1,6K
Den allsidigare behandlingen av våra krig har kommit igång relativt sent och med en viss gallring, skriver Gun Winter, à propos boken Ruma sota.
En utflykt till Ladogas norra strand åtföljd av veteranernas skildringar av striderna där fick mig att till motvikt mot vad jag då hörde köpa boken Ruma sota. Den utkom redan 2008, så vad jag nu skriver är ingen recension utan ett försök att göra den känd på den svenska sidan. Boken är en lättläst, översiktlig genomgång av krigets vedervärdigheter.Om man vill kan man se en mening i att det är två kvinnor som redigerat boken medan de fem män som skrivit sina avsnitt är för unga för att ha annat militärliv än värnplikten bakom sig. Trots att stilen liksom de svartvita bilderna är sakligt knapphändig så ingår drastiska exempel på vad hunger och hat i förening kan framkalla, men det bär mig emot att ens föra dem vidare. Som en vädjan om fredens bevarande kan den jämställas med Suttner, Remarque och Hemingway – inte litterärt men till syftet. En omfattande litteraturförteckning hjälper den som vill ha fördjupad information.Ännu i andra upplagan är Väinö Linnas eminenta översättares namn Stormbom förvanskat till Storbom!Krigets första offer är sanningen, heter det och Jenny Kirves behandlar propagandans förändringar beroende på krigsläget samt censuren, som ju var omfattande. Den andra redaktören, Sari Näre, hävdar att barnen blev utsatta för en påverkan som kan kallas generationsvåld och vars verkningar på det mentala planet har funnits och kanske finns kvar långt senare. Jag tänker mig att våldet i den amerikanska underhållningen har haft en grogrund i detta.
Tuomas Tepora talar om offermentaliteten där nationalism och religion stödde varandra. För att gottgöra de stupades offer måste de levande kämpa vidare. Ville Kivimäki skriver om våldets råhet, liklukten, upplevelsen av döden och skillnaden i behandlingen av stupade fiendesoldater och de egna. Nobla principer glömdes då man plundrade fiendelik och skändade dem.
Atte Oksanen behandlar bruket av alkohol och droger. Många fastnade i bruket av Pervitin, ett preparat som ökar uthålligheten och som delades ut till soldater på krävande avsnitt och svåra uppdrag.
Ilkka Levä behandlar de så kallade skogsgardisterna och deras erfarenheter: de som under fortsättningskriget av ideella skäl inte ville gå över den gamla gränsen och i förbund med nazityskland kriga i Fjärrkarelen. Beroende på språk behandlades de ”befriade” invånarna olika medan deras barn sattes i skola för att bli goda finländska medborgare. Sari Näre skriver om detta och nämner t.ex. att de tilldelade livsmedelsransonerna kunde förslå för kvinnorna, men inte för de internerade männen som sattes i hårt skogsarbete. Hon skriver också om de sexuella beteendemönstren, de överilade äktenskapen, det sexuella våld som kriget medförde och männens oro med tanke på de tyska soldater, som deras hustrur kunde falla för där på hemorten!
Kirves talar om författarna och deras behandling av det traumatiserande kriget. Både Linna och Kalle Päätalo hade svårigheter att övervinna förrän de kunde börja skriva. Deras arbeten hade terapeutisk betydelse både för dem själv och andra. Korsuns ”jermu” klagade inte, det var omanligt.
Hänsynstagandet till veteranerna samt sjuttiotalets taistoism har gjort att den mångsidigare behandlingen av våra krig har kommit igång relativt sent och med en viss gallring. Förvisso är veteranerna, som ofta resten av sitt liv led av de hälsomässiga följderna, värda att hedras. Alkohol- och nikotinberoendet blev de allmännaste hälsoskadorna. Hemmafrontens påfrestningar var betydande och först nyligen har man börjat uppmärksamma krigsänkorna och de faderlösa barnen.
I Henrik Meinanders senaste höst utkomna bok Finland 1944 påstår han att: ”Inte en enda svensk eller finsk medborgare av judisk börd utlämnades till Tyskland under kriget.” Jaha, ändå Hohenhörnaffären? Formellt är Meinanders påstående riktigt eftersom de åtta judar som utlämnades var flyktingar från Österrike, men nog hade det krävt just det tillägget.
Med Israel-Palestinakonflikten som en värkande varböld är det svårt att fatta att fredstanken trots allt gjort framsteg. Det var vad den nyligen bortgångne Göran von Bonsdorff påstod. Om man bortser från krigen på Balkan så har vi ju haft fred i Europa i femtio år medan det bara var tjugo år mellan världskrigen. Nu borde vi föra hans arbete vidare. Jag föreslår större kulturutbyte mellan Ryssland och Finland samt – som en insats var och en kan ge – bojkott av varor från stater som utövar apartheid.
Tuomas Tepora talar om offermentaliteten där nationalism och religion stödde varandra. För att gottgöra de stupades offer måste de levande kämpa vidare. Ville Kivimäki skriver om våldets råhet, liklukten, upplevelsen av döden och skillnaden i behandlingen av stupade fiendesoldater och de egna. Nobla principer glömdes då man plundrade fiendelik och skändade dem.
Atte Oksanen behandlar bruket av alkohol och droger. Många fastnade i bruket av Pervitin, ett preparat som ökar uthålligheten och som delades ut till soldater på krävande avsnitt och svåra uppdrag.
Ilkka Levä behandlar de så kallade skogsgardisterna och deras erfarenheter: de som under fortsättningskriget av ideella skäl inte ville gå över den gamla gränsen och i förbund med nazityskland kriga i Fjärrkarelen. Beroende på språk behandlades de ”befriade” invånarna olika medan deras barn sattes i skola för att bli goda finländska medborgare. Sari Näre skriver om detta och nämner t.ex. att de tilldelade livsmedelsransonerna kunde förslå för kvinnorna, men inte för de internerade männen som sattes i hårt skogsarbete. Hon skriver också om de sexuella beteendemönstren, de överilade äktenskapen, det sexuella våld som kriget medförde och männens oro med tanke på de tyska soldater, som deras hustrur kunde falla för där på hemorten!
Kirves talar om författarna och deras behandling av det traumatiserande kriget. Både Linna och Kalle Päätalo hade svårigheter att övervinna förrän de kunde börja skriva. Deras arbeten hade terapeutisk betydelse både för dem själv och andra. Korsuns ”jermu” klagade inte, det var omanligt.
Hänsynstagandet till veteranerna samt sjuttiotalets taistoism har gjort att den mångsidigare behandlingen av våra krig har kommit igång relativt sent och med en viss gallring. Förvisso är veteranerna, som ofta resten av sitt liv led av de hälsomässiga följderna, värda att hedras. Alkohol- och nikotinberoendet blev de allmännaste hälsoskadorna. Hemmafrontens påfrestningar var betydande och först nyligen har man börjat uppmärksamma krigsänkorna och de faderlösa barnen.
I Henrik Meinanders senaste höst utkomna bok Finland 1944 påstår han att: ”Inte en enda svensk eller finsk medborgare av judisk börd utlämnades till Tyskland under kriget.” Jaha, ändå Hohenhörnaffären? Formellt är Meinanders påstående riktigt eftersom de åtta judar som utlämnades var flyktingar från Österrike, men nog hade det krävt just det tillägget.
Med Israel-Palestinakonflikten som en värkande varböld är det svårt att fatta att fredstanken trots allt gjort framsteg. Det var vad den nyligen bortgångne Göran von Bonsdorff påstod. Om man bortser från krigen på Balkan så har vi ju haft fred i Europa i femtio år medan det bara var tjugo år mellan världskrigen. Nu borde vi föra hans arbete vidare. Jag föreslår större kulturutbyte mellan Ryssland och Finland samt – som en insats var och en kan ge – bojkott av varor från stater som utövar apartheid.
Gun Winter
