”Långtidsarbetslösa städar, tvättar och handlar åt äldre helsingforsare och avlastar på så sätt de stressade hemvårdarna. Succéprojektet ska nu utvidgas till alla stadsdelar.” Så ljöd Hbl:s solskensnyhet i söndags (6.12).Succéprojektet handlar om ett assistentsystem inom hemvården, där långtidsarbetslösa avlastar hemvården mot arbetslöshetsunderstöd, busskort, lunch och en ersättning på 8 euro per dag.
På individplan kan det faktiskt tyckas fungera: har du länge, eller kanske alltid, varit utanför arbetsmarknaden kan en meningsfull sysselsättning vara ovärderlig. För kommunen innebär det en inbesparing och för de gamla är det så trevligt med hjälp och sällskap. Hurra alltså.
Men ser man på frågan strukturellt får den helt andra innebörder. Det handlar om att en viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet, den vård och omsorg som är kommunernas uppdrag, görs utan lön och utan arbetskontrakt. Tidigare sköttes dessa uppgifter oavlönat av den gamla globala underklassen: kvinnorna. Nu vill man överföra dessa uppgifter oavlönade till den nya underklassen: de långtidsarbetslösa, som inte kan hävda sig på den nuvarande ”normala” arbetsmarknaden. Även om enskilda arbetslösa endast under en begränsad period arbetar inom systemet innebär ”succéprojektet” att nödvändiga arbetstimmar inom det kommunala görs utanför den ordinarie arbetsmarknaden. I klarspråk betyder det att det ”behövs” färre avlönade hemvårdare.
Det är inte i ”de stressade hemvårdarnas” intresse att bli avlastade på detta sätt, av människor som gör deras arbete utan lön. Som en jämförelse är det t.ex. otänkbart att metallarbetare skulle vara tacksamma över att de avlastas av långtidsarbetslösa ”assistenter” som gör deras arbete gratis eller halvgratis. Förutom att systemet i förlängningen äter upp riktiga arbetsplatser kan det användas för att hålla lönerna nere: de ordinarie hemvårdarna blir ju i jämförelse dyra i drift.
I de äldres intresse är att få adekvat vård, hjälp och service, men det måste kommunerna vara beredda att betala för.
Från kommunens sida kan det verka förmånligt att kombinera sysselsättningsåtgärder med besparingar i löneutgifter. Men man kan fråga om kommunerna verkligen ska anpassa sig till situationen med lösningar som förvränger den kommunala arbetsmarknaden. Frågan är varför kommunerna alls anpassar sig i stället för att ställa sig på barrikaderna mot den konstanta utarmningen av den offentliga sektorn i allmänhet och den kommunala ekonomin i synnerhet.
Jag förstår att det krävs meningsfulla vägar in i arbetslivet för långtidsarbetslösa, men det är inte i deras intresse att det sker på bekostnad av riktigt avlönat arbete. Framför allt är det inte i deras intresse att sektorn för oavlönade sysselsättningsåtgärder och arbetspraktik skapar en växande klass av människor som arbetar utanför arbetsmarknaden. Det som behövs är riktiga arbetsplatser.
Särskilt oroväckande är att artikeln i Hbl presenterar projektet som en allt igenom lyckad lösning. Hur ser facket på det här? Hur ser hemvårdarna på det här? Hur ser de arbetslösas organisationer på det här? Har de alla gett upp?
Nora Hämäläinen
