Kritiken mot den nya universitetslagen inlemmar sig i ett vidare sammanhang av kritik mot den ökande marknadsorienteringen.

Från årsskiftet trädde den nya universitetslagen i kraft. En nödvändig förnyelse i värld i förändring, menar vissa. En helt ny och föga önskvärd idé om universitetet och dess plats i samhället, menar andra.
Antologin Akateeminen kysymys som kom ut i höstas är ett bokslut över den debatt som uppstod sommaren 2008, då lagförslagets första version offentliggjordes, och som kulminerade och dog på våren 2009 då en lätt modifierad version av förslaget stadfästes. Debatten om den konkreta lagen är över. Man kan glädjas över att det ursprungliga förslaget om utomstående majoritet i universitetens styrelser ändrades: en liten seger för universitetssamfundets självbestämmande.Det som kvarstår är att förstå det sammanhang av motiv och målsättningar som styrde lagens utformning, liksom dess konsekvenser för forskning, högre utbildning och kritiskt tänkande idag och i framtiden. I boken ser 15 skribenter, huvudsakligen forskare inom samhällsvetenskaper, pedagogik och filosofi kritiskt på de förändringar inom forsknings- och utbildningspolitiken som den nya lagen representerar.Det genomgående temat i kritiken kan sammanfattas i två sammanlänkade påståenden. Det första är att lagreformen genomfördes för att universiteten bättre ska kunna tjäna näringslivets syften. Det andra är att reformen går emot den grundläggande idén om universitetet som en plats för fri vetenskaplig forskning och på forskning baserad högre undervisning. Lagen formar om universiteten i den ekonomiska tillväxtens tjänst och förbiser deras samhälleligt viktiga roll som en plats för bildning, fritt kunskapssökande och kritiskt tänkande.Ett av de mest belysande inläggen är redaktören Tuukka Tomperis text som förankrar lagdiskussionen i ett vidare utbildningspolitiskt sammanhang genom att ta fasta på konkreta formuleringar i regeringsprogram, utredningar och utlåtanden. Enligt Tomperi sköttes lagberedningen med avsikt i det dolda. Den näringslivsorienterade agendan var på förhand given vilket gjorde det önskvärt att så länge som möjligt hålla de universitetsanställda utanför processen. Deras sakkunskap var obehövlig i beredningen.
Tomperi visar hur begreppet ”innovation” på 2000-talet sprider sig från de tekniska vetenskaperna och blir ett ledord för universitetspolitiken överlag. Universiteten blir en avgörande del av ”det nationella innovationssystemet”, vars syfte är att stärka den nationella konkurrenskraften. Att begreppet innovation är oklart och ofta olämpligt för att beskriva de rön och framsteg som görs inom akademisk grundforskning har inte bekymrat beslutsfattarna nämnvärt.
Vems autonomi
Det uttalade syftet med reformen var att anpassa universitetsväsendet till framtida utmaningar i en globaliserad värld. Den viktigaste förändringen var att man åtskiljde universiteten från staten: de omvandlades från början av 2010 antingen till offentligrättsliga juridiska personer eller privata stiftelser.
Separationen från staten har beskrivits i termer av ökad autonomi för universiteten. Den ger universiteten frihet att ta emot donationer och bidrag bland annat från näringslivet, förvalta sina egna medel och fritt konkurrera om forskningsanslag på en global marknad. Reformen omvandlar också universitetens tidigare statliga tjänster till vanliga arbetsförhållanden och ger universiteten frihet att bestämma över lönesättningen och på så sätt konkurrera om arbetskraft med utländska universitet och med näringslivet.
Men som många av skribenterna i boken betonar har dessa nya friheter lite att göra med det som traditionellt har avsetts med universitetens och forskningens autonomi. Autonomi har inte varit universitetets frihet att fungera på en marknad, utan den frihet som varje forskare, lärare och student har haft att inom universitetets ramar fördjupa sina kunskaper och hitta ny kunskap i öppen dialog med andra forskare och studenter. En väsentlig del av den här autonomin har varit att vid behov utgöra en motvikt till de politiska konjunkturer och ekonomiska tryck som präglar stora delar av det övriga samhället.
Enligt kritikerna riskerar reformen snarast att krympa utrymmet för autonomi i den gamla bemärkelsen. Reformen ger mera makt åt rektorn och en styrelse med stor utomstående representation: man skapar en toppstyrd organisation som snabbare än förut kan reagera på de linjedragningar och krav som följer med den statliga grundfinansieringen och marknadens behov. Där professorernas makt och de på 70-talet inrättade demokratiska organen tidigare gjorde det svårt att lägga ner tjänster och utbildningsprogram, kommer den sortens ”flexibilitet” i framtiden att utökas. I ett sådant scenario, menar vissa, gäller det att satsa på forskningsämnen som är ”rätt” och i övrigt undvika att vara obekväm för att inte riskera sitt jobb eller sin löneutveckling.
Osäker framtid
Om utsikterna verkligen är så krassa kan man undra varför motståndet mot lagen inte var kraftigare inom universiteten. Enligt både Tomperi och Thomas Wallgren var just boskillnaden från staten det som fick rektorernas förbund och den styrande eliten inom universiteten att stöda reformen. (Det kan noteras att också Humboldt ansåg att universiteten ska vara skilda från staten.) I det skedet då lagförslaget presenterades i sin helhet hade de redan förbundit sig till processen.
En bred majoritet av forskarna utnyttjade universitetsforskarens privilegium att koncentrera sig på sitt utan yttre störningar (Tomperi) eller accepterade löftet om en minskad administrativ arbetsbörda efter reformen (Wallgren). Hur som helst kan man tänka sig att den prekariserade universitetspersonalens vilja att aktivera sig politiskt är nött av osäkerhet, konstanta administrativa reformer och ökad arbetsbörda. Hellre än ägna kvällen åt ett lagförslag skriver man färdigt den där artikeln som man borde få publicerad för att få förlängd finansiering, eller kanske gå förbi grabben i rummet bredvid i nästa tillsättning av ett vikariat.
Dessutom är det fortfarande oklart hur den nya lagens ramar i verkligheten kommer att utnyttjas för att utveckla de finländska universiteten. De verkligt stora problem som universiteten tampas med gör reformen i sig lite för att avhjälpa. Fortsättningsvis förväntas universiteten producera examina fort och billigt, med allt flera studenter per lärare, som har allt mindre tid för forskning. Detta samtidigt som universiteten gärna marknadsför sig som ledande forskningsuniversitet. De osäkra karriärutsikterna, de korta anställningsförhållandena och projektjobben kvarstår. De forskningsgrenar som har mindre marknadsrelevans har allt sämre förutsättningar att tävla om anslag.
Det är ingen slump att lagens kritiker främst har hittats bland människo- och samhällsvetare. Inte bara för att de av hävd är samhällskritiska, utan för att de också riskerar att höra till de stora förlorarna inom det nya universitetet. Deras arbete kan sällan omsättas i ekonomiskt lönsamma innovationer och deras samhällsrelevans ryms inte in i den snäva modell som dikteras av konkurrenskraft på en global marknad.
Mera konkretion
Angående opinionsinnehållet är bokens skribenter tämligen samstämmiga och texterna utgör en värdefull dokumentation av den kritik som mobiliserades från forskarhåll under läsåret 2008/2009. Som helhet är boken dock något ojämn. Många av bidragen lider av en onödigt hög abstraktionsnivå och man förväntas vara bekant såväl med universitetet som arbetsmiljö som med lagreformens detaljer. Särskilt i avsnitt III om ”Det gamla och det nya universitetet” rör sig argumentationen kring principer och tendenser som tydligare kunde ha förankrats i de konkreta förändringar som universitetsväsendet går igenom. Dessutom har vissa av skribenterna ett irriterande sätt att hänvisa till källor med endast namn och årtal (Hänninen 2003) även då de använder dem för att styrka sina egna åsikter eller uppfattningar snarare än fakta.
Många av texterna vänder sig i första hand till en redan införstådd publik, vilket i någon mån försämrar bokens genomslagskraft i ett vidare sammanhang. Det här är synd eftersom kritiken är tänkvärd och inlemmar sig naturligt i en vidare kritik av samhällets konkurrensinriktning, nyliberala tendenser, projektekonomi och New Public Management.

Tuukka Tomperi (red.): Akateeminen kysymys. Vastapaino 2009. Texter av Petri Koikkalainen, Leena Koski, Päivi Naskali, Jussi Pakkasvirta, Emilia Palonen, Heikki Patomäki, Martina Reuter, Suvi Ronkainen, Antti Salminen, Juha Suoranta, Tuukka Tomperi, Thomas Wallgren, Matti Vesa Volanen, Jussi Vähämäki och Oili-Helena Ylijoki.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.