Antonia Wulff

Antonia Wulff

Av alla de otaliga grejer som irriterat och upprört mig under denna höst, har Anthony Giddens hört till de mer frekventa irritationsmomenten.

Han har hört till den grupp av sociologiska gubbar som jag tvingats bekanta mig närmare med och obehagligt många av dessa gubbar har hört till det där gänget som snöat in sig på tanken om ”det postmoderna”. Utan att desto mer ta ställning till huruvida vi lever i en postmodern värld och vad som kunde tänkas vara kännetecknande för en sådan värld – och ge mig ut på alltför djupa vatten – har jag funderat mycket kring på basis av vad dessa gubbar dragit sina slutsatser. Delar av deras resonemang känns så otroligt verklighetsfrämmande och faktiskt också ganska farligt, för det korresponderar med högst obehagliga samhälleliga tendenser.

Sådär väldigt kort och koncist utgår det postmoderna resonemanget ifrån att vårt samhälle förändrats i grunden; en av de stora förändringarna är en uppluckring av de sociala strukturerna (klass, kön etc.) som karaktäriserade det moderna samhället. Individens handlingsförmåga och -frihet begränsas alltså inte längre på samma sätt av sociala strukturer av olika slag, utan hen kan handla fritt och göra sina egna val. Det är klart att sociala strukturer förändras med tiden, tar sig nya uttrycksformer och arenor att verka på, men det betyder ju inte att strukturerna i sig försvinner eller plötsligt blir irrelevanta som analyskategorier. Tvärtom de facto, för då strukturer ändrar skepnad osynliggörs de också, åtminstone tillfälligt, och då är de ännu viktigare att uppmärksamma och analysera.

Vad värre är att jag under hösten flera gånger ramlat in i situationer där de sociologiska gubbarna och deras teorier gjort sig påminda; jag börjar tro att gubbarna har fler allierade än vad jag skulle vilja att de hade. För att ta ett exempel: i ett mötesrum i Torino har ett hundratal representanter för olika europeiska ungdomsorganisationer samlats – kreti och pleti, vänster och höger, kivoga och inte-så-kivoga typer. All världens olika frågor debatteras och diskuteras och ju mer prestige folk lägger i en fråga, desto fulare blir deras beteende.
Det breda registret av härskartekniker upprör mig och skulle i sig vara värt en utläggning, men det är argumentationen och ideologin och idéerna bakom den som får mig att gå i taket – och det är här vi kommer tillbaka till de postmoderna gubbarna. För det intressanta var att strukturer för de flesta på mötet föreföll totalt irrelevanta – också i förhållande till demokratiska arbetsmetoder och lika möjlighet att delta i det politiska arbetet. Diskussionen handlade om vilka organisationer som kan, det vill säga har ekonomisk möjlighet att, delta i olika möten och processer; flera små och resurssvaga organisationer påpekade det orättvisa i att endast de som har råd kan delta och menade att denna situation måste åtgärdas, helst genom att införa en regel som begränsar antalet representanter per organsisation.

Ett stort antal (resursstarka) organisationer var förstås emot detta förslag och med utgångspunkt i deras subjektiva rätt till att själva välja huruvida de deltar eller inte, hänförde sig deras argumentation främst till hur viktigt deltagandet var för deras egna organisationer. Men diskussionen handlade ju inte om huruvida det är bra eller dåligt att delta, utan om vem som har möjlighet att välja att delta och de stora utmaningar som lurar i ett system som endast gynnar de stora och starka. Med ett sådant regelverk reproducerar man raskt de strukturella ojämlikheter som vi har i resten av samhället. För det är inte heller slumpen som delar ut pengar; det handlar om nationella plattformer med stora statsunderstöd alternativt stora mainstream-organisationer och dessa kommer inte att föra allas talan.
Det stora problemet kvarstår alltså: de ungdomar vars röster vi verkligen skulle behöva i intressebevakningen varken syns eller hörs. Men detta tycks inte störa de arroganta nordbor som på fullt allvar tycker att det är viktigare med flera representanter från det högutvecklade norden än en demokratisk organisation där alla ges lika möjlighet att delta.

Att gubbarna väljer att inte fundera på hur marginalisering, exklusion och ojämlikhet konstrueras, upprätthålls och reproduceras i det postmoderna samhället kan jag kanske ännu godta, men inte att människor som låtsas vara världsförbättrare väljer att vara så blinda. Vännen från Storbritannien svär och konstaterar att det är dendär förbaskade Thatcher-generationen: människor som tycker att jämlikhet sådär egentligen ligger på individens eget ansvar. Vi har glatt tagit till oss allt prat om lika möjligheter och jämlikhet i ett välfärdssamhälle som vårt men egentligen har vi alla fallit i fällan och börjat tro på detta likhetstecken mellan lika möjligheter och jämlikhet. För de är inte samma sak och just nu kompromissar vi på jämlikheten genom att tro på detta koncept.

Antonia Wulff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.