“Den här världen håller på att förvandlas till Mordor”. The Guardian-kolumnisten George Monbiots ord till Voima sammanfattar väl den katastrof som lyder under namnet Köpenhamn. Det glassiga varumärket Hopenhagen som i december prydde neonskimrande JCDecaux-skyltar över hela den danska huvudstaden är ett rått skämt, Jokenhagen.Världens samlade politiska grädda misslyckades med att leverera ett klimatavtal som glädjer någon annan än bloggosfärens växande skara uppvärmningsskeptiker. Inne på det högbevakade Bella Center i utkanten av Köpenhamn ekade Obamas stora ord om “ett första steg” tomt för representanterna från miljöorganisationer (alltså de som fick behålla sin ackreditering efter utrensningarna under de sista dagarna) och delegaterna från den globala Södern.
Men skämtet var inte bara på bekostnad av förhandlingarna inne på Bella Center. Även många av parollerna på gatorna utanför lät tomma och trötta. Köpenhamn skulle bli Seattle 2009. Startskottet för en ny världsomfattande klimatrörelse, arvinge till globaliseringsrörelsens mantel. Men icke, menar i varje fall en stor del av de finska tillresta, liksom flera vänsterdebattörer.
Och vem väntar sig seriösa lösningar på klimatkrisen utan en livskraftig folkrörelse med seriösa krav?

Green New Deal?

Det rådde en viss splittring mellan de nätverk som mobiliserade demonstrationer kring toppmötet i Köpenhamn. Nätverket Climate Justice Action (CJA) ville skärpa motsättningarna genom att försöka storma Bella Center men fick inte understöd av de etablerade fackföreningarna och miljöorganisationerna. Det blev därför två större demonstrationer: en gemensam, icke-konfrontativ lördagen den 12 december och en konfrontativ men ickevåldsam med Climate Justice Action onsdagen den 16 december.
Skiljelinjen gick inte bara i frågor om praktisk strategi. Inför Köpenhamn publicerade den tongivande tidningen Turbulence ett specialnummer med temat klimat. Tadzio Müller, talesperson för CJA, argumenterade här mot den gröna före detta europarlamentarikern Frieder Otto Wolf.
Müller menade att klimatkrisen kommer att användas som nödrep för en global kapitalism i kris. Genom satsningar på utsläppshandel och förnybar energi skulle (real)ekonomin komma på fötter och den kapitalistiska ackumulationen få ny fart. Müller menar att det här är en ickelösning, där utsläppen inte kommer att minska utan bara fungera som underlag för statligt subventionerad tillväxt för privata storföretag. Vidare hänvisar Müller till den så kallade rebound-effekten som påvisat att teknologidrivna utsläppsminskningar följs av utsläppsökningar som utnyttjar den nyvunna minskningen.
Under de senaste 30 åren har mängden växthusgaser minskat betydande endast två gånger: då Sovjetunionen föll och Östeuropas ekonomiska tillväxt sjönk med 40 procent samt under finanskrisen 2008 då efterfrågan på olja och naturgas plötsligt minskade. Därför räcker det inte med utsläppsminskningar. Vi behöver negativ tillväxt.
Wolf menade tvärtom att vänstern måste ta över den “Green New Deal” som håller på att formuleras. Klimatkrisen är för akut för att bara tas som kapitalismens kris.

Like Burma shit

Två dagar innan den konfrontativa demonstrationen på Christiania ondgjorde sig Müller i en paneldebatt över polisens övergrepp. Vid det laget hade redan över tusen blivit “preventivt gripna” och en demonstration skingrats helt. “This is like China or Burma shit”, utropade Müller. Träffande nog blev han själv fängslad dagen efter: för förberedande av våld mot tjänsteman och våldsamt upplopp.
Av de hundratusen som marscherade i den största demonstrationen var det flera som uttryckte en känsla av total maktlöshet efter toppmötet. Polisens maktfullkomlighet kände inga gränser. Nya lagar, lymmelpaketet, gjorde polisens förfarande juridiskt giltigt och lämnade demonstranterna utan rättsskydd. Den massiva mobiliseringen av dansk polis och militär (ja, militär) omintetgjorde alla försök till att skapa en konflikt på gatunivå och den vägen sätta press på mötet.
Även inne på Bella Center var det om inte “Burma” så åtminstone “China shit”. Köpenhamn påvisade att den amerikanska unilateralismen är historia. Istället gjorde flera länder sig gällande. Framförallt Kina, men även Indien, Sydafrika, Brasilien samt flera andra länder och sammanslutningar av länder (fast såg någon skymten av Ryssland?).
De som hoppades på ett nytt Seattle gjorde misstaget att tro att globaliseringsrörelsen kunde ta ny sats i samma former som förut men med nytt innehåll.
I det ovan nämnda numret av Turbulence utmanade tidningen ett tjugotal gamla Seattleveteraner med frågan “What were you wrong about?”. Ett svar löd “Ett ’nej’, flera ’ja’; ett lapptäcke av minoriteter; nätverk av nätverk; horisontala utbyten …  Alla dessa saknar slagkraft då fienden splittrar sig, då den inte längre är ett sammansvetsat block och då det inte längre är självklart hur eller varför vi är i samma båt. Eller ens vilka ’vi’ är.”
Den monolitiska fiende som globaliseringsrörelsen målade upp i formen av internationella frihandelsavtal och storföretag finns helt enkelt inte längre som ett enhetligt politiskt subjekt. Istället är världspolitiken splittrad, med geopolitiska konflikter åter på tapeten.
Den globala kapitalismens kris betyder inte att den är i omedelbar fara att stjälpa. Krisen är på kort sikt främst politisk; flera kriser (mat, energi, klimat, finans) har återupplivat protektionismen i olika skepnader och den kommer knappast att lägga sig på ett tag.

Aktivismens gränser

Trots allt var det inte alla som tyckte att demonstrationerna i Köpenhamn misslyckades. Müller själv menade i en intervju med den danska dagstidningen Politiken att “vår globala rörelse blev stärkt. Den lyckades samla olika rörelser och regeringsdelegationer och det var just det här som vi ville uppnå”.
Liknande tolkningar har förekommit i flera olika nordiska vänstertidningar. Och helt fel är de förstås inte. Men är det här inte framgångar som redan kan räknas tillbaka till globaliseringsrörelsens dagar?
Rodrigo Nunes från Porto Alegre skriver som Seattleveteran i Turbulence att globaliseringsrörelsen kanske inte var en rörelse (movement), utan en händelse (moment) – och ett av dess problem var att man förväxlade de här två. Skillnaden antyder att det var själva globaliseringen som gjorde det möjligt för olika sociala rörelser världen över att, för första gången, vara medvetna om varandra och kommunicera på sätt som lät dem både stödja och lära sig av varandra.
Frågan är på vilket sett Köpenhamn kulminerade i något bortom euforin från globaliseringsrörelsens glansdagar.
Det finns föga att vinna på toppmötesmobiliseringarna så länge som de är för ett avantgarde utan bas (det här gäller främst för de europeiska och nordamerikanska rörelserna). I Arbetaren nr 52–53 2009 menar en av arrangörerna för demon den 12 december att dess stora framgång var att det lyfte konceptet klimaträttvisa från vänstermarginalen till ett centralt koncept i uppvärmningsdiskussionen. Kanske det stämmer. Men är det inte snarare symptomatiskt för den europeiska vänstern idag att alla stora framgångar från de senaste 10–20 åren varit att lyfta upp nya begrepp till diskussion (prekariat, globalisering, frihandel m.m.)? Som om politiska konflikter skulle få sin lösning i något slags idealiserad borgerlig offentlighet där det är det bästa argumentet som vinner. Vi som demonstrerade i Köpenhamn hade nog många fina poänger om klimat och rättvisa. Men seriöst, vem fan bryr sig?

Vänsterns kris

Trots en påtaglig (fast icke entydig) cynism efter Köpenhamn fanns det åtminstone en som till det bittra slutet ville ut på gatorna: Hugo Chavez. Under demonstrationen mot Bella Center den 16 december uppmanade han alla världens medborgare att resa sig mot kapitalism och kolonialism. Han kryddade dessutom med ett retoriskt budskap som säkert fick Müller att le där han satt i sin cell: “System change, not climate change.”
Chavez och hans kamrat Evo Morales tas upp även av Seattleveteranererna i Turbulence:
“Protagonisterna i övergången från motstånd till hegemonibygge visade sig vara politiska krafter och regeringar (istället för rörelseaktörer). /…/ De som lyckats återartikulera sig inom institutionaliserad politik (med Bolivia som praktexempel) deltar nu aktivt i att bygga upp “en annan möjlig värld”. Något som närvaron av fem latinamerikanska presidenter på Världens sociala forum (i Belém, Brasilien 2009) bär vittne om”.
Det som gör Chavez och Morales intressanta är förstås deras förmåga att göra realpolitik av socialistiska idéer. I fallet Morales är dessutom samspelet mellan autonoma gräsrotsrörelser och parlamentarisk politik en modell som Turbulence efterlyser.
Klimatmotståndet är inte intressant så länge som det inte byggs av ett politiskt relevant subjekt. Aktivister vars främsta identitet är just aktivism tillhör inte den här kategorin. Enstaka stora, internationella mobiliseringar betyder inte att partivänsterns och de autonoma rörelsernas understöd inte överlag skulle hålla på att tunnas ut. Klimatkrisen kan inte lösas utan att lösa vänsterns kris. Eller som nättidningen Megafoni skriver i sitt senaste nummer:
“Vänstern måste kunna erbjuda ett heltäckande och konkret ekosocialistiskt alternativ till kapitalismen. Det är en förutsättning för hela vänsterns framtid. Utan det förlorar vänstern sin trovärdighet som ett verkligt alternativ. Utan det är vänstern oförmögen till annat än att förnya det rådande tillståndet.”
Socialism med gröna innovationer och minskad tillväxt?
Men räcker det för att konstituera självmedvetna, “socialt relevanta” och revolutionära subjekt? Andra sidan av myntet är nog nära det som signaturen “torpas” skriver på forumet socialism.nu.
“I dagsläget behöver vi använda taktiker som bullbak och helgkurser för att komma någonvart.”