Nä, glöm Mumin och glöm Burberryhalsdukarna. Den finlandssvenska rocken är en väl bevarad hemlighet, men den mår bättre än någonsin.
Svenska på 80-talet
Det var ju till stor del finlandssvenskarna som hämtade rocken till Finland på 50- och 60-talen, eftersom man lyssnade på svensk radio. Men språket på den tiden var alltid finska eller engelska. Det var egentligen inte förrän på 80-talet som grupper som sjöng på svenska på allvar började framträda. Ragnar Hare korades till finska rockmästare och Viktor Hurmio gjorde sin egen Love Potion-låt som ett ode till mjölken.
Tyvärr är det väl ändå så att när man tänker på finlandssvensk rock så är det just i Viktor Hurmio-fåran som tankarna börjar ränna. Humormusik i stil med Paleåwille och Pumpa På. Jag vill inte förringa deras musikaliska insatser, men riktigt sådär hemskt mycket street cred får man kanske inte av att sjunga om mjölk, Hanken och pappas kreditkort. Här var faktiskt Ragnar Hare ett undantag, eftersom både bandets texter och image var betydligt mer seriösa.
Under samma åttiotal fanns också en hel del finlandssvenska band som sjöng på engelska, bland annat reggaepumpen Dreadline och de åländska indiepopparna Good Evening Manchester, Paul Oxley’s Unit och ”Hollywoodbandet” Wild Force. Sen kom hiphopen och tidigare nämnda Pumpa På och Paleåwille. Men vad hände sen?
Det som hände sen var att den finska rockscenen växte ur barna-skorna och på allvar började producera internationellt gångbar popmusik. Allt började med Bomfunk MC:s landsplåga Freestyler, som förpestade luften i hela världen runtom millennieskiftet. Så drämde Ville Valos HIM till med låten Join Me, och efter följde sedan The Rasmus, Nightwish, Children of Bodom och Amorphis. Plötsligt hade Finland en alldeles egen och vital popindustri som blev allt mer kommersiell.
Trots att de finlandssvenska banden kanske drunkande i utbudet, betyder det ändå inte att de inte fanns. Tvärtom – internet, möjligheten att bränna egna cd-skivor och mixa musik på hemdatorn gjorde att det de facto fanns större möjligheter än någonsin att få ut sina alster. Antalet rockklubbar växte och det fanns allt fler möjligheter att få spelningar.
Internationell framgång
Gruppen ”finlandssvenska band” kan man grovt dela upp i två delar, dels band som sjunger på svenska, dels band som helt eller till största delen består av finlandssvenskar, men sjunger på andra språk. En ganska stor grupp som är svår att övervaka är den grupp där en eller två finlandssvenskar ingår i ett annars finsk- eller engelskspråkigt band. Av dem kan man till exempel lyfta fram viking metal-bandet Turisas, som med sångaren Mathias Nygård i spetsen har nått stor framgång utomlands, eller popsnörena i Disco Ensemble, vars basist är finlandssvensk.
Om man ser på den internationella framgången har situationen knappast någonsin varit så läcker som nu. Det finns flera finlandssvenska band som regelbundet turnerar och säljer skivor utomlands. Veteranen i gänget torde vara österbottniska Ventus Blues Band, som själva dragit några av världens största blueslegender till Norden, och vars uppskattade dokumentärfilm Family Meeting släpptes för inte så länge sedan. Sedan har vi numera Åbo-baserade Cats on Fire, med Mathias Björkas som primus motor. Cats on Fire drar influenser ur gammal pop i Beatles-anda och indierock à la The Smiths och David Bowie. Bandet har turnerat runt halva Europa och spelade för sisådär två år sen också på en stor popfestival i New York. I fjol släppte de sin andra skiva, Our Temperance Movement, på Johanna Kustannus. Mest hypade är electropunktjejerna i det fräscha helsingforsbandet (numera baserat i Berlin) Le Corps Mince de Francoise. De har inte ens hunnit släppa sin debutfull-längdare, men omtalas redan som det nya stora på popfältet i glassiga musiktidningar världen om. Och så har vi naturligtvis killarna i heavybandet Sturm und Drang, som har sålt skivor som smör och turnerat världen runt med Apocalyptica. Jag har själv haft äran att se alla de fyra ovan nämnda banden live och kan intyga att det åtminstone inte är någon brist på bredd och kvalitet i den finlandssvenska rockvärlden.
Vidare måste man lyfta fram Pargas-maffian. Pargas har på senare år spottat ut det ena efter det andra bandet som gett sig ut på den internationella marknaden. Här är det väl mest fråga om sunkiga klubbspelningar, men det är inte heller att fnysa åt. Först ut var Agent Kooper, som kanske är det band som också på hemmaplan lyckats bäst med att sälja sitt koncept. Det är musik från fabriksgolvet, en härlig blandning av punk, roots och långtradarrock. Samma smutsiga sound återfinns hos punkarna Heartbreak Stereo (släpper ny skiva 3.2), lett av Antte Johansson, som också grundat ett eget skivbolag, och hos Dead By Gun, vars video till låten Abandoned Brothers snurrade flitigt på MTV för ett par år sedan.
Svenskspråkig mångfald
Kungen bland band som sjunger på svenska är utan motstycke 1G3B, de här bångstyriga kalasglada österbottningarna som uppträder med ansiktsmasker, go-go-flickor och ibland med munkar från en mystisk orden. 1G3B är något av Svenskfinlands Rammstein med domedagstunga riff och ytterst besynnerliga texter som spottas ut på dialekt. Grabbarna gör sin juttu, men visst är det ju lite synd att det största inom den svenskspråkiga rocken i Finland än en gång är något som lever på humorkortet. Det är absolut inget fel på musikens kvalitet, som kan mäta sig nästan med de bästa i branschen, men det skulle egentligen vara ännu roligare om det inte var så roligt. Och så har vi Pappas Eget Band, vuxenrock för en vuxen publik. Bakgrundsgestalterna Niklas och Niklas har sagt att de vill göra musik om saker som berör en helt normal medelåldersman. Så här har vi igen den här myspysfaktorn.
Men under ytan har det bubblat på med en hel del intressant under de senaste åren. Ett band som hållit på sen mitten av 90-talet är Die Zlaskhinx, som åtminstone delvis sjunger på svenska. Och som måste vara det skitigaste punkbandet jag sett. I tiderna var Die Zlaskhinx till och med på väg att göra nån form av nationellt uppmärksammad karriär, men det kom av sig någonstans på vägen. I samma kretsar rörde sig medlemmarna i Vasabandet Kulturmaffian, som också sjöng om seriösa ting på klar svenska, dessutom med både stil och rocktrovärdighet. Sångaren i det bandet, Jim Videgård, släppte i fjol skivan Ferrum med bandet Jim V och Fasa – en skiva som fick ungefär noll medieuppmärksamhet, men som enligt mig är en av 2009 års bästa finländska skivor – dessutom på svenska. Videgård är inte bara rockare, han är också poet, och man tycker att alla kulturfonder och konstsamfund borde hoppa på en dylik kille.
Ett band som faktiskt fick en del uppmärksamhet var Dom Andra från Helsingfors. Det var egentligen det bandet som fick mig att inse att det går att göra trovärdig och dessutom stencool rock på finlandssvenska. Sångaren/gitarristen Arvi ”Arvid Svart” Särkelä stod upp på scen och gick på som om rockens språk nummer ett alltid hade varit finlandssvenska. Dom Andra gjorde aggressiv, mörk avantgardistisk rock och titeln på deras EP Svullen Hund är kanske den bästa skivtiteln någonsin. Punkbandet Jakob Böhme är sina alldeles egna rockikoner. Sångaren Otto levererar sin svenska som stenskott mot en vindruta och bandet trashar och crashar så det står härliga till. I Karisbandet Söder om Söder är det punkikonen Gregge som står i centrum – här är det en blandning av gammal heavy och progg med punkinfluenser som gäller. Texter om sex, sprit och subutex igen på vacker svenska, med Gregge som en finlandssvensk Allen Ginsberg som frontman. Min stora favorit är det karnevalistiska ska-bandet Häxjesus, som består av en trupp helsingforsare med anknytning till teatervärlden. På sin webbsida antyder bandet att medlemmarna är gjorda av kryptonit och tillhör en sekt. Häxmästare och crowdsurfare är björnen Anders ”Flanders” Sundström, som med sitt plommonstop och sina vita handskar sjunger/läser absurda texter ur en liten svart anteckningsbok samtidigt som han dansar i publiken, allt medan en tight orkester spelar cirkusinspirerad ska och punk så det står härliga till.
Scenen är tabu
Förutom alla dessa finns ännu en uppsjö av finlandssvenska band att bekanta sig med. Varför skrattar då folk då jag talar om den finlandssvenska rockscenen? Dels beror det på att de flesta av artisterna själva inte vill se sig som en del av den finlandssvenska rockscenen. Kulturfonden, Folkhälsan och Sfp. Hur mycket street cred är det? Då jag intervjuade The Cajunga (som f.ö. har skivrelease 9.2) tog de helt sonika avstånd från allt som heter finlandssvensk rock. Inte går det ju att bli stora om man sjunger på svenska. Andra, som kanske inte drömmer om att bli rockstjärnor, säger helt enkelt att det inte finns något sådant som finlandssvensk eller icke-finlandssvensk rock. ”Vi gör musik och vi sjunger på svenska. För oss är det helt naturligt” sa medlemmarna i Jakob Böhme.
En annan orsak är att folk helt enkelt inte vet om vilken kulturskatt det finns i den finlandssvenska rockmusiken. Problemet är att det inte finns någon aktör som aktivt för fram den finlandssvenska musiken till en finlandssvensk publik. Webbsidan stationen.fi gör ett berömvärt jobb, men den läses främst av de redan frälsta. Kulturfonden ger visserligen pengar för att grupper ska kunna spela in demoskivor, men där slutar också stödet. Vad gör man med en skiva om ingen vet att man borde köpa den?
Här kunde Radio X3M se sig i spegeln. Kanalen spelar nog gärna samma hitmusik som de kommersiella kanalerna, samt svensk musik. Möjligtvis slinker nån poptjej från Melodi Grand Prix igenom ibland, och så kanske någon hiphoppare. Men då det gäller att föra fram finlandssvensk rockmusik, är kanalen helt enkelt usel. I tiderna fanns progammet Osajnat, där grupper utan skivbolag fick chansen att tävla om en plats att spela på Tavastia, men i dag finns mig veterligen inget program där man specifikt lyfter fram den finlandssvenska musiken. Till och med Svenskatalande Klubben satsar främst på rikssvensk musik. Man kunde tycka att en finlandssvensk ungdomskanal skulle se det som en av sina viktigaste uppgifter att främja det finlandssvenska musiklivet. Vad vi egentligen skulle behöva är en övergripande finlandssvensk promotionfirma som skulle specialisera sig på att ge ut och marknadsföra finlandssvensk rock. För det spelas så mycket strålande musik som ingen idag vet om att ens finns.
Svenska som rockens språk
Egentligen är ju finlandssvenska det perfekta språket att sjunga rock på. Språket saknar helt den rikssvenska mjäkigheten och behöver inte dras med finskans krångliga meningsbyggnader och ordböjningar, samtidigt som den kan låna ur finskans explosiva ordförråd, och har ett alldeles ypperligt eget ordförråd och en egen klang, som snarare härrör sig till finskans kulsprutesmatter än det svenska potatismosklatschet. Dessutom kan man genom att sjunga på finlandssvenska dra influenser från en helt annan verklighet än den man drar från då man sjunger på engelska. Så många rockband låter precis som varandra helt enkelt för att de inte lyckas tillföra nåt eget i sin lyrik, det går så enkelt att låna från den klichéartade modell som under snart 60 års tid har byggts upp av band som sjunger på engelska.
1G3B, Häxjesus och Jakob Böhme går däremot inte att missta för nåt annat än vad de är, helt unika band med en stil som bara kommer från dem själva. Men så är också gänget som spelar i de här banden stentuffa killar som varken bockar eller bugar för vad nån annan tycker eller tänker om musiken, texten eller språket. Och det är väl pudelns kärna. Det krävs helt enkelt för mycket stake för de flesta att ställa sig upp och skräna på vårt eget språk.
Länkar: Jakob Böhme http://tinyurl.com/ycepdze
Janne Wass
