Samhällsdebatten kan inte överlåtas åt experter, menar Jonas Ahlskog som efterträdde Nikolai Enckell som verksamhetsledare för Folkets Bildningsförbund vid årsskiftet.

Projektproletär kallar Jonas Ahlskog sig när det handlar om arbete. Han har bland annat frilansat för radio Vega och undervisat i historia. För tillfället undervisar han några webbkurser i historia vid Öppna universitetet vid ÅA.Ahlskog blev magister i historia vid Åbo akademi för ett och ett halvt år sedan och jobbar nu på sin magisterexamen i filosofi. Förra våren studerade han i Norwich vid University of East Anglia vars filosofiinstitution är känd för sin inriktning på Wittgensteins filosofi.
Han har ingen egentlig bakgrund i folkbildningsarbete och har heller inte varit politiskt aktiv. I FBF:s verksamhet drogs han in via Filosoficaféerna som FBF ordnar ungefär en gång i månaden på Restaurang Skolan i Åbo. När Nikolai Enckell funderade på att avgå som verksamhetsledare frågade han om Jonas vill ta över, och på den vägen blev det.

Bildningsarbete sedan 1946

För en äldre vänsterpublik är FBF mer bekant än för den yngre vuxengenerationen. Grundat av Harry Edgren 1946, har förbundet från början verkat för fritt bildningsarbete på vänsterkanten. Under 80-90-talen verkade FBF och Ny Tid i samma utrymmen, först på Kotkagatan och sedan på Kabelfabriken i Helsingfors. Mellan 1975 och 1991 hade FBF en studiecentral med upp till fyra tjänster. 1992 drog undervisningsministeriet in tre av de fyra tjänsterna och återstoden av förbundets studiecentraltjänst överfördes till finska Kansan sivistysliitto. 2002 drogs den sista heltidstjänsten in och verksamhetsledaren har sedan dess arbetat på projektbasis, med lön ungefär för en tredjedelstjänst. Mycket av arbetet görs idag ideellt.
Till de etablerade verksamhetsformerna hör Filosoficaféerna som ordnas en till två gånger i
månaden i Åbo, endagsseminarier som ordnas minst en gång per termin i Åbo eller Helsingfors samt Korpo filosofidagar som ordnas årligen i månadsskiftet juli-augusti, i år vid Skärgårdscentrum Korpoström. Dessutom ger FBF ut vetenskapstidskriften Ikaros som har kommit ut fyra gånger om året med Ny Tid.
Sedan omställningen i början av 1990-talet är FBF en fri partipolitiskt obunden bildningsorganisation. Förvisso är Vänsterförbundet också en medlemsorganisation, men de har enligt Ahlskog inget inflytande på verksamheten. Rent ekonomiskt stöds verksamheten av undervisningsministeriet och av olika finlandssvenska fonder, ett arrangemang som har både för – och nackdelar.
– Jag har funderat en del på det här, De här bildningsförbunden, och studiecentralerna, har ju tidigare varit knutna till partierna. Det  är som om det skulle finnas en vilja idag bland politikerna att sluta leden, i stället för att ha de här öppna forumen och sådana samtal som kan bli potentiellt farliga också  för dem själva. Jag tror det kan finnas ett problem i det att vi idag har en partipolitisk maskin som hellre vill att man ska diskutera saker på ett visst sätt än att saker diskuteras. Där kan jag tänka mig att det är bra att FBF har den ekonomiskt sett instabila status som det har. Det ger utrymme att verka på ett annat sätt säger Ahlskog.

Folkbildning idag

– FBF:s huvuduppgift är att hålla vid liv det offentliga samtalet på svenska i Finland, säger Ahlskog. Vi försöker göra något för att ett engagerat och kritiskt samtal ska få plats; något som man inte ser så ofta i medierna. Vi vill också att samtal ska få ta tid. Vi vill vara en motvikt till en journalistisk snuttifiering där frågor ofta förenklas så att man ska kunna ta ställning med ett ja eller nej till en fråga. Jag skulle vilja se att FBF har en djuplodande funktion i samhällsdebatten.
Den viktigaste verksamheten idag är att erbjuda tillfällen där folk kan föra fördjupade samtal.
– Bildningsförbundet kan ju inte ha samma uppgift idag som det hade förut. FBF hade till exempel uppgifter som idag närmast hör till grundskolan. Det var allt från moderskapsvård till lära folk att känna sina medborgerliga rättigheter. Bildningsförbundets grundare Harry Edgren hade ju också som mål att upplysa folk om den europeiska och svenska traditionen, att man skulle bli medveten om sitt kulturella bagage, som kanske också kan klinga ganska konservativt. En sorts svenskhetsivrare var han ju, Harry Edgren.
– Folkbildningen idag borde inte primärt befatta sig med sådant som hör till skolan, utan borde sporra till en kritisk reflektion över det vi har lärt oss. Att få syn på sig själv i ett sammanhang. Det låter alltid som en plattityd när man säger det, men …
För Harry Edgren handlade bildningsarbetet mycket om att lära sig känna värdet av den tradition man tillhörde. Något av det här finns förvisso kvar idag, men betoningarna är annorlunda.
– Det borde också handla om att lära sig sätta det här i sitt rätta sammanhang: att kunna reflektera över det. I vilken bemärkelse, till exempel, blir sådant som svenskhet i Finland viktigt? Om det handlar om någon sorts kulturellt självhävdande är det snarare destruktivt än hjälper någon att hitta sin plats eller känna sig själv.
– Bildningsarbetet kommer in på en annan plats än det gjorde förut. Det blir också en motkraft till det man skolats in i. Folkbildningen måste utmana medborgarna på ett annat sätt än skolan gör.
Ahlskog talar om att ge plats för en ansvarskänsla hos människor som tänkande individer, ett ansvar för vad man tänker och för var man står i förhållande till andra människor när man säger något. Det här finns det på tok för lite av i den offentliga debatten. Som exempel tar han debatten kring morden på köpcentret Sello på nyårsafton. Han menar att det har funnits en ofattbar omedvetenhet om vad man egentligen säger i offentligheten och vad det innebär. Många har till exempel tagit till utvisningskortet som en lösning på problemet utan att reflektera över innebörden. Borde man alltså utvisa alla som har mentala eller sociala problem?
– Det är inte givet att man själv förstår vad man säger. Just för sådant tror jag att bildningsarbetet kan spela en roll. Dialog och samtal har en helt avgörande uppgift i ett demokratiskt samhälle. Man märker inte sig själv när man inte agerar tillsammans med andra människor. Man skapar en bild som inte rubbas när man inte ställs inför kritiska frågor.

Tankesmedjor och globalisering

I ett föredrag som Ahlskog höll på Nordiska ministerrådets seminarium ”I Dialog” i november i Köpenhamn kontrasterar han folkbildningsarbetet mot den typ av opinionsbildning som tankesmedjorna representerar.
Till tankesmedjans logik hör att den inte diskuterar med oinvigda, utan bakom lyckta dörrar konfererar utvalda experter som sedan enbart levererar svaren och resultaten till offentligheten. Tankesmedjan är den medborgerliga delaktighetens antites eftersom den innebär att diskussionen redan flyttats från medborgarnas inflytande och räckhåll, skriver han här.
Med det här menar Ahlskog inte att tankesmedjorna nödvändigtvis skulle vara onödiga eller problematiska i sig. Snarast ligger problemet i den roll de får i det offentliga samtalet.
– Jag tror att tankesmedjorna snarast är ett symptom på den tid vi lever i. Man vill ha en lösning på ett problem som finns, och man vill ha det svar som är det mest gångbara, som slinker igenom kritiken eftersom den har fått tankesmedjans stämpel. Även om det låter väldigt diffust blir det här som en produktifiering av det offentliga samtalet. Till och med opinionen har blivit något som vi kan outsourca nu. Det här har en skrämmande koppling till det här med att partileden sluts, eftersom många tankesmedjor ju är kopplade till partierna, och blir deras expertgrupper som säger hur man ska tänka.
Problemet är, som Ahlskog ser det, inte att svaren nödvändigtvis skulle vara dåliga, utan att expertgruppen får definiera vilken frågan är.
– I ett öppet offentligt samtal kan vi ta ett steg bakåt från den position som en viss sorts fråga ställer oss i, vilket vi inte längre kan göra när vi har outsourcat tänkandet till en expertgrupp.
– Det värsta med utlokaliseringen av det offentliga samtalet är att man lätt tror att de här frågorna inte har något med en att göra, utan att det är något som löses på annat håll. Då är det en paradox att man sedan frågar varför ungdomarna inte längre är intresserade av politik.
En annan fråga som var central i föredraget är globaliseringens betydelse för folkbildningsverksamheten.
– Överhuvudtaget har begreppet bildning beslagtagits av nationen ganska tidigt. Det är ju helt klart ett upplysningsideal: Människan behöver bildning för att slå sig fri från fördomar. Visst har det funnits en idé om en repressiv folkbildning där bildning är ett slags fostrande, och fostrande ett slags formande i en viss riktning. Folkbildningsarbetet i sitt tidiga skede handlade om att fostra till goda medborgare, medvetandegöra folk om deras roll och plats i ett nationellt sammanhang säger Ahlskog.
Uppdraget idag blir också annorlunda eftersom vi inte lika självklart har en nationell referensram. För dem som är unga idag framstår det här i hög grad som en självklarhet, men det finns skäl att vara uppmärksam på hur idéer om det nationella och det globala kommer in i vårt tänkande.
– Det finns också en fara i snacket om ”de globala unga” och de globala rättvisefrågorna. Det globalitet tidigare betydde var kosmopolitanism, och det kosmopolitiska var få förunnat. Jag skulle säga att det finns en risk för att det blir så idag också. Vi har samvetsrörelser med universitetsutbildade västerländska människor som springer runt på möten världen över, där det är svårt att veta vad man egentligen uträttar, medan det lokala kanske blir helt tomt.
Folkbildningsarbetets nationella förankring är inte död idag, menar Ahlskog. Liksom förut försöker man skärskåda det politiska språket och sätta det i förhörsrummet. Tidigare var det klarare att det politiska mycket handlade om nationens intressen, medan man idag borde vara uppmärksam på hur tanken om det globala i olika former väller över oss i det politiska språket.
– Globaliseringen blir någon sorts metafysisk kraft som kommer och tar vårt civilsamhälle som gisslan.
Som ram för bildningsverksamheten fungerar det nationella bra. Det är på ort och ställe som man måste diskutera. Men när det kommer till de frågor som ska diskuteras, finanskrisen eller klassamhället till exempel, kommer man inte så långt om man bara ser på dem ur ett nationellt perspektiv.

Eliten och vänstern

En fråga som tvingar sig på är om folkbildningsarbetet idag verkligen kan erbjuda en plattform för reflektion som är tillgänglig för alla. Eller är det bara den globala akademiskt utbildade eliten som kan ta del av den typen av evenemang som ordnas? Att ingå i fördjupade offentliga samtal förutsätter ju redan i sig ett visst mått av bildning och en förtrogenhet med intellektuell debatt.
– Lars D.Eriksson skriver i sin historik över FBF från slutet av 90-talet ungefär att ”massan har vi aldrig sett skymten av”. Och visst är det så för FBF också idag att folk med universitetsutbildning är överrepresenterade.
Men lösningen är enligt Ahlskog inte att man ska sänka ribban eller ändra på de ämnen som behandlas så att de lockar den bredare allmänheten. Snarast är det viktigt att man erbjuder ett forum där svåra frågor diskuteras på ett så allmänbegripligt sätt som möjligt.
– Det akademiska språket kan ofta bli helt ogenomträngligt. Det blir som en sorts jargong som är svår att ta till sig. De flesta frågor som man kan behandla i folkbildningens fora borde inte på grund av ämne och djup sålla folk. Det är framställningen som är det viktiga.
Ändå är det ofta akademiskt utbildade som intresserar sig för de diskussioner som erbjuds.
– Det är också viktigt att det finns ett forum utanför de akademiska ramarna, där det inte finns disciplingränser och kända läger. Hur inbjudande och demokratisk den akademiska världen än vill se ut så är den ju ganska hierarkisk.
Det partipolitiska är inte Ahlskogs forum, men likväl kommer FBF också framöver att ha en kritisk vänsteragenda. Det som Ahlskog associerar med vänstern är tanken att politikens fält sträcker sig nästan överallt.
– Nu menar jag inget sådant där konstigt påstående att allt är politik. Snarare menar jag till exempel att när en politiker säger att det här inte är en politisk fråga så vet man att det är en politisk fråga. Och att man måste inse att ekonomin hör till det politiska fältet.
– Här har FBF under de senaste åren faktiskt varit starkt och inbjudit till en diskussion av den politiska ekonomin som visar på att det inte är så som politikerna säger, att det här är en fråga som inte kan diskuteras eftersom det här är fråga om reella ekonomiska fakta, eller något liknande. Det är här det förstelnade politiska språket kommer fram.
– Att ifrågasätta makten på alla plan är något som jag associerar med vänstern. Att det inte ska finnas någon inbyggd respekt för
vissa sorters tankesätt. Jag vet inte om det är en vänstertanke eller inte, men jag kunde hålla med Wittgenstein, något som kunde vara FBF:s motto är ”att inte höra till någon tankegemenskap”.
(”Filosofen är inte medborgare i någon tankegemenskap. Det är vad som gör honom till filosof.” Ludwig Wittgenstein, Zettel § 455.)
– I den partipolitiska bemärkelsen är det här ju inte en vänstertanke. Vänstern är för mig en förbehållslös kritik också av det som vill maskera sig som vänsteråsikter.

Aktuella utmaningar

– I vårt nyttotänkande finns det inte riktigt plats för den här hybriden som FBF är. Det är svårt att se vem som skulle få direkt nytta av FBF:s verksamhet.
Då kulturpolitiken mer och mer har riktats in på olika former av projektstöd är det enligt Ahlskog svårare att förverkliga ett fritt bildningsarbete. Ansökningar om ekonomiskt stöd måste anpassas till bidragsgivarnas linjedragningar och strategier. Resultatet är en implicit form av toppstyrning som ger mindre plats för spontanitet och kreativitet i själva verksamheten.
Också den kontinuerliga basverksamheten blir svårare att förverkliga i en projektekonomi.
– Den tar inte två till tre månader. Det tar oerhört länge att skapa ett öppet offentligt forum. Att skapa ett levande samtal tar överhuvudtaget lång tid, om det inte ska vara bara för de redan invigda.
– Projektekonomin har sin andra sida i det här att man vill satsa på sådant som kan bli en kulturprodukt. Den ska på något sätt vara självbärande. Det ska inte finnas något som inte finansierar sig självt genom försäljning eller avgifter. Det finns inget erkännande av att vissa funktioner helt enkelt bör finnas i ett medborgarsamhälle, oberoende av om de är självbärande. Det här är något som inte bara berör bildningsarbete utan hit hör ju allt från till exempel pressen ända till finansieringen av universiteten.
Inom FBF kommer Ahlskog att fortsätta med de basverksamheter som har etablerats under de senaste tio åren. Folkuniversiteten i form av flera dagars seminarier är en verksamhetsform som han i mån av möjlighet gärna skulle återuppta eftersom de ger möjlighet till större fördjupning.
Innehållsmässigt är det inte specialfrågor och expertis som FBF ska föra fram, utan ett brett spektrum  av kultur – och samhällsfrågor som figurerar i samhällsdebatten.
– Men vi måste bredda idén om vad som hör till samhällsdebatten, så att vi inte enbart återkopplar till frågor som syns i tidningsrubriker. Sådana frågor som inte finns i etern just nu är viktiga eftersom vi lätt blir så betuttade av medieflödet att vi glömmer bort allt det andra som finns omkring oss.


www.fbf.fi kan du bekanta dig med FBF:s verksamhet och läsa Jonas Ahlskogs föredrag om folkbildningsverksamhetens utmaningar i en globaliserad värld.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.