Inte ens de bokstavstrogna anhängarna av Sherlock Holmes förnekar att han sedan länge är blott en del av popkulturen.
Ändå ligger ordet identitetsstöld nära till hands då man ser Guy Ritchies nya Holmes-fantasteri. The Guardian har svårt med filmens genre och ambitioner, andra kritiker uppmanar oss att slappna av, strunta i Conan Doyle och bara njuta: filmen är hur bra som helst.Det är där som skon klämmer. 1800-talets London ser lite väl datortillverkat ut, så någon riktig känsla av viktoriansk gotik uppstår inte. Non stop-action kunde ha spätts ut med mera humor. På manusnivån skulle filmen ha känts mera intressant utan sina alldeles för talrika referenser till Harry Potter- och Dan Brown-filmerna.
Robert Downey Jr är Holmes – en egotrippande och rätt primitiv men alltigenom charmfull snuskhummer. Den begåvade Downey Jr lyckas göra honom till en levande individ i stället för en seriefigur. För sin rollprestation fick han en Golden Globe. Jude Law är Watson, en läkare som struntar i Hippokrates ed och dödar skurkar som flugor. I filmen är dessa två inte varandras motpoler. Däremot har de ett beroendeförhållande.
Watsons fästmö (Kelly Reilly) kämpar för att få kumpanerna att flytta isär, men en serie bestialiska mord kräver deras samarbete.
Boven är en viss lord Voldemort, ursäkta lord Blackwood (Mark Strong), som genom svart magi tvingar jungfrur att hugga ihjäl sig själva.
När Blackwood äntligen ska avrättas säger han gåtfullt: ”Döden är bara början”. Ett hemligt sällskap med frimurarförtecken vill tillförskansa sig makten i England och i hela världen. Bara Sherlock Holmes kan rädda mänskligheten från undergång.
Inga gentlemän finns här, men filmens gentlemannatjuv är en kvinna – ett smart drag som känns övertygande bland annat tack vare Rachel McAdams som äventyrerskan Irene Adler (ni som läst Conan Doyle minns henne från En skandal i Böhmen). Här rullar hon runt i sänghalmen med Holmes samtidigt som hon tycks vara inblandad i komplotten.
Ondskans krafter anlitar också en koloss som för tankarna till James Bond-skurkarna (den 2 m och 13 cm långe Robert Maillet från Frank Millers film 300). Polisinspektören Lestrade (Eddie Marsan) kan förbrylla vem som helst medan ett möte med professor Moriarty utlovas i en uppföljare.
Hans Zimmers kraftfulla soundtrack ger filmberättelsen substans. Yta är allt i filmen, men den lider av visuella upprepningar: en actionbild fryser och spelas upp först snabbt och sedan långsamt.
Hur man än vänder på saken står Sherlock Holmes för suspens och deduktion. Det förstnämnda lyser med sin frånvaro: ibland låter Ritchie någon karaktär förklara vad som kommer att hända. Deduktion dyker upp likt en deus ex machina i finalen då Holmes skyndsamt löser lord Blackwoods rebusar.
Stundom får jag en känsla av att Ritchie kanske ville åstadkomma en parodi – t. ex. när Holmes använder sin berömda fiol som balalajka. Men Ritchie antingen inte vill eller klarar inte av att ”göra en Terry Gilliam”, trots att viktorianska miljöer är som skräddarsydda för parodi.
Fortsättning följer. Hoppas Ritchie inte tar itu med Hercule Poirot.
Sherlock Holmes. Regi: Guy Ritchie. Manus: Michael Robert Johnson, Anthony Peckham. I huvudrollerna: Robert Downey Jr, Jude Law, Rachel McAdams. Finlandspremiär 22.1.2010
Zinaida Lindén