vuxna växer 15 procent upp med markant sämre utgångsläge än sina jämnåriga. ”Som barn löper de större risk för att bli föremål för barnskyddsåtgärder. Som unga har de färre chanser att få utbildning. Som vuxna löper de större risk för att tvingas begära utkomststöd.”
De bättre lottade inser ofta inte detta. Danskar med årsinkomster på över 700 000 kronor har svårt att få syn på klasskillnaderna, och det samma gäller mänskor med lång akademisk utbildning.. Dessa mänskor har enligt Olsen vuxit upp i ett utbildningssystem som prisar det postmoderna samhället där vi var och en ”skriver vår egen biografi”.
Det är fortfarande de välutbildades barn som har de största chanserna att få en lång utbildning och ett inflytelserikt arbete, medan barn till föräldrar med kortare utbildning löper den största risken att inte få någon utbildning alls. Detta beror inte så mycket på ekonomiska som på kulturella faktorer.
Olsen, som själv tillhör den politiska centern, uppmanar vänstern och socialdemokratin att återfinna den sociala indignationen, men samtidigt medge att olikheten antar andra former än i det gamla industrisamhället.
Själv befarar Thomas Larsen att några större förändringar inte kommer att ske, eftersom i stort sett alla partier inriktar sig mera på att få röster från fem sjättedelar av befolkningen, inte från den sista sjättedelen, där det politiska intresset dessutom är lägre. Och detta är förstås inte bara ett danskt fenomen.
Peter Lodenius