Det lackar mot jul. På biblioteket där jag jobbar har julböckerna och adventsljusstakarna tagits fram. Jobbet är ett diversearbete. Det är fullt upp med poesilektioner med fjortonåringar, lustläsningsgrupp med läsovilliga elvaåringar, ihopplockning av 60 romaner om andra världskriget till högstadieklasserna, inköp, utlån och så förstås skrivande av protokoll och kallelser för Åkers Styckebruks kommundelsråd.
Och snart är det jul. Sveriges regering har samlat sig till nya fräscha julklappar i år. En av de ”finaste” är att sjukpenningen till årsskiftet tar slut för 17 000 personer som varit långtidssjukskrivna i mer än 364 dagar. Istället för sjukskrivning skall de ut i arbetslivet igen – Bara tre veckor innan utförsäkringen sade lagförslaget att alla långtidssjukskrivna – även obotligt cancersjuka skulle ut. I sista stund och efter protester från läkarkåren ändrade den borgerliga regeringen lagen. Nu har obotligt cancersjuka och döende ALS-patienter rätt till sjukpenning och behöver inte söka heltidsjobb på den öppna marknaden.
I tanken att långtidssjukskrivna skall ut i arbetslivet – om de inte är dödssjuka – lever förstås den klassiska varianten av den gamla svenska ”arbetslinjen”kvar. Den som går ut på att man skall flytta till jobben. Det kan exemplifieras av en drygt 50-årig man som häromdagen kom in på bibban för att låna en CD-bok. Skälet var att han nyligen börjat jobba i Skåne och var tvungen att veckopendla 120 mil per vecka. Till pendlandet behövde han ljudböcker att lyssna på. Jag frågade om det var fråga om en tillfällig pendling. – ”Nä”, sa han. ”Det är ju som det är, man är tvungen att ta vad som finns”.
Många gör stora uppoffringar av såväl ekonomisk (bensinnotan till Skåne lär inte vara billig) som känslomässig (frånvaron från familjen) karaktär för att bli kvar i ekorrhjulet och slippa ”hamna i utanförskap” som regeringen kallar det. Det är inte svårt att förstå det ekonomiskt rationella i förfarandet när man ser på fackföreningen LO:s nya rapport om inkomstutvecklingen i Sverige. En arbetares disponibla inkomst har ökat med 18,5 procent medan de arbetslösa och sjuka bara fått fyra procents inkomstökning mellan 2002 och 2007. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste tio procenten fått reella inkomstökningar på 88 procent medan den fattigaste tiondelen (till största delen sjuka och arbetslösa) endast ökat sina inkomster med 15 procent. Betänk då att de 15 procenten är en ökning från en låg nivå. Klyftorna växer. Skälen är allt mindre generösa villkor för sjuka och arbetslösa och allt bättre villkor för de rikaste, i form av minskande skatter och högre kapitalinkomster.
När det gäller julklappar är det således ”hårda paket” för de utsatta att vänta från politiskt håll.
I LO-rapporten påtalas i och för sig att Sverige fortfarande inkomstmässigt är Europas mest jämlika land. Det säger nog mer om Europa än om Sverige. Något ”värnande om de svaga” à la 70-talets Olof Palme-politik är det inte.
Jag jobbar vidare med bibliotekariejobbet. Under dagens poesiövningar får åttondeklassarna skriva dikter med temat Vad gör livet värt att leva? Svaren blir sådant som ”doften av mammas köttbullar” och ”att höra ljudet av skrivande pennor”. Det finns en frihet och entusiasm när eleverna skriver. Uppriktigt sagt är det poesins okränkbarhet som får mig att överleva med ett leende på läpparna – i denna de blytunga julklapparnas tid.
Peter Björkman
