Hur ska vi klara vår vardag när vi inte längre kan gå till butiken? Vem handlar åt oss då, hemtjänsten? När vi inte kan laga mat längre, skaffar våra barn en mikro åt oss där vi värmer färdiga portioner som någon köper åt oss?
Gör hemtjänsten det? Betalar de med våra bankkort? Eller tar våra barn ut kontanter? Hänger hemtjänsten upp tvätten? Duschar de oss? När vi inte hänger med i datorutvecklingen, blir det då våra barn som betalar våra räkningar? Om vi inte har barn, blir det då släktingars uppgift att sköta oss?När vi faller på natten på väg till toaletten, vem hjälper oss upp? Törs vi trycka på knappen som finns på nödarmbandet? Kommer någon och plåstrar om oss? Byter de på oss när vi kissar ner oss på det kalla golvet? Är det här roligt längre? Börjar vi tappa livslusten när vi inte får i oss mat för att vår hand skakar så att maten ramlar av gaffeln och till slut också av skeden? Kvittar det vid det laget?
Läser vi fortfarande? Har våra glasögon rätt styrka? Vad är det med radion? Kan vi se på tv? Fungerar fjärrkontrollen efter att vi tappat den i golvet några gånger? Hinner vi fram till ytterdörren innan besökarna gått?
Eller lyckas våra barn övertala oss att flytta till äldreboende? Kommer vi att streta emot? Säga att det nog går bra bara de kommer tillräckligt ofta? Belöna deras omsorger med att stolt säga att vi vill dö hemma? Förskansa oss i hemmet lika envist som de flesta andra åldringstrotsiga åttioåringar vi känner?
Jag hoppas att vi ger oss i tid. Skickar in ansökan och ber våra barn hjälpa med flytten. Tar med våra mest älskade möbler och föremål. Avstår från resten. Anpassar oss, njuter av servicen, sällskapet, tryggheten. Jag hoppas vi har råd med det. Jag hoppas att det finns plats för oss någonstans när det är dags.
Varför förtränger vi äldreboende? Varför inte satsa motsvarande energi på att utveckla boendeformen så att vi alla får det bra när vi är gamla? I stället för att bojkotta kunde vi planera med män- skor vi trivs med, som man gör i andra nordiska länder. Om vi börjar planerandet medan vi har livslusten kvar kan vi bygga vilka hus som helst. Vi skall ju alla dit!
Varför finns det ingen stödjande rit för övergången till äldreboende? I ett visst skede runt tjugo blir det naturligt att flytta hemifrån. Ett likadant skutt ut i det okända är det att flytta som sjuttiåttiåring. Unga vuxna lämnar med skräckblandad iver det kvävande trygga hemmet, burna på vingar av ilska och lust att klara sig själva. När det är dags att flytta hemifrån till servicehemmet kunde det vara ett liknande mognadsprov. Den som har förståndet i behåll skaffar sig ett antal år i gemenskap och trygghet och befriar samtidigt sina anhöriga från en omöjlig situation, ger dem en chans till ett eget liv. Det är faktiskt ingen som hindrar en från en att odla sina krukväxter, läsa sin morgontidning, ha sex, tala i telefon, träffa vänner, gå ut på krog eller bio, gå i butiker, ta sig ett par glas, hålla ölprovningsafton som min pappa och hans nya vänner på gubbhemmet gjorde, arrangera fotoutställningar, börja måla och ställa ut, gå till frissan, gå på teater och ta kinesisk huvudmassage som mamma har gjort. Jag har fått beskåda undret eftersom mina föräldrar var kloka nog att flytta efter många års stigande hjälplöshet.
Vad har det hänt med åldrandet? Är det nödvändigtvis en förnedring som bara kan tacklas med ”vägra-flytta-hemifrån-attityd”? När det är dags för det ultimata mognadsprovet, var är ritualen?
Anna Simberg
