Det effektivaste sättet att ordna saker är genom den fria marknaden, vi måste ha mer marknadslösningar, säger den ena. Den andra protesterar: Nej, det finns mycket som den fria marknaden inte kan ordna, vi behöver mer reglering och offentliga lösningar! Så, ungefär, brukar det låta när höger- och vänsterfolk debatterar ekonomi och politik.Motsättningen är viktig men skyler en ännu viktigare likhet. Båda sidor utgår från att marknaden (i singularis) styrs av en benhård logik där krass vinstmaximering är drivkraften; skillnaden är bara att högern har en rosigare bild av marknadsstyrets sociala konsekvenser.


Men hela den här idén om marknaden är en myt. Den framställer en speciell, idag dominerande men destruktiv, form av marknadsekonomi som den enda möjliga, och gör oss därmed blinda för alternativen.

Det är ingen självklarhet att företag måste sträva efter vinstmaximering, alltså efter att göra sina ägare så rika som möjligt. En egenföretagare som startar en restaurang är till exempel knappast ute efter att ”maximera sin vinst”. Det handlar om att skapa arbete åt sig med något man kan och tror andra skulle vara intresserade av. Firman måste förstås bära sig och man är gladare ju bättre det går ekonomiskt.
Men man vill också göra något som man tycker är roligt, vettigt, som man kan vara stolt över. Man vill inte lura folk eller förtjäna på andras utsatthet. Man vill inte bara ha betalande kunder utan nöjda kunder, och inte bara för att de då brukar komma igen, utan för att man själv vill kunna vara nöjd med vad man gjort.
Det här är självklarheter, men poängen är att hela skalan av mänskliga motiv och reaktioner finns där trots att det handlar om marknadstransaktioner. Mänsklighet och moral försvinner ingenstans bara för att det kommer pengar med i bilden. Att äta på krog är inte det samma som att bli bjuden på middag hos en vän, men det är inte heller bara tomma ord när krögaren talar om sina kunder som sina gäster.
Visserligen kan man lätt tänka sig hur vinstmaximeringsmotivet, eller kort och gott girigheten, kan komma in i bilden. Men den kommer in som en frestelse som tenderar att urholka verksamheten. Kvalitet (i ordets alla bemärkelser) kostar nämligen både pengar och engagemang, och vill man få ut maximal vinst måste man pruta på kvaliteten. När krogar drivs med vinstmaximering i sikte betyder det standardiserade kedjekoncept, och det logiska slutresultatet är McDonald’s. Skräpmat i skräpmiljö, och skräpjobb för de anställda.

”Marknadsekonomi” kan alltså innebära två så olika saker som en kvarterskrog eller McDonald’s. Det handlar naturligtvis inte om två klart avgränsade kategorier, utan snarare om en skala där den ena extremen är en ”marknadsekonomi med mänskligt ansikte” som kännetecknas av mångfald och småskalighet och som ger oss en reell frihet både som konsumenter och producenter. I den andra extremen, som dominerar idag, begränsar sig konsumentens frihet till valet mellan praktiskt taget identiska produkter från en handfull globala jätteföretag, medan vi som producenter reduceras till kuggar i enorma byråkratiskt produktionsmaskinerier.
Det finns ingen mening i att vara ”för” eller ”emot” marknadsekonomi om man inte först klargör vilken variant man har i tankarna, men de flesta försvaren för ”den fria marknaden” bygger på att man undviker att göra det. Man spelar på föreställningen om små trevliga kvarterskrogar, men vad vi får är McDonald’s i varje gathörn.

Nu invänder man kanske att oavsett vad jag eller läsaren personligen tycker om McDonald’s och andra storföretag så är de så stora just för att det är deras produkter folk vill ha. Utbudet styrs av efterfrågan, och ska vi ha fri marknadsekonomi får vi acceptera att alla vägar leder till McDonald’s.
Men så enkelt är det inte. Att folk köper det som finns att få betyder inte att det är det de vill ha, och poängen med marknader som domineras av några stora aktörer är just att dessa i praktiken kan bestämma hur utbudet ska se  ut, och konsumenterna får tacka och ta emot. Försök ”efterfråga” en produkt som inte finns i snabbköpets sortiment så får du se!
I ett sådant läge behövs mer än att enskilda konsumenter ”röstar med plånboken”: det behövs gemensamma insatser, i bred mening politiska, för att skapa en situation där det finns vettiga alternativ att rösta på. Vad kan vi då göra för att ge rum för verkliga alternativ? Två saker som vore viktiga att fundera på är:
1) Att ändra beskattningen och annan reglering så att den systematiskt stöder små- och medelstora företag istället för att, som nu, förvrida konkurrensen till de storas fördel. Att vara företagarvänlig i god mening betyder inte att stöda McDonald’s intressen, snarare motsatsen.
2) Att ta kontroll över placeringen av våra pensionsmiljarder. De mäktigaste kapitalisterna i världen är medelklassen, men vi inser det inte. Vi låter hänsynslöst vinstmaximerande placerare sätta agendan och använda våra pengar till att driva på en destruktiv samhällsutveckling, när vi i stället genom aktiv placeringspolitik kunde försöka hjälpa fram vettiga alternativ.

Det här är förstås långt ifrån ett konkret handlingsprogram, och den politiska viljan som skulle krävas för att genomdriva förändringar av det här slaget kommer med säkerhet att vara svår att mobilisera. Inte bara för att motkrafterna är så starka, utan för att vi är så ovana att tänka i såna här banor. Men jag tror det är i de här banorna vi (alltså vänstern i bred mening) borde börja tänka, den här kampen vi borde ta.
När Gandhi blev tillfrågad om vad han tyckte om västerländsk civilisation, svarade han att det skulle vara en bra idé. På samma sätt kunde man säga om den fria marknaden: Det vore faktiskt på tiden att vi prövade på det!

Joel Backström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.