Efter att jag i tidskriften Fronesis (se Ny Tid 1–2/2010) nyligen stötte på Willam Baumols teori om en kostnadssjuka inom arbetsintensiva näringar (t.ex. kultur, service, utbildning), kommer den emot på flera ställen.

Grundidén är alltså att t.ex. en stråkkvintett (Baumols exempel) inte kan spelas på kortare tid idag än när den komponerades, medan t.ex. den industriella varuproduktionen ständigt blir effektivare och därmed mera lönsam. Den ökade lönsamheten inom industrin pressar upp lönerna. Men också musikernas löner stiger i takt med höjningar i den allmänna lönenivån, för att branschen ska kunna konkurrera om arbetskraft. Därför ökar kostnaderna för musikframträdanden i takt med att kostnaderna för industriproduktionen sjunker.En av Ny Tids medarbetare skickade mig en länk till en läsvärd artikel av James Surowiecki  (The New Yorker 7.7.2003) som pekar på den politiska dimensionen av Baumols tes:
”Den viktigaste konsekvensen av Baumols kostnadssjuka är, de facto, kanske politisk snarare än ekonomisk. En del av de viktigaste tjänster som staten erbjuder – utbildning, polis, hälsa – är de svåraste att göra produktiva. För att fortsätta erbjuda tjänster av samma kvalitet måste staten bli dyrare i drift. Människor betalar mera skatter och får inte mera tillbaka, vilket får det att se ut som att den offentliga sektorn, åtminstone jämfört med den privata sektorn, är oduglig och uppblåst. Men det kan hända att staten bara sitter fast i business med låg produktivitetsökning. Det är inte ineffektivt. Det är bara ett elakartat fall av Baumols.”
Kostnadssjukan har också diskuterats relativt nyligen i Ny Tid, åtminstone i en lång artikel av Nikolai Enckell publicerad 16.8.2007:
”I den mån man inbillat sig att det är Baumols sjuka som den offentliga sektorn lider av, vad har man då gjort åt saken? Givetvis dogmatiskt beordrat alla berörda just den medicin som Baumol med rätta säger att inte är tillämpbar. Man har med lock, pock, piska och morot genom allsköns reformer och rationaliseringar försökt förhindra den relativa kostnadsökningen genom effektivering av den offentliga tjänsteproduktionen. En väldigt populär idé har varit att försöka reducera kostnaderna genom att på olika sätt ”privatisera” de offentliga åtagandena. Man har alltså inbillat sig att man skulle kunna göra något åt sjukdomen trots att Baumols poäng var att det är meningslöst att ens tänka sig att man kunde göra det. D.v.s. det är meningslöst att tänka sig att man kunde upphäva sjukdomen genom att få ”symfoniorkestern att spela fortare” (vare sig den nu är privat eller offentligt finansierad). Givetvis har man inte på det stora hela lyckats åstadkomma något substantiellt.”
Kanske kunde det vara bra att gräva fram de här gamla texterna när ekonomin uppenbarligen är på väg uppåt igen samtidigt som den offentliga sektorn än en gång sysselsätter sig med nedskärningar (eller effektivering) inom nödvändig basservice. Med tanke på att Baumols tes inte är särskilt svårbegriplig är det förvånande att den inte i högre grad figurerar i den dagspolitiska debatten.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.