Med sin senaste roman Bergets döttrar skriver Anna Jörgensdotter in sig i traditionen av svenska proletärförfattare.

När börjar och slutar egentligen en berättelse? Inte med att första raden i en bok inleds eller att pärmarna slås igen för sista gången. Du bär med dig tidigare läserfarenheter, likaså fortsätter – förhoppningsvis – berättelsen efter att sista punkten är satt. Inte heller börjar en släkts berättelse med att ett barn föds och någon annan dör. Vi är en del av varandras levnadsöden och var och en är bärare av unika historier, utan början, mitt eller slut. ”Man väver sig in i varandras berättelser som mattrasor. Och där hålls man kvar. Nöts. Man blir en del. Jag är invävd i din berättelse. Jag kommer inte ur den.”, som Emilia träffande påpekar i Anna Jörgensdotters senaste roman, Bergets döttrar. Jörgensdotter ger oss en komplex och kraftfull kollektivroman. Med Bergets döttrar skriver Jörgensdotter också in sig i traditionen av svenska proletärförfattare. Mina tankar går osökt till Moa Martinsson, Kerstin Ekman och Majgull Axelsson, men också till Monika Fagerholms litterära glitterscen.
Historien utspelar sig i trakten runt omkring Sandviken med början 1938 fram till 1958, året då Sverige står värd för fotbolls-VM och TV är en lyxvara som är några få förunnad. Urbaniseringen och moderniseringen av det svenska folkhemmet pågår för fullt. Vi får ta del av familjen Steens levnadsöden med fokus på de fem syskonen.
I likhet med Tjechovs tre systrar drömmer Karin, Sofia och Emilia – var och en på sitt sätt – om flytten till staden som ska frigöra dem från traditionernas ok. Även bröderna Otto och Edwin längtar efter ett annat liv än vad som är möjligt i den lilla byn, där den sociala kontrollen är hård och oförsonlig,
Uppväxten med en försupen far och en kuvad mor som snörper med munnen låter sig dock inte lämnas så lätt. Karin, den alltid lika glada, slätar över konflikter i familjen med sitt skratt. Sedan dör hon ung i barnsäng och familjens ljus slocknar. Sofia, både skör och stark på samma gång, förmår inte gå sin egen väg utan gifter sig in i ett kärlekslöst och frostigt äktenskap. Emilia, utanför och ensam, flyr från familjen och engagerar sig i arbetar- och kvinnorörelsen. Jörgensdotter låter bröderna inta en mer perifer roll. Den ordkarga och inbundna Edwin stannar kvar i byn medan Otto ger sig ut i världen som cirkusartist.
Det är ett myllrande persongalleri som Jörgensdotter låter oss stifta bekantskap med. Livsöden går in i varandra, förstärks och slits isär. På så vis visar hon hur allt hänger ihop och hur den lilla världen är en del av något större, en väv som hänger samman. Det är svårt att värja sig. Emellanåt önskar jag mig en paus. Det direkta tilltalet gör att jag kommer innanför människornas hudar, tankar, drömmar men också utsätts för deras blickar, skyddslöshet och styrkor.
Jörgensdotters språk är lyriskt med inslag av dialektala uttryck och formuleringar, vilket ligger helt i linje med den tid och det rum som skildras. Inte heller släpper hon allvaret, vilket är befriande i en tid där så mycket skrivs med efterföljande smileys. Bergets döttrar är skriven med en klangfull pondus och berättarglädjen är påtaglig. Det är helt enkelt en historia som var tvungen att låta sig berättas.
Bergets döttrar skildrar främst hur det är att vara kvinna i efterkrigstidens Sverige. Trots kvinnorörelsens kamp för bättre villkor och valmöjligheter är de manliga och kvinnliga livssfärerna starkt uppdelade. Solidaritet och kvinnokamp, javisst men bara till en viss gräns och inte för högljutt. Systrarnas spröda drömmar mot samhällets konventioner. Traditioner, klass, osäkerhet och rädslor står i vägen. Mannen tar självklart för sig av de moderna tiderna medan kvinnan skall bli vid sin läst – i hemmet som mor och maka.
Tydligast blir det i frågan om moderskapet. Ansvaret för en graviditet vilar alltid på kvinnans axlar. Väljer hon bort barn eller har fosterbarn är det också fel. Boven i dramat är den manliga sexualiteten som kräver, kväver och pockar utan att ta konsekvenserna. Inte en enda gång skildras den kvinnliga sexualiteten som något njutningsfullt och på lika villkor mellan två jämbördiga parter. Det kan låta tröstlöst men Jörgensdotter visar att det är möjligt att ta sig ur förtryckande normer och nå åtminstone ett visst mått av frihet – också som kvinna. Frågan är dock vad denna nyvunna frihet är värd och om den sist och slutligen enbart är en chimär?

Anna Jörgensdotter: Bergets döttrar. Bonniers förlag, 2009.

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.