861
Men jag ska inte säga att det är det hela. Stina Aronson ger sken av mycket i sina dikter. Denna mansdyrkan är porös. Diktjaget är skenheligt, skenfromt, skenprydligt, skentraditionellt. Det finns en återkommande religiositet på boksidorna. Är också den enbart ett sken? Jag tror det. Den är utbytbar: en dyrkan av sexualiteten, könsjämlikheten, kvinnans rätt till sin egen kropp. Idag kanske det verkar banalt. Men 1930 hade kvinnlig rösträtt i Sverige bara 11 år på nacken. Det är inte märkligt alls att denna purpurrött ångande bok utkom under pseudonym.
Stina Aronsons kärlekslyrik ger ingen romantiserande bild av kärleken. Jo, dikterna är vädjande kärleksporträtt, nästan rentav karikatyrer. Men det går också att bottna i de tolv haven som flödar över sidorna. Det går att bottna i den ambivalens som utgör klangbottnen i samlingen. Den är en mänsklighetens ambivalens (varför kvinnlighetens?), lustens ambivalens. Det är alltså ett sant porträtt. Kärleken karikerar sig själv, diktjaget tränger in i kärleksakten – den sprättes upp inifrån.
Tolv hav är inte bara en lustens hyllning utan ofrånkomligen en skammens profetia. Stina Aronson vidrör synden, den påstådda vulgariteten i kroppens vilja och främst det vulgära i att upplevas som vulgär. Hon lyckas återge en sann kvinnobild – kommer för nära inpå något allt för sant. Kanske är det därför som Tolv hav upplevdes som okonventionell, feministisk, banbrytande. Till och med formspråket var banbrytande – Aronson var en av de första anhängarna av modernismen i Sverige. Hon bröt sig ur den rimmade versens bojor och just därför gav hon sig också ut på djupt vatten.
Genklanger från Aronsons modernistiska förebild Edith Södergran ryms också i texten: ”Jag är ingen kvinna”. Men till skillnad från det södergranska diktjagets deklarerande av vad hon är (neutrum, barn, page, djärvt beslut …) deklarerar diktjaget här vad hon inte är ”en gästfri famn, en vit bassäng kring din springbrunn”. Nej diktjaget är hetare än så. Hon är abrupt och röd, ja, så obevekligt scharlakansröd, purpurröd.
Stina Aronson blev under sin livstid uppmärksammad för bland annat Syskonbädd och Feberboken som nyligen återutgavs på Rosenlarv förlag. Nu står förlaget bakom återutgivningen av Tolv hav. Till en början skrev Stina Aronson under pseudonymen Sara Sand, senare Mimmi Palm. Men hon gjorde sig till slut ett namn under eget namn.
Så vad vill ett förlag med att ge ut denna ambivalentia dato 1930 nu, mindre än 100 år senare? Rosenlarv förlag har helt enkelt tagit sin uppgift på allvar och grävt djupt i magasinen, snarare än sneglat grunt i klassikerhyllorna. Det feministiska förlaget söker genomborra kanon och dra fram läsvärda, behövda författare ur djupen. Behövs ett sådant förlag? Vår kanon ser ju en aning blek ut (var är det scharlakansröda?). Den behöver smutsa ner sig i havsleran och trampa vatten. Först då kan den ge rättvisa åt den litteratur som ligger bakom oss, men som för den skull inte är mindre betydande idag.
En lustens hyllning och en skammens profetia. Återutgivningen av Stina Aronsons Tolv hav är en del av Rosenlarv förlags ambition att genomborra kanon och dra fram läsvärda författare ur djupen.
Året är 1930. Vi befinner oss i Sverige. En samling dikter utkommer: kärleksdikter, saknadsdikter, tomhetsdikter? Boken ter sig som en yta, en havsspegling. Vad ville Stina Aronson när hon gav ut Tolv hav under pseudonymen Sara Sand? Ville hon bedra samtiden med ett sken av någon grunt, skildra just det pseudogrunda begär som penetrerar sidorna?Kanske finns här inget sken. Kanske är dikterna en del av en sanning, ett försök att närma sig sin tids begränsningar med försiktiga rörelser. Stina Aronson trampar på ömma punkter, snäckor krasar under fötterna. Boken är sprängfylld av sexualitet, längtan. På var och varannan sida bultar ett sköte – vid tanken på en man, eller vid dennes beröring. Det verkar simpelt. I denna påstått feministiskt hållna bok är stommen faktiskt en tillbedjelse till mannen.
Men jag ska inte säga att det är det hela. Stina Aronson ger sken av mycket i sina dikter. Denna mansdyrkan är porös. Diktjaget är skenheligt, skenfromt, skenprydligt, skentraditionellt. Det finns en återkommande religiositet på boksidorna. Är också den enbart ett sken? Jag tror det. Den är utbytbar: en dyrkan av sexualiteten, könsjämlikheten, kvinnans rätt till sin egen kropp. Idag kanske det verkar banalt. Men 1930 hade kvinnlig rösträtt i Sverige bara 11 år på nacken. Det är inte märkligt alls att denna purpurrött ångande bok utkom under pseudonym.
Stina Aronsons kärlekslyrik ger ingen romantiserande bild av kärleken. Jo, dikterna är vädjande kärleksporträtt, nästan rentav karikatyrer. Men det går också att bottna i de tolv haven som flödar över sidorna. Det går att bottna i den ambivalens som utgör klangbottnen i samlingen. Den är en mänsklighetens ambivalens (varför kvinnlighetens?), lustens ambivalens. Det är alltså ett sant porträtt. Kärleken karikerar sig själv, diktjaget tränger in i kärleksakten – den sprättes upp inifrån.
Tolv hav är inte bara en lustens hyllning utan ofrånkomligen en skammens profetia. Stina Aronson vidrör synden, den påstådda vulgariteten i kroppens vilja och främst det vulgära i att upplevas som vulgär. Hon lyckas återge en sann kvinnobild – kommer för nära inpå något allt för sant. Kanske är det därför som Tolv hav upplevdes som okonventionell, feministisk, banbrytande. Till och med formspråket var banbrytande – Aronson var en av de första anhängarna av modernismen i Sverige. Hon bröt sig ur den rimmade versens bojor och just därför gav hon sig också ut på djupt vatten.
Genklanger från Aronsons modernistiska förebild Edith Södergran ryms också i texten: ”Jag är ingen kvinna”. Men till skillnad från det södergranska diktjagets deklarerande av vad hon är (neutrum, barn, page, djärvt beslut …) deklarerar diktjaget här vad hon inte är ”en gästfri famn, en vit bassäng kring din springbrunn”. Nej diktjaget är hetare än så. Hon är abrupt och röd, ja, så obevekligt scharlakansröd, purpurröd.
Stina Aronson blev under sin livstid uppmärksammad för bland annat Syskonbädd och Feberboken som nyligen återutgavs på Rosenlarv förlag. Nu står förlaget bakom återutgivningen av Tolv hav. Till en början skrev Stina Aronson under pseudonymen Sara Sand, senare Mimmi Palm. Men hon gjorde sig till slut ett namn under eget namn.
Så vad vill ett förlag med att ge ut denna ambivalentia dato 1930 nu, mindre än 100 år senare? Rosenlarv förlag har helt enkelt tagit sin uppgift på allvar och grävt djupt i magasinen, snarare än sneglat grunt i klassikerhyllorna. Det feministiska förlaget söker genomborra kanon och dra fram läsvärda, behövda författare ur djupen. Behövs ett sådant förlag? Vår kanon ser ju en aning blek ut (var är det scharlakansröda?). Den behöver smutsa ner sig i havsleran och trampa vatten. Först då kan den ge rättvisa åt den litteratur som ligger bakom oss, men som för den skull inte är mindre betydande idag.
Stina Aronson: Tolv hav. Rosenlarv förlag 2010.
Stina Aronson vidrör synden, den påstådda vulgariteten i kroppens vilja och främst det vulgära i att upplevas som vulgär.ÄKTENSKAPSBROTT
Ta hit din piska, brännmärk mig.Jag har fört dig bakom ljuset,jag har lekt med digklumpiga manoch låtit dig darra av tro.Seså hudfläng mig.Jag är ingen kvinna,ingen gästfri famn,ingen vit bassäng kring din springbrunn.Döda mig med en rå död.Ett steg från aningen till gåtan är jag,en ton som väcker oviss längtan.Jag är det förseglade.Hämnas med din piska man.I ditt tält,vid ditt bröst,i ditt rushar jag bedragit digoch tolv gånger
kränkt din ära.
Ur Stina Aronsons Tolv hav
Matilda Södergran
