Han hankar sig fram i tre månader, fram och tillbaka mellan tegelfasaderna där vätan kommit murbruket att mörkt fröande falla sönder, där droskorna ränner förbi honom medan han själv blir allt mer långsam, allt mer pappersskör när han går längs de skuggiga gatorna, anar sin bild i repiga metallskivor nere i hamnen.Han som befinner sig på villkorslös arbetsvandring är den unge skräddarlärlingen August Palm i 1800-talets Fattigsverige. Och i Danmark, Tyskland. Han som med nål och tråd skall erövra sin titel, vilken också gett denna sällsynt vackra roman dess namn: Mäster.
August Palm, legendarisk gestalt i den svenska arbetarrörelsen. Hans levebröd (en bit in i romanen) är tillskärarens, men hans arbete blir socialismen. Och för sin övertygelse, som han förvärvat bland annat genom kontakten med Ferdinand Lassalles skrifter, men främst genom det egna livets hårda villkor, får han sona inpå bara kroppen – och själen.

Berättelsen drar igång i Kattarp i Skåne, året är 1859, kvav september. I eftermiddagen kommer en 10-årig pojke farande. Han är faderlös och skall nu bli skräddarlärling hos den gubbe som nyss grävt ner en säck med jamande kattungar i den skånska myllan. Pojkens syskon har modern varit nödd och tvungen att skingra, ja, ett par av dem fick följa henne till fattighuset, där hon snart dukar under och barnen går på sockenauktion. Den unge skräddargesällen August blir utsugen och misshandlad. Nattlogi och ett mål mat utgör lönen, plus skräddarmästarens signatur i gesällboken.

Vi får följa August Palm genom en obegripligt hårdhänt vardag, en anstormande pubertet, skoningslösa barndomsminnen och den råa verkligheten. Genom hans möte med den småländska flickan Johanna Larsson från Oskarshamns-trakten inträder en ny dimension i romanen, som ytterligare gestaltar denna tids livsbetingelser för underklassen. Kärleken som upphäver allt, och dess gradvisa övergång till ett av bekymmer nedtyngt familjeliv med flera magar att mätta.

Men det lyser om språket. Poetiskt målar Alexandra Coelho Ahndoril den skoningslösa tillvaro som omger bokens huvudpersoner, den värld som tillhör alla hur olika förutsättningarna än må vara: ”Lever inte vi i de frön som utvecklas i mörker, som närs av det egendomliga ljus som finns i våra drömmar.”
Detta ljus är långtifrån självklart för Johanna som har ansvar för en ständigt växande barnaskara, medan August alltmera dras in i den politiska organiseringen och agitationen för arbetarnas rättigheter. Vart ska vi ta vägen? frågar hon sig mer än en gång, finns det någon möjlig framtid? Hur stora offer orkar man med …

”De fattigas barn, tänker hon, bär alltid inom sig föreställningar om att det finns smaker, söta, salta eller sammansatta, som de aldrig får uppleva. /—/ Aningar om föremål som de aldrig har varit värda. Dofter som immat bort inför deras ansikten.”

Den socialistiska kampen är ännu männens uppdrag. Först en generation senare skulle Kata Dahlström höja rösten, som en feminismens och demokratins pionjär. Men betänk: När Selma Lagerlöf som första kvinna fick sitt Nobelpris 1909, skulle det dröja ytterligare drygt tio år tills kvinnorna fick rösträtt i Sverige!
Hursomhelst, romanen Mäster slutar annandag jul 1881 i Lilljansskogen i Stockholm, där uppemot tusen människor väntar vid grindstugan. En resolution antas, om bildandet av en svensk arbetareförening, och i förlängningen genomförandet av allmän och lika rösträtt, fackföreningarnas organisering och kampen för ett demokratisk Sverige.

Genom sitt lätta, lyriska, måleriska språk kan författaren förflytta sig till synes helt naturligt mellan den råa, yttre verkligheten präglad av djupa orättvisor och miserabla villkor för de lägre klasserna – och den inre världen, där känslor och tankar byggt sina bon.
Det finns i Mäster mycket som kastar ljus över vår egen tid: utanförskapet, klassklyftorna, allt det som döljs av den skendemokratiska retoriken, där ekonomismen ersatt allt vad ideologi och utopi heter. Det skulle förvisso behövas en ny August Palm, men Alexandra Coelho Ahndoril har i alla fall gett oss en roman, som i sig är mästerlig. Vid läsningen har ett ord kommit åter gång på gång: värdighet. Jag tror att kampen ytterst gäller det, att återerövra den mänskliga värdigheten, som är en rättighet – för oss alla.

I romanen Stjärneborg (2003, om Tycho Brahe) handlade det om vetenskap, medan Birgitta och Katarina (2006, om Heliga Birgitta) rörde teologin handlar Mäster om ideologin. Och än en gång: en nödvändig, vacker och trots allt hoppfull bok, som får oss att se vår samtid i ett historiskt perspektiv.

Alexandra Coelho Ahndoril: Mäster. Bonniers Förlag, 2009.