975
Gläntas sportnummer gläntar på dörrar till olika sportsliga rum.
Plötsligt talas och skrivs det om sport, inte bara traditionellt sportjournalistiska ”hur-känns-det-nu”-artiklar med fokus på resultat, också mer djuplodande texter dyker upp, smyger sig in på sidorna i kulturtidskrifterna.I höstas ordnade Folkets Bildningsförbund ett seminarium i Åbo kring idrottens väsen och roll i kulturen. Inbjudna talare behandlade idrott ur olika synvinklar. En av talarna var britten Glen Grant, tränare och tidigare internationell atlet. Han var stram i sin hållning när det kom till vad som kan karakteriseras som sport. Många grenar ratades, sådana som inte var tillräckligt fysiskt ansträngande och snarare hade karaktären av spel än sport.
Det här tänker jag på när jag läser det senaste nummer av den svenska tidskriften Glänta. I detta nummer, 2–3 2009, med tema sport är approachen lite mer avslappnad, eller snarare mer varierande. Det vetenskapliga möter det mer fantasifulla. Skribenternas egna förställningar kring sport och minnen av idrottsliga aktiviteter kläs i ord. En transkribering av en sportintervju på tv har en lika självklar plats som en vetenskaplig artikel. Själv roas jag oerhört av funderingen kring och redogörelsen för fotbollsspelares uppfattning av intuitiv fysik, d.v.s. hur de uppfattar utfallet av en nick mot mål efter inlägg.
Glänta gläntar på dörrar till olika sportsliga rum. Texterna är varierade både stilistiskt och innehållsmässigt och helheten blir därefter, lite spretig men ändå mycket innehållsrik.
Det finns små detaljer som bidrar till sportauran över tidskriften. De medverkande agerar som ett lag där alla har olika positioner på planen, olika styrkor och så gott som alla har fått ett artistnamn i sportslig anda som mellannamn. De kallar varandra vid namn som Målet, Sveket, Döden och Flax.
”Sporten är på sätt och vis så nära litteraturens motsats man kan komma”, skriver Anders ”Andres” Johansson i sin text ”Sport-Litteratur 2–1” och hänvisar till faktorer som målmedvetenhet och klarhet. En konkret tanke om kampen mellan sport och kultur slår mig. En fotbollsmatch drar många gånger mer publik än en teaterföreställning. Publiken är engagerad och hejar på sitt lag, hyser möjligtvis avsky för motståndarna. När ett kulturevenemang, exempelvis en konsert, väntas dra stor publik äger den ofta rum i en ishall eller på ett stadion, sportens och kulturens domäner går in i varandra.
Tidskriftens omslag kan tyckas något anonymt innan man läser fotografen Ellinor ”Sugar Ray” Collins förklaring till bilderna. Hon har fångat ögonblicket innan höjdhopparen börjar ansatsen, sekunderna för den sista uppladdningen.
Ett underhållande inslag i tidskriften är den avdelning där ett antal författare har ombetts hitta på nya sporter. En sådan uppgift kan man närma sig på många olika sätt. Anna ”Omstarten” Hallberg redogör för hur hon och hennes sambo listade olika existerande idrottsgrenar för möjliga korsbefruktningar och slutligen kom fram till den på alla sätt smarta sporten Stegring. Det vill säga, ett moment där löparen hela tiden måste accelerera. När accelerationen avtar är loppet över för löparen. Inte illa. En tydligt utformad gren, logisk och klart avgränsad och inte minst väldigt fysiskt ansträngande.
En mer filosofisk gren blir Briljard, påhittad av det hungriga litterära kollektivet M.A.T. Kort sagt kan man säga att den som ämnar ägna sig åt Briljard behöver talang för biljard samt ”språklig ekvilibrism och god allmänbildning”.
Det här tänker jag på när jag läser det senaste nummer av den svenska tidskriften Glänta. I detta nummer, 2–3 2009, med tema sport är approachen lite mer avslappnad, eller snarare mer varierande. Det vetenskapliga möter det mer fantasifulla. Skribenternas egna förställningar kring sport och minnen av idrottsliga aktiviteter kläs i ord. En transkribering av en sportintervju på tv har en lika självklar plats som en vetenskaplig artikel. Själv roas jag oerhört av funderingen kring och redogörelsen för fotbollsspelares uppfattning av intuitiv fysik, d.v.s. hur de uppfattar utfallet av en nick mot mål efter inlägg.
Glänta gläntar på dörrar till olika sportsliga rum. Texterna är varierade både stilistiskt och innehållsmässigt och helheten blir därefter, lite spretig men ändå mycket innehållsrik.
Det finns små detaljer som bidrar till sportauran över tidskriften. De medverkande agerar som ett lag där alla har olika positioner på planen, olika styrkor och så gott som alla har fått ett artistnamn i sportslig anda som mellannamn. De kallar varandra vid namn som Målet, Sveket, Döden och Flax.
”Sporten är på sätt och vis så nära litteraturens motsats man kan komma”, skriver Anders ”Andres” Johansson i sin text ”Sport-Litteratur 2–1” och hänvisar till faktorer som målmedvetenhet och klarhet. En konkret tanke om kampen mellan sport och kultur slår mig. En fotbollsmatch drar många gånger mer publik än en teaterföreställning. Publiken är engagerad och hejar på sitt lag, hyser möjligtvis avsky för motståndarna. När ett kulturevenemang, exempelvis en konsert, väntas dra stor publik äger den ofta rum i en ishall eller på ett stadion, sportens och kulturens domäner går in i varandra.
Tidskriftens omslag kan tyckas något anonymt innan man läser fotografen Ellinor ”Sugar Ray” Collins förklaring till bilderna. Hon har fångat ögonblicket innan höjdhopparen börjar ansatsen, sekunderna för den sista uppladdningen.
Ett underhållande inslag i tidskriften är den avdelning där ett antal författare har ombetts hitta på nya sporter. En sådan uppgift kan man närma sig på många olika sätt. Anna ”Omstarten” Hallberg redogör för hur hon och hennes sambo listade olika existerande idrottsgrenar för möjliga korsbefruktningar och slutligen kom fram till den på alla sätt smarta sporten Stegring. Det vill säga, ett moment där löparen hela tiden måste accelerera. När accelerationen avtar är loppet över för löparen. Inte illa. En tydligt utformad gren, logisk och klart avgränsad och inte minst väldigt fysiskt ansträngande.
En mer filosofisk gren blir Briljard, påhittad av det hungriga litterära kollektivet M.A.T. Kort sagt kan man säga att den som ämnar ägna sig åt Briljard behöver talang för biljard samt ”språklig ekvilibrism och god allmänbildning”.
Heidi von Wright
