Allas ögon är på Köpenhamn, vi vill ha en lösning från mötet i Köpenhamn. Lösningar kan definieras på två olika sätt. Antingen är man neutral till metoden som väljs och diskuterar enbart hur den skall genomföras – jag kallar denna syn för objektiv, för att vissa av dess anhängare verkar se sig själva så. Eller också ställer man sig principiellt för vissa lösningar och mot andra – jag kallar den synen för politisk. Är utsläppshandel en lösning? Beroende på vilket synsätt man väljer varierar analysen.Utsläppshandel är en relativt enkel idé. Man besluter om en maximimängd utsläpp, sedan delas den i utsläppsrätter. För utsläpp måste du ha en utsläppsrätt. Nu kan det hända att du kan skära ner på dina utsläpp så att det blir utsläppsrätter över, och då kan du sälja dessa utsläppsrätter till någon som har det svårare (dyrare) att minska på sina utsläpp.
Därmed görs utsläppsminskningar där det är billigast, och både den som minskar och den som inte gör det vinner på det. Priset på utsläppen definieras på en marknad. Den motsatta idén skulle vara att definiera priset (en skatt) på utsläpp, och sedan se hur mycket utsläpp som producenten anser lönsamt. Ungefär så, i teorin. Också förhandlingarna i Köpenhamn utgår från att den här mekanismen kommer att spela en stor roll i framtiden.
Det finns dock en hel del motargument. Många av dessa bygger på problemen i det europeiska utsläppshandelssystemet. Ett grundläggande problem är att den totala mängden utsläppsrätter ofta är för hög. När man kombinerar detta med möjligheten att minska utsläpp utanför utsläppshandelssystemet (s.k. offsetts) och räkna dem till godo, har effekten urvattnats totalt. Man kan alltså släppa ut mera än den sammanlagda mängden utsläppsrätter på marknaden.
Den styrande effekten av utsläppshandel kan ifrågasättas, problemet är att en oklar signal om mängden utsläppsrätter i framtiden (utöver nuvarande fem år långa handelsperioder) leder till att investeringshorisonten blir förvrängd. Om man inte kan vara helt säker på att utsläppsminskningarna kommer att vara konsekventa i 50 år framåt, kan det löna sig att investera i naturgas i stället för vind, när man överger kol. Det här riskerar att låsa utvecklingen i en kolintensiv infrastruktur.
Den s.k. objektiva personen kan påstå att alla dessa problem kan åtgärdas med politiska beslut. Bara vi använder utsläppshandeln på rätt sätt blir allting bra.
Men kan vi det? Finns det inte problem som är så inbyggda i systemet att det inte går, frågar sig den politiska läsaren.
För den objektiva är det en fråga om politisk makt, man skall mobilisera en maktfaktor som gör det möjligt att definiera hur utsläppshandeln görs, därmed stoppas kryphålen. I dagens läge är vi långt ifrån detta. Industrin lobbar hårt för att urvattna alla utsläppshandelssystem.
Om utsläppshandel inte fungerar, eller leder till oönskade resultat fastän man täpper till kryphålen, är verktyget oanvändbart (eller om industrin har en sådan hemmaplansfavör i frågan att det inte går att vinna). Då måste man igen mobilisera en politisk kraft som omdefinierar vad som är en lösning. Om det är lättare eller svårare än att omdefiniera utsläppshandelns regler är relevant enbart för den objektiva. För den politiska är det inte meningsfullt att utkämpa en kamp som inte kan vinnas.
Utsläppshandel är inte mera än en lösning bland andra, den är inte nödvändig, utan den är ett politiskt val. Kunde utsläppshandeln i en drömvärld (ekonomers teorier) fungera? Det är omöjligt att veta. Skall vi kämpa för att förbättra utsläppshandeln eller är den obrukbar? Var och en kan bilda sig sin egen åsikt, själv lutar jag svagt mot den politiska tolkningen av utsläppshandel. Ett är dock säkert, offsetts måste bort!
Jonas Biström
