Nina Gran är något av en doldis, men har arbetat för att utveckla finlandssvenskt kultursamarbete sedan början av 90-talet.

För den ”vanliga” kulturkonsumenten är namnet Nina Gran knappast väldigt bekant. Ändå har hon haft ett finger med i spelet i några av de största kultursatsningarna som har gjorts på finlandssvenskt håll under de senaste 20 åren.

Gran arbetar som specialplanerare på Helsingfors kulturcentral och sysslar specifikt med att utveckla svensk kulturverksamhet. Kulturcentralen är den största kulturbidragsgivaren i Finland efter staten och år 2008 delade man ut 24 miljoner euro i understöd. Nina Gran poängterar att hon inte arbetar så mycket med kulturproduktion, som med utveckling, koordination och kompetenshöjning.
– Jag sysslar till exempel väldigt mycket med konstfostran, där vi stöder barnkulturverksamhet och för fram kulturens betydelse i till exempel daghem och skolor.
Den största delen av barnkulturverksamheten  är koncentrerad till Annegården, som för tillfället finns i Soc&koms gamla utrymmen på Topeliusgatan eftersom utrymmena på Annegatan renoveras under 2010.
– I övriga Norden brukar folk skratta då jag talar om konstfostran, eftersom det låter ganska gammalmodigt, man kunde kanske
kalla det kulturpedagogik. Det är fråga om att föra konst och kultur närmare folk och att skapa delaktighet. Nuförtiden är till exempel publikarbete vid teatrar och museer en viktig del av verksamheten. Vi vill visa folk vilka uttrycksmöjligheter det finns att vidga världen och vidga sina gränser. Och det ger också dem som arbetar med konst och kultur en möjlighet att att inse att de är en del av en helhet, och se vikten av interaktivitet och samarbete.
Språk och kultur hör till Grans arbetsområde, och hon påpekar att man även arbetar med ungdomar, vuxna och seniorer. Hon säger att många aktörer i samhället har fått upp ögonen för betydelsen av konst och kultur för välfärden.
Nätverk före begreppet
Samarbete och nätverksarbete löper som en röd tråd genom Nina Grans karriär. Hon började arbeta inom det så kallade Mellannylandprojektet i början av 90-talet och var då den person som fick i uppgift att organisera den nygrundade Luckans verksamhet år 1992.
– I början var verksamheten ganska liten, det var då bokstavligen en liten lucka på Svenska Teatern och tanken var att samordna olika typer av kulturinfo, biljetter och kommunal information under ett och samma tak. Först var det ganska svårt att få folk med i verksamheten, eftersom samarbete inte uppfattades som självklart. Vi började egentligen med networking långt före det blev ett begrepp, långt före Internets genombrott.
Inom ramen för Mellannylandprojektet ordnades bland annat mässan Urban Expo två gånger, där fick ungdomar bekanta sig med det svenskspråkiga utbudet i huvudstadsregionen och Luckan flyttade småningom till nya utrymmen i Glaspalatset. Då Helsingfors var europeisk kulturhuvudstad i slutet av 90-talet valde man att samordna det svenska programmet via Luckan, vilket gav verksamheten en plattform att utvidgas på. Nylands svenska landskapsförbund blev Sydkustens landskapsförbund och verksamheten spred sig också till Åboland och resten av Nyland.
Det största finlandssvenska kultursamarbetet någonsin blev projektet Rötter, Röster, Rum, som Gran var projektchef för mellan 1998 och 2001. 150 olika produktioner i huvudstadsregionen deltog under RRR-paraplyet. Tanken var här att experimentera med samarbete och nätverksbygge genom gemensam planering, finansiering och marknadsföring.
– Det var en kreativ och rolig tid och vi fick verkligt bra feedback från alla inblandade och väldigt mycket som vi gör i dag bygger på det här projektet. Inställningen till samarbete och nätverksarbete förändrades och det var också då som kulturproducenterna på allvar började uppmärksammas som yrkesgrupp och Kulturfonden började bland annat dela ut arbetsstipendier till kulturproducenter på samma sätt som till konstnärer.
Glädje och delaktighet
Erfarenheterna från kulturhuvudstadsåret visade att folk vill vara med och påverka, vara delaktiga. Interaktiviteten är väldigt viktig för kulturkonsumenterna i dag, säger Gran.
– Jag hoppas att man i Åbo, som ska bli kulturhuvudstad, skulle hitta samma glädje som fanns i Helsingfors. Det är viktigt att det finns drömmar och visioner och att man vågar satsa på dem, så man inte bara koncentrerar sig på kortsiktiga ekonomiska kalkyler. Man måste få en chans att stanna upp och reflektera och bearbeta saker tillsammans. Människor mår inte bra av den hetsiga puls som vi lever i i dag.
Efter att kulturcaféet Verandan på Luckan kommit igång år 2003 började småningom den verksamheten leva sitt eget liv och Nina Gran fortsatte att arbeta explicit för Helsingfors stad som specialplanerare. Men det hindrade henne inte att tillsammans med länskonstnär Matilda Sundström,  Leena Björkqvist vid yrkeshögskolan Sydväst, numera Novia och Jessica Lerche på Luckan utveckla ett samarbetskoncept för fria konstnärer och konstnärsgrupper i det som sedermera skulle bli Produforum.  Tanken med Produforum var att konstnärer, artister och producenter kunde utbyta tankar och samarbeta, och på samma gång bli mer professionella i sitt arbete. Liksom Luckan visade sig Produforum vara ett succéprojekt, som i dag har spridit sig från Helsingfors till västra och östra Nyland, till Åbo och Åboland och är på god väg in i Österbotten.
– I början var det svårt att få folk att öppna sig och dela med sig av sina idéer, eftersom kulturreviren var så klart utstakade på 90-talet. Man var mån om att hålla fast vid sina egna projekt. Men 00-talet kan sammanfattas som nätverkens och delaktighetens tid. Det visar också hur viktigt det har blivit i dag att delta i olika nätverk och sociala medier. Och jag tror på alla former av öppenhet, inklusion och kulturdemokrati.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.