Jáchym Topol är en av Tjeckiens främsta författare, men har också verkat som undersökande journalist. Det märks i hans böcker, som nog rör sig långt borta från den verkliga verkligheten, samtidigt som de söker sig djupare.

Jag läste för en tid sedan (och skrev om) en liten bok som utspelade sig i Mongoliet. Jag upplevde den bild av kulturen som bokens författare Jáchym Topol gav som exotiserande och kanske en produkt av ett alltför kort besök. Det jag senare läst om Mongoliet tyder på att verkligheten faktiskt varit så pervers. Jag måste nog läsa om boken, Det gyllene huvudet.I sin senaste roman, översatt till svenska som Kallt land, skruvar Topol också till verkligheten några varv, men den här gången på ett sätt som jag (tyvärr) genast upplever som förankrat i verkligheten. I en intervju om boken säger han att han helst hade skrivit om den vilda naturen i Centraleuropa: ”jag var fascinerad av att vargarna håller på att komma tillbaka till Centraleuropa, till Polen, Slovakien och till och med Tjeckien”. Så han strövade omkring i Central- och Östeuropa för att få se vargar – och ruiner av tyska och sovjetiska dödsläger.
Lägerruiner och vargar såg han, mänskliga vargar. Som jag ser det är boken framför allt en varning för totalitära tendenser. Topol växte upp i dissidentmiljön i Tjeckoslovakien och var bl.a. den yngste undertecknaren av Charta 77. Boken visar hur starkt han är upptagen av risken för återfall, han låter halva romanen utspelas i Vitryssland.
Men den börjar i Theresienstadt, eller Terezín, en garnisonsstad norr om Prag som är känd för sitt fängelse för politiska fångar i Lilla fortet (bl.a. Sarajevomördaren Gavrilo Princip satt där) och sitt krigstida ghetto i Stora fortet, som fungerade som ett genomgångsläger för judar som så småningom skulle sändas vidare till Auschwitz eller Treblinka.
Jag har bara varit i Lilla fortet, förr var det dit turister kom. Stora fortet fortsatte under några år efter kriget att fungera som ett genomgångsläger, men nu för sudettyskar som skulle förpassas västerut. Sedan fungerade det på nytt som garnisonsstad ända till 1996. Först då blev det tydligen tid att rusta upp Stora fortet och inrätta ett ghettomuseum. Den processen har uppenbarligen varit en av inspirationskällorna för Topol, han tackar stadens borgmästare och museets historiker, men ber om ursäkt för att han inte ”klarar att skriva helt realistiskt om demonerna”.
Djävulens verkstad
I Topols version är det en liten, men växande grupp besatta mänskor som vill bevara minnet av ghettostaden och nästan som arkeologer samlar allt smått de hittar, tecknar upp all graffiti o.s.v.  Ledaren, Lebo, är en man som fötts i hemlighet i lägret kort innan Röda armén nådde fram till det. Berättarens föräldrar har mötts i Terezín, han som befriare, hon som befriad. Efter en längre frånvaro kommer berättaren tillbaka till Stora fortet som är praktiskt taget tomt sedan garnisonen försvunnit. Institutionen för Minnesmärket är helt inriktad på Lilla fortet och vill låta jämna Stora fortet med marken.
Berättaren ansluter sig till Lebo och tillsammans börjar de bearbeta olika tänkbara mecenater i utlandet. De får så småningom pengar, här samlas också judiska ungdomar från utlandet som vill finna spår efter sina far- eller morföräldrar. De börjar sälja olika turistprylar och gör så småningom Stora fortet känt över hela världen. Myndigheterna godkänner inte detta och sänder till slut in grävmaskinerna.
Berättaren flyr, det enda han har med sig är en minnessticka med kontaktadresser till mecenaterna. Han har kontaktats av en vitrysk judisk grupp, som vill använda liknande metoder som i Terezín för att väcka omvärldens intresse för spåren efter judeutrotningen här – offren var mångdubbelt fler än i Tjeckoslovakien och framfarten mycket brutalare, omvärlden hade ingen insyn. Men detta gällde inte bara då, det gäller också nu. Berättaren upplever genast vid ankomsten till ”Solstaden” Minsk hur protestdemonstrationer slås ned våldsamt, men också hur den grupp som vill använda hans tjänster använder liknande metoder för att upprätthålla lojaliteten mot sin sak. Också här slutar det med att regimens grävmaskiner utplånar gruppens högkvarter.
Detta är en berättelse från Europas mörkaste och skitigaste hörn, från en värld utan nåd. Berättaren har i Prag upplevt hur extremnationalister jagar romer genom gatorna, judeförföljelserna har man för länge sedan glömt. Några besökare kommer till Terezín i sin jakt på den absoluta ondskan i det förflutna, ingen till Vitryssland där ondskan råder ännu i dag. ”Besök det europeiska monumentet för folkmord, djävulens verkstad”, är en reklamfras gruppen tänkt använda.
Topol ser Vitryssland bara som ett extremt exempel på oviljan att göra upp med det förflutna, den oviljan finns överallt, kanske speciellt i Östeuropa som har en så brokig historia . Men minaretförbudet i Schweiz visar hur rädslan för och hatet mot främlingar kan frodas i de mest fredliga samhällen.


Jáchym Topol: Kallt land. Översättning: Tora Hedin. Ersatz förlag, 2009.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar