En av de personer som gillar att arbeta med prisbelönta Unga Teatern är regissören Arn-Henrik Blomqvist. För ett par veckor sedan hade pjäsen Brev till världens ände premiär och den turnerar nu i skolor.  – Det var roligt att jobba med pjäsen. Eller egentligen boken, eftersom det inte fanns någon pjäs. Vi gjorde om den till en pjäs i tre etapper. Först improviserade vi. Sedan gick jag hem och skrev, och så improviserade vi igen, och jag skrev om igen o.s.v. Och resultatet var en färdig pjäs.

– Att Unga Teatern blivit vald till årets teater är åtminstone inget misstag, säger Blomqvist.
Han berömmer samhörigheten i ensemblen och att alla arbetar mot ett och samma mål.
– Det finns en intressant samverkan mellan ett gammalt garde och ett ungt, och trots att de är ganska olika så finns det väldigt bra synergieffekter. Och det skulle jag säga att är grundorsaken till att de har gjort en bra repertoar.
– Den approach som Blomqvist har till arbetet med pjäsen Brev till världens ände har han använt också förut, bland annat då han gjorde om Shakespeares pjäser till ungdomspjäser, som också de turnerade i skolor.

Bidde ingen lärare

Att det blev just regiyrket för Arn-Henrik Blomqvist var, som så ofta, en slump. Egentligen skulle ha bli lärare. Men via Rampen och Studentteatern kom han in på dramayrket och det var slutligen år 1987 då han tillsammans med Mats Långbacka, Johan Storgård och Robert Enckell grundade Teater Viirus som regissörsskapet blev professionellt. På Viirus gjorde han ”en 13-14-15 pjäser”, och minns med ett lätt självironiskt skrockande vad man tänkte då.
– Nå det som vi ”uhoo” på den tiden, vi ”uhoo” om allt möjligt i pressen, var att vi skulle göra teater för dem som inte går på teater. Och så skulle den vara europeisk-inspirerad och avantgarde och politisk. Och det var också det vi gjorde! Men sen blev det sommarteater och annat och då slutade jag, då det blev en vanlig institution, och flyttade till Sverige.
Sedan blev det arbete i Sverige med både teve och teater för två år, år som han själv kallar väldigt lärorika.
– Men då vi i familjen efter två år röstade om att åka hem igen blev det 6-0 för att återvända till Finland. Och jag ville inte hem för att det hade gått dåligt i Sverige, tvärtom, den sista pjäsen jag gjorde blev nominerad till priset som årets bästa. Det var ju synd att det var den sista, men det var nog ganska självklart att vi alla ville hem.
Teatern är inte alls bättre i Sverige än i Finland, som man ofta tror här, säger Blomqvist. I Sverige är man kanske tekniskt bättre, men problemet där är att man tror att allt man gör är heligt.
– Man flyger liksom alltid någonstans ovanför marken, och det är lite svårt för en finländare att förstå.
Följande stora milstolpar i karriären var teaterchefskapet på Åbo Svenska Teater och uppsättningen av Personkrets 3:1, som han visserligen redan gjort för TV i Sverige. Lärorika var också åren på ÅST, säger han, även om det riktats viss kritik mot att han satte upp ”för experimentell” teater. Å andra sidan var det många som gladdes över att det blåste nya vindar i teaterhuset.
– Det är något jag är stolt över, att jag lyckades föra in någonting nytt. Det jag inte är så nöjd över är att jag satsade på säkra kort och säkra regissörer. Och det var också lite överraskande, att det var de mest erfarna regissörerna som gjorde de sämsta pjäserna – inte husets regissörer alltså, utan sådana som jag i min dumhet anställde.
Här passar Blomqvist också på att sticka hål på en gammal myt.
– Det vill jag påpeka, att det faktiskt inte var så att jag fick kicken från ÅST. Sanningen är den att jag sa upp mig eftersom jag inte hann se mina barn alls. Det var Tomas Jansson som lite skarvade till i slutet på något radioinslag, där han avslutade med ”och så fick han kicken från ÅST”, och jag satt och lyssnade och funderade att ”Va?! Vad är det han säger?”

Mindre hor

Det som genomsyrar mitt samtal med Arn-Henrik Blomqvist är hansvilja att göra mer okonventionell teater, teater som engagerar och inspirerar. Men det verkar vara väldigt svårt i Finland. Succépjäsen Personkrets 3:1 var ursprungligen tänkt som ett samarbete mellan ”en av de största institutionerna i Finland” och ”en av de största institutionerna i Svenskfinland”. Men den finskspråkiga teatern drog sig ur.
– Inte på grund av några personliga meningsskiljaktigheter, utan de tyckte väl tydligen att den typen av teater inte skulle passa deras publik, att tanterna inte skulle tycka om den.
”Tanterna” (verkliga eller inbillade) är regenter över den finländska teatern, det är ingen nyhet. Blomqvist menar att andelen tingeltangel och underhållning har ökat dramatiskt under de senaste åren, inte bara i Svenskfinland, utan i Finland över lag. Och nästan alla som sysslar med teater säger att det borde göras mer utmanande och politisk teater.
– Men sen sitter man där och säger att ”inte kommer nån och ser på det ändå”. Men publiken är inte dum!
– Själv vill jag se mycket mer engagerande och farligare och galnare teater än vad det visas i dag. Man borde ta modell från Tyskland, där man kan göra nästan vad som helst på scenen, och där det finns massvis av politisk teater. Sen ska det sägas att jag tycker att det görs mycket bra i de nya fria grupperna i Finland, och skillnaden mellan de fria grupperna och institutionerna ökar hela tiden.
Den nordiska teatern är mer statssubventionerad än någon annanstans i världen.
– Och då måste den också betraktas som en konstart, som ska utvecklas på konstens och inte pengarnas villkor. Teatern i Finland får så mycket stöd att den inte behöver tävla med nöjesbranschen och springa efter sponsorer och masspubliker. Mera anslag och mindre hor. Skriv så: ”Mera anslag, mindre hor!”