Senast en amerikansk president besökte ett toppmöte i Norden sköts flera demonstranter, av vilka en livshotande.Minns ni?

Det kommer inte att hända igen, det är klart. Köpenhamn 2009 är inte Göteborg 2001. Obama är inte Bush. Och inte minst, Köpenhamnspolisen har redan haft sin stora show, och kommer förhoppningsvis ännu ihåg den. Året var 1993, natten till den 19 maj, och Köpenhamnsbor kravallade mot att Maastrichtfördraget godkänts efter en omstridd andra omröstning. Polisen avlossade över 100 skarpa skott och ett tiotal skadades. Som genom ett under dog ingen. De sköt i två omgångar, troligen på order från en civilklädd polis utanför kommandokedjan. Och sedan dess har de varit försiktigare.

Nu håller de sig till tårgas, och ser till att inte få slut på den, som 1993. De har stora förråd, och är inte rädda för att använda den. Det har de visat upprepade gånger, inte minst i samband med de utdragna protesterna mot vräkningen av det ockuperade Ungdomshuset.

Men det finns andra som verkar ha glömt. Att senast en amerikansk president besökte ett toppmöte i Norden sköts flera demonstranter, av vilka en livshotande. Och att det var en kedja av misslyckanden som kunde ha undvikits som ledde fram till den punkten.

De som i första hand verkar ha glömt är de miljö- och klimaträttviserörelser som kallat till demonstration den 12 december, Jordens Vänner och andra. Alla jag pratat med som är direkt involverade i arrangemangen utgår ifrån att allting kommer att avlöpa fredligt. Eller, snarare, de har inte över huvud taget tänkt på att något annat kunde vara möjligt. Det är blindhet.

En ung grön bekant frågade sina äldre kollegor vad de kommer att göra om det blir kravaller på stordemonstrationen den 12 december. ”Var inte rädd, det har alltid varit lugnt hittills”, var svaret.

Visst har det varit lugnt på klimat-toppmötena hittills, i Bali, i Poznan och så vidare. Men inget toppmöte har hittills marknadsförts som den sista möjligheten att lösa de globala problemen, samtidigt som en känsla av desperation spridits bland folk med insyn i processen. Det är möjligt att det inte blir någon lösning, utan bara en fortsatt utdragen process utan klara lösningar. Och inget av de tidigare toppmötena har därtill hållits i en västeuropeisk storstad, med stark protestkultur och med stor mobilisering bland radikala rörelser.

Det är redan nu klart att alla grupper inte kommer att nöja sig med de planer som demonstrationsledningen gjort upp och förhandlat med den danska polisen om. Alla vill helt enkelt inte gå ut ur stadens centrum på en svinlång symbolpromenad. Demonstrationen kommer att splittras, och delar av den kommer att gå i konfrontation med polisen, som kommer att svara, och det kanske hettar till. Hur mycket, det beror på polisens reaktioner. Men i sista hand är det den moderata och förhandlande miljörörelsen som har ansvaret. Att det ser ut att bli kravaller beror på att de inte tagit lärdom av historien.

Alltså, det är inte så att det nödvändigtvis skulle vara illa att det syns, hörs och känns att det finns ett starkt motstånd mot business as usual. Tvärtom. Men det måste vara rätt timing på det, och det måste finnas ett konsensus bakom det. Nu är det helt enkelt så att miljörörelsen underskattat sig själv, underskattat ilskan och människors vilja att gå längre än att delta i på förhand strukturerade passiva protester. För det finns en känsla av att vi redan nu kan och måste börja bygga alternativ.

I Göteborg, under EU-toppmötet sommaren 2001, sköts en ung man av polis så att han nästan dog, och det kunde ha undvikits. Den svenska polisen hade valt en eskalationsstrategi och att omöjliggöra militant, beslutsam och ickevåldsam olydnad genom att omringa Hvitfeldtska gymnasiet. I Köpenhamn har det aktiva ickevåldet redan på förhand uteslutits, inte av polisen utan av demonstrationsledningen, från massdemonstrationerna den 12 december. Att avgränsa det aktiva och konfrontativa ickevåldet till en demonstration flera dagar senare är ett misstag, ett misslyckande på alla sidor. Polisen behöver inte ingripa, vi gör det själva.