– Vad menar du?
– Jag menar att det kunde vara trevligt, du vet, att inte skaffa barn så vi kunde göra precis vad vi vill …
Det är omöjligt för mig att beskriva Reginas reaktion utan att låta som en dialog ur en såp-opera, så ha överseende då jag i stället försöker få det att låta som något ur Shakespeare, en av de få författare förmögen att registrera intensiteten i hennes svar.
– Visa ej ditt falska anlet ovan min kind af tårar härjad! sa hon.
– Du isar lifvets glöd i mina ådror! O, ofruktsamma längtans tinnar! Jag beder, haf misskund med mitt övergifvna sköte!
– Kanske jag vill ha barn, sa jag.
Hon snyftade.
– Är du säker?, sa hon.
– Javisst, sa jag, helt säker.”
En kollega sände en kort e-post: du borde googla baby lust. Han vet att jag forskar i den längtan som i Norden kallas babyfeber. Mängden träffar antydde att vi nu hittat motsvarande engelska uttryck.
I have baby lust for #3 … tell me no … we can’t afford it … – Just go to disney with the two you have. – Haha! great advice … o.s.v., sida efter sida. Min favorit är bloggen “Jag vill ha en baby nu” med sina 73 svar, det första av en chockad äkta man: ”Älskling, kan du snälla varna mig före du bloggar om att du vill ha en baby? Rubriken gav mig nästan hjärtslag. Love, Tom.”
Slangordboken Urban Dictionary har en definition. ”Baby lust. När en kvinna verkligen är förälskad i tanken på att ha en baby och måste glo på varje baby eller babysak hon ser. Hon kanske inte mentalt vill bli gravid, men hon har ett kroppsligt och känslomässigt begär.”
En onlineordbok är därmed ljusår före forskningen i fertilitet. Demograferna har i årtionden utrett varför antalet barn minskar. Inte ens det har man riktigt lyckats förklara, och helt ställd står disciplinen inför dagens överraskning, att det igen föds fler barn i de rikaste länderna.
Varför vill, eller vill inte, män-skor ha barn? Låter enkelt, men ingen professor har svaret.
Till tröst kan man läsa den fina antologin ”Maybe baby. 28 författare berättar sanningen om tvivel, infertilitet, babylust, barnlöshet, ambivalens och hur de gjorde det största beslutet sina liv.” Shakespearparodin ovan är fritt översatt ur Neal Pollacks bidrag i den här boken. Till skillnad från bloggarnas oundvikliga banalitet är antologin rasande väl skriven, fylld av hisnande livslopp och intressant argumentering.
Jag tycker om att alla samsas inom samma pärmar, från de frivilligt barnlösa till kvinnan som ville ha bara ett barn fast hon väntade trillingar (två aborterades) och till en nöjd trebarnsförälder (fler än så skaffar man sig tydligen inte som författare i USA, bara en har tre medan 1–2 är taket för de flesta). Jag tycker om bokens äkta diversitet. Två pappor har suttit i fängelse medan en lever lyxigt på royalties i Paris. Ett indiskt par besluter sig för att återvända till Indien – hon vill inte bli en fnattig amerikansk mamma utan vara säker på ett självklart, dagligt, brett socialt stöd och bibehållen personlig integritet.
Samtidigt blir man ganska matt inför den samstämmiga livsstil som så många av skribenterna, trots olika utgångslägen, lever i: parförhållandet i absolut centrum, näst efter skrivandet och karriären förstås, terapeuterna, de vackert inredda våningarna, bokturnéerna, och så barnet som en energivampyr föräldrarna måste eller absolut vill ge all sin tid (den typ av föräldraskap som indierna alltså flydde).
Barn eller inte?
Vissa avgörande, snudd på mystiska stunder beskrivs. Dani Shapiro besökte bekanta då en flicka bad hennes man läsa godnattsaga.
”Medan hon ledde honom till sitt rum inramades de av en valvgång, och här är stunden som fick mig på kroken: hon räckte upp en späd hand för att ta min mans hand, och då – som ur intet – fylldes mina ögon av tårar, och jag vände mig bort, generad över hur plötslig och intensiv min längtan var.”
Fast Shapiro inte alls föreställt sig själv som en mamma, fanns lusten plötsligt där. ”Hur jag än försökte skuffa undan tanken, kom den hela tiden tillbaka och gjorde sig påmind. En baby. Nej. En baby. Nej. Så löd rytmen i mitt själsliv – nästan, men inte exakt, som en klockas tickande.”
Babylusten är, liksom slangordboken förklarade, mera kropp än förnuft. En lesbisk mamma som inte velat veta av biologiska förklaringar skriver om sin enorma längtan efter att föda en egen baby. Den svidande avundsjukan mot partnern som först fick bli biologisk mamma är obehaglig och svår att medge. ”Vissa dagar känns mitt begär som ett karaktärsprov: varför kan jag inte bara godta den otroliga gåvan att ha fått mina två döttrar och släppa det jag tror jag vill ha men inte har?”
Men vad inte ens Urban Dictionary insett är att också män kan drabbas. Jag tror frågan inte är om män alls kan få babyfeber, utan om de upplever den lika pinande kroppsligt som vissa kvinnor gör. Just den djupast fysiska sidan beskrivs inte ens av Maybe babys manliga skribenter. Utom i ett fall. Louis Bayard ville länge inte vidkännas sin önskan att få barn. På ett bröllop vågar han första gången ta upp saken med sin pojkvän, efter följande situation: ”Floder och floder av barn som flyter förbi, utan att ens se åt mitt håll … och var och en av dem bänder loss en bit av mig och sväljer den hel.”
Känner någon man igen sig här? Jag hör gärna mera om hur mäns babylängtan kan kännas.
Anna Rotkirch