Det var en gång en liten grupp terriers som bodde i en stad där de flesta andra hundar inte var terriers. De här terrierna var annars som hundar mest, men de hade den egenheten att deras skall var lite annorlunda. Det knepiga var att en terrier inte alltid kunde göra sig förstådd bland de andra hundarna, något som terrierna var ömsom stolta, ömsom frustrerade över. Då de blev frustrerade brukade terrierna skälla högre, i förhoppning om att det skulle främja förståelsen. Ju mindre förstådda de kände sig, desto högre skällde terrierna. Men terrierna hade ett trumfkort: det fanns en gammal regel som bestämde att alla andra hundar i staden också måste lära sig terrierskallet, för att kunna förstå terrierna och för att terrierna skulle förstå de andra hundarna. Den här regeln var avsedd att garantera att terrierna aldrig skulle behöva känna sig som främlingar i sin hemstad, och det var ju en vacker tanke.

Terrierna måste förstås också lära sig skälla på de andra hundarnas sätt, men det fanns ett problem. För trots att terrierna och de andra hundarna levde sida vid sida blev det ofta så att de umgicks, lekte och levde var för sig, och därför var det många terriers som inte lärde sig de andra hundarnas skall, precis som de andra hundarna inte lärde sig terriernas. Terrierna blev allt mer isolerade och oroliga, och ju oroligare och mer isolerade de blev, desto högre skällde de, och desto viktigare blev frågan om skallet. Det måste gå att skälla på terriervis också i fortsättningen, och det enda sättet att garantera det var att se till att alla andra också kunde skälla på terriervis.
Terrierna blev så besatta av skallfrågan att de nästan slutade delta i stadens andra hundsysslor, som att jaga bollar, planera hundframtid och drömma hunddrömmar. Det gick så långt att de andra hundarna började tröttna på terriernas gläfsande. Framför allt undrade de andra hundarna varför det verkligen var nödvändigt att de lärde sig terrierskallet, när de kunde ha lärt sig skälla som ryska vinthundar i stället. Ju mer sällan de andra hundarna umgicks med terrierna, desto konstigare tyckte de det var att de skulle lära sig ett skall som bara några gnälliga terriers använde. De andra hundarna blev allt mer irriterade på terrierna, och det var inte ovanligt att man vid en trädstam eller bakom en lyktstolpe kunde känna lukten av illa dolt terrierförakt.
Det fanns också terriers som ifrågasatte den gamla skallregeln, och de blev allt mer illa berörda av den dåliga stämningen. De tyckte också att det var viktigt att kunna leva, älska och drömma på terrierska, men de ville också leva, älska och drömma tillsammans med de andra hundarna, och kände att det blev allt svårare ju mer inflammerad skallfrågan blev. De här terrierna trodde inte att skallregeln ökade på förståelsen för terrierna, tvärtom. De trodde inte heller att regeln kunde förhindra att terrierna blev allt färre – och även om den hade gjort det, var den inget argument för att påtvinga resten av hundarna en kunskap de kommit att tycka illa om.
Av någon konstig orsak hörde man sällan de här terrierna. Man hörde dem inte säga ”öhm, vi tycker faktiskt inte heller att skallregeln är rättvis. Vi kan överleva utan den, terriers kan annat än bara skälla och krafsa i sina egna navlar. Och kommer det en dag då det sista terrierskallet ljuder i den här staden, då vill vi inte att de andra hundarna ska känna likgiltighet, utan förlust, saknad och sorg”.
Varför hörde man dem inte? Struntade de i saken? Nej, de var ju själva terriers, och de hade egna små terriervalpar som kanske bara kunde skälla på terriervis. Var de fatalister? Kanske, somliga av dem. Hur gick det sen? Ja, hur fan gick det sen?