En smula katalogartat ibland men det motverkas av återkommande fokuseringar på det tematiskt centrala i materialet: teaterns omständigheter, och jagets, skriver Joakim Groth om Ralf Långbackas memoarbok.

Att Ralf Långbacka skulle ge ut sina minnen (varav Att fånga ödets vindar är den första delen) är inte ägnat att förvåna, snarare då att det inte har skett för länge sedan. De flesta av Långbackas generationskamrater (bl.a. Lasse Pöysti, Kalle Holmberg, Kaisa Korhonen, Bengt Ahlfors) har hunnit före och Långbacka har, enligt egen utsago, varit i färd med att avsluta sin karriär i tjugo år; mot den bakgrunden kan Att fånga ödets vindar betraktas som avslutningens avslutning, kanske som ett sätt att sätta punkt. Det är också något av ett 50-årsjubileum. Långbackas första egna regi var 1958 på Åbo Svenska Teater (Goldonis Tjänare till två herrar) och när han 2008 gjorde sin ”avskedsföreställning” (en nyuppsättning av Rigoletto på Operafestspelen i Nyslott) kunde han se tillbaka på ett sprängfullt yrkesliv, framför allt under de första trettio åren som omfattade teaterchefskap på ÅST; anställningar som fast regissör på Kansallisteatteri, Svenska Teatern och Stadsteatern i Göteborg; därefter återigen teaterchefskap, nu på Turun Kaupunginteatteri och Helsingfors stadsteater. Till dessa fasta anställningar, som innefattade en ström av uppsättningar, kom regelbundna gästregier på bland ann-at Lilla Teatern och Närpes teater. Därtill innebar Långbackas yrkeskarriär en mer eller mindre ständig närvaro i brännpunkten för de nya strömningarna inom teatern på 60- och 70-talet och innebar därför en rad konflikter med olika instanser inom teaterinstitutionen, med början i den ställvis kuriösa debatten när Långbacka efter chefskapet i Åbo 1963 gick till Kansallisteatteri i stället för det förväntade ”fadershuset” Svenska Teatern: det första ”fall-
et Långbacka”. Det skulle bli flera.
Så det finns en hel del att skriva om. Samtidigt är teater som bekant bundet till upplevelsen i ögonblicket, för trots att föreställningar görs för att kunna upprepas (och därför innehåller ett ”fast” element som går att beskriva) så är det enbart en blek och teoretisk skugga vid sidan av den personliga upplevelsen som inte går att beskriva som något ann-at än just en upplevelse och som, när föreställningen spelat slut, finns kvar enbart i form av ett bleknande minne (och i vår tid oftast stödd av en video- eller dvd-dokumentation som sällan förmår förklara kvaliteten i den ursprungliga upplevelsen).
Långbacka är givetvis väl medveten om svårigheterna med att skriva om teatern som konstart (han kallar därför sina minnen för Tidsmärkt teater): det enda som faktuellt kan återges är diverse intervjuer, artiklar och recensioner av den färdiga produktionen (av detta finns här en hel del), men såväl detta som det övriga materialet, d.v.s. de personliga minnesbilderna av arbetsprocesserna, löper risken att framstå som lösryckta och godtyckliga kommentarer till ett förlorat sammanhang.
Långbackas minnen vilar inte hell-
er i någon större utsträckning i en annan av genrens konventioner, intressanta-mänskor-jag-mött; också om han omtalar dem, såväl vänner som fiender, är det inte där tyngden ligger. Det är snarare i Jaget kontra Världen. Med det förra avses förstås Långbacka själv, hans utveckling och ”projekt”; med det senare kanske snarare teatern, men teatern som en del av världen, samhället, som nånting i förändring och möjligt att förändra.

Förlorat sammanhang

Det som framträder i ett tidsperspektiv är tiden. Om vi idag skulle återse de ”stora” Långbackaföreställningarna från den period som Att fånga ödets vindar omfattar (t.ex. Tre systrar på ÅST 1962, Dantons död (63) och Marat (65) på Kansallisteatteri, Puntila på Göteborgs stadsteater 1969) så föreställer jag mig att vi till mindre del skulle uppmärksamma ”en regissörsinställning som omutligt håller fast vid en egen teaterestetik och teatersyn” (som Sole Uexküll skrev visavi Marat-uppsättningen) och i högre grad just det vi betraktar som uttryck för konventionen, för tiden. Det är förstås, om det är sant, ett felslut som beror på att vi inte längre ser det sammanhang i vilket dessa föreställningar blev till utan enbart den konvention som dessa föreställningar med tiden förvandlats till (förutom att vi överhuvudtaget är överkänsliga för tidsmarkörer); på det sättet är teater, som Långbacka skriver, försedd med en bäst-före-stämpel.
Det här gäller på något sätt också Långbackas ”projekt”, det som han ända från sin första chefsanställning på ÅST, vid 27 års ålder, om och om igen lyfter fram, den om behovet av ett ”fun-gerande sammanhang”. Det innebar givetvis inte enbart en arbetsgemenskap där regissören och skådespelarna strävar i samma riktning (fastän redan detta stundom kan vara en nåd att stilla be om) utan syftar vidare på teaterns betydelse socialt och implicerar i sista hand en syn på teatern som förändrande kraft i samhället (med Brecht som en självskriven fyrbåk, såväl metodiskt som estetiskt).
När man ur vår tids perspektiv tar del av dessa 60-talets diskuss-ionsinlägg och credon känns de förstås väldigt ”60-tal” och vad exakt det handlar om är inte alltid så glasklart. Det kanske det inte nödvändigtvis alltid var heller då, men det är säkert med skäl Långbacka lyfter fram det faktum att vänsterradikalismen under 60- och 70-talet trots allt inte var dominerande inom tea-
tern, att det var det borgerligt-konservativa synsättet som var normen och redan de första tendenserna till att betrakta teaterscenen som en plats där samhälleliga konflikter kunde synliggöras fick den konservativa teaterinstitutionen att reagera med motstånd; också här gäller den naturliga slutsatsen att de olika koderna och markörerna var klarare i sitt sammanhang än i efterhand.
Det är i alla fall, så vitt jag kan se, den ena röda tråden i Att fånga ödets vindar; hur en samhälleligt allt mer medveten och estetiskt sökande teatersyn dels radikaliseras, dels finner konstnärliga uttryck i konflikt med konservativa krafter i en teatervärld som till det yttre överlag framstår som borgerligt liberal och oförarglig. Det är förstås också där som Långbackas bok har sin ”aktualitet”: i dag när teaterchefer överlag skruvat ner på allt tal om att teater ”framför allt skall vara konst” och att publiken bör ”vänja sig vid ett nytt sätt att se” (Långbacka i januari 1963) kan man betrakta Långbackas 60-tals-credo antingen som en naivitet eller en försummad möjlighet, i bägge fallen låter det som en ropandes röst i öknen: ”en samhällstillvänd teater, en teater som inte var fixerad på kommersialism och underhållning, en teater som byggde på den kollektivism som kallas ensembleteater, de idealen är nästan försvunna. Var det alltså förgäves?”

Fallet Långbacka

Långbackas memoarer börjar som naturligt är i barndomen i Närpes och följer den trots allt inte självskrivna eller spiraka vägen till regissörskapet via skolgång i Kristinestad och studier i Åbo, och så småningom studentteater i Åbo, regiassistentskap på Lilla Teatern, en studieperiod i Tyskland: efter återkomsten till Finland etablerade sig Långbacka snabbt som den unga och lovande regirössören framom andra, och bara något år senare följde utnämningen till teaterchef på Åbo svenska teater.
Därefter följde produktion på produktion i en stundtals halsbrytande takt: Svenska Teatern, Kansallisteatteri, Göteborg, Lilla Teatern, Operan; det är överlag, och en smula paradoxalt (med tanke på den återkommande kritiken mot teaterinstitutioner), de stora institutionerna Långbacka jobbar på. Det är en teatermänniskas memoarer i den meningen att det är produktionerna allting kretsar kring (med kortare exkurser i den växande familjens vardag), där vissa viktigare produktioner – av t.ex. favoritförfattarna Tjechov, Brecht och Büchner – får mer plats, också om materialets omfång omöjliggör fördjupning. Det kan bli en smula katalogartat ibland men det motverkas av återkommande fokuseringar på det tematiskt centrala i materialet: teaterns omständigheter, och jagets.
I förordet formulerar Långbacka det fokus som jag antar gäller de flesta som skriver sina minnen: ”Vem är jag” och ”Hur blev jag den jag är?” Att i efterhand besvara de här frågorna är förstås lika vanskligt som allt annat som har det personliga minnet som främsta källa (också om Långbacka, inte helt överraskande, har en omfattande samling av gamla regiarbetsböcker och andra anteckningar att tillgå), men det ger ett sikte i processen av erinring och en röd tråd för läsaren att följa. Jag vet visserligen inte om jag så mycket mer än förut kan säga vem Långbacka är (jo, litet), i alla fall framstår han på något sätt ända från första början som ”färdig”: teaterchef som 27-åring, energisk och begåvad, förföljd av framgång, försedd med en samhälleligt medveten teatersyn som inte utesluter förmågan att driva ett företag (teatern) med vinst, och förstås innehavare av ett förödande självförtroende.
Långbacka är inte utpräglat lagd för introspektion men också han förefaller att förundra sig en smula över detta sista och förklarar det med hemmiljön i Närpes (föräldrarna var lärare, fadern dessutom aktiv i fredsrörelsen) med dess uppmuntran att tro på sig själv och sina möjligheter. Jag är inte helt övertygad om att det är en tillräcklig förklaring (på något vis skulle jag ha förstått motsatsen lika bra men det kanske berättar mera om mig själv) men jag har inte heller något egentligt behov av någon vidare analys, på något sätt känns allt det här – självförtroendet, ambitionen, aktiviteten, självhävdelsen, barrikadbenägenheten – som en tillräcklig del av svaret på vem Långbacka är.
Åtminstone i det här skedet av livet. Att fånga ödets vindar tar slut 1969, när dess författare och huvudperson utnämns till chef på Turun Kaupunginteatteri vid 37 års ålder, alltså omfattar den här delen den period i livet som består i att etablera sig själv i världen (familj, yrkesroll) och som, åtminstone den, präglas av att göra mer än av att vara. Också på det sättet är den här volymen en del av en helhet (och med en avslutande klipphängare: ”två dagar senare bröt helvetet lös”). Såväl vad gäller jaget som teatern/världen blir berättelsens båge fritt vilande i ett 60-tal där politiskt motstånd och barrikader trots allt föreföll att vara steg på en väg som bara kunde leda framåt.


Ralf Långbacka: Att fånga ödets vindar. Tidsmärkt teater del 1. Söderströms 2009.

Joakim Groth

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.