Morgonpromenad i kommuniststyrda Kerala. Jag plockar upp The New Indian Express och The Hindu hos min tidningsförsäljare. Han pekar på en stor bild av Jyoti Basu och konstaterar:– Now history.

Express, som flaggar för nyliberalistisk ekonomisk politik förhåller sig avogt till allt som luktar vänster. Hindu, igen, brukar stryka medhårs alla de linjedragningar som framför allt landets största kommunistiska parti CPI(M) gör.
I dag är ändå tidningarna besynnerligt samstämda. Båda har dedikerat hela fem sidor till bortgången av Jyoti Basu (1914-2010), som brukar kallas ”Indiens mest kända kommunist”. I ledarna öser man lovord över Basu. Rivalernas första sidor täcks båda till över hälften av en annons för SRM, som har rankats som Indiens bästa tekniska universitet, resten är vikt för rapportering om Basus död.
Att lovorda stormän är en innegren i helgonens förlovade land. Men i fråga om Jyoti Basu är smickret rättfärdigat: inte ens på högerkanten av Indiens politiska fält förnekar man att Basu hör till den indiska politikens tungviktarklass. Att han som kommunist tagit plats i den klassen bara ökar hans värde. Huvudrollerna i landets officiella nationalberättelse har kapats av främst gandhier och nehruer.
Den sekulära Basu verkade som premiärminister i den av CPI(M) ledda delstatsregeringen i Västbengalen i 23 år. Det är en tuff prestation i religionernas och mångkulturalismens förlovade land, trots att farbror Lenins släktingar flyttade till tropikerna för att utöva demokratisk kommunism redan för länge sedan.
Lexikon över internationell politik vet berätta att Indien var det land där kommunisterna för första gången kom till makten i demokratiska val, närmare bestämt just i Kerala år 1957. Det som lexikonen inte brukar förtälja är att Indiens superpremiärminister Jawaharlal Nehru skickade sin dotter Indira Gandhi till Kerala för att göra sitt politiska diplomarbete. Det kommunistiska styre som där hotade stabiliteten i den indiska politiken (läs: ifrågasatte det styrande Kongresspartiets övermakt) måste fällas. Gandhi fick godkänt vitsord, för efter 1966 upphöjdes hon till positionen av premiärminister av Kongresspartiets kadrar, ett par år efter hennes fars död.

Bengaliska modellen

Men den indiska demokratin fungerade igen alldeles för bra, och år 1975 låg igen övermakten i vågskålen. För att bibehålla sin makt förpassade Indira Gandhi demokratin till utvisningsbåset och utlyste undantagstillstånd i landet. Över 200 000 personer med fel åsikter, både gandhister och kommunister, sattes bakom galler. Relationerna till Sovjetunionen och dess allsmäktiga vetorätt på kommunismens världsarena hade delat det indiska kommunistiska partiet i tu redan år 1964. Undantagstillståndet gjorde skiljelinjen ännu tydligare: CPI som dinglade i Sovjetunionens koppel gick – liksom Sovjetunionen – in för att stöda Gandhis undantagstillstånd som de ansåg ”motverkade imperialistiska framryckningar”. Jyoti Basu och hans kumpaner i CPI(M) utdömde Gandhis diktatoriska aktioner. Och det med besked.
Efter att undantagstillståndet hade upphävts år 1977 röstade nämligen västbengalerna Basus CPI(M) till makten i delstaten. Men att bryta ner det maktmaskineri som Kongresspartiet med centralregeringens hjälp hade byggt upp i Västbengalen var ett svårt projekt. När Basu år 2000 frivilligt steg ner från premiärministerpallen kunde han ändå anse sig ha lyckats. Istället för kongressens maktapparat hade nu CPI(M) utposter i varenda by. Efterklokt kunde man fråga sig om
Basu & co kopierade Kongresspartiets modell lite för slaviskt, eftersom känslan av övermakt också berusade kommunisterna på samma sätt som kongresspartisterna.
Det var ändå inte det att Basu återinstallerade kommunisterna på maktpositionen som lyfte honom till den politiska tungviktarklassen, utan den jordreform som under hans ledning genomfördes i Västbengalen, och som gynnade miljontals arrenderare och marklösa. Dessutom lyckades den kommunistiska delstatsledningen demokratisera lokalstyret och minska motsättningarna mellan hinduer och muslimer. Basu hade också ett rykte som en okorrumperad politiker: under hans tid rapporterades inte om några stora missbruk av offentliga medel i Västbengalen.
Västbengalen blev ett mål för internationella studieresor och många kom för att beundra de radikala reformer som kamrat Basu hade utfört inom demokratins ramar. Ute i världen blev Noam Chomsky den mest kända förespråkaren för den bengaliska modellen.
Hmm, eller borde den titeln sen ändå gå till Basus ”goda vän” Moder Teresa? Basu frågades en gång vad deras oheliga vänskapsallians baserade sig på.
– Vi älskar båda de fattiga, var svaret.

Historisk blunder

Det kommunistiska Kalkutta var den obestridliga huvudstaden för Moder Teresas givmildhet. År 2004 understödde Basu kraftigt kommunistregeringens förslag att ändra namnet på metropolens mest prestigefyllda gata Park Street till Mother Teresa Street.
Jag bodde en tid i Kalkutta år 1978 då jordreformen just hade inletts. Min värd, en rik brahminherreman (den högsta kasten i Indien) som var en fanatisk Kongressanhängare, försökte övertyga mig om att Basu, som själv kom från ett kulturellt brahminhem, inte alls var kommunist. Han bara låtsades, eftersom kommunismen är populär bland fattiga, förklarade herremannen och konstaterade att Basu var en alldeles för bra indier för att duga som kommunist.
Kanske var det så många av de representanter för den brokiga så kallade tredje fronten tänkte, då de utsåg Basu till sin premiärministerkandidat till centralregeringen år 1996. I slutändan var det hans eget parti som hindrade att en kommunist tog den högsta tjänsten i landet. I den avgörande omröstningen var det den renläriga ideologiska linjen som vann mest gehör inom CPM: kommunisterna skulle förbli i opposition. Den då 82-årige premiärministerkandidaten, som ville gå med i regeringen, konstaterade att majoriteten segrade och svalde tyst sin besvikelse. Senare kunde han ändå inte hålla sig från att offentligt konstatera att uteblivandet från regeringen var en ”historisk blunder”.
Jag ser från min balkong hur hundratals flickor i identiska skoluniformer anländer till skolan mittemot mig. Det finns runt 20 skolor i mitt grannskap. Vi befinner oss i det kommuniststyrda Kerala, där nästan alla kan läsa och som är Indiens överlägsna etta enligt de flesta indikatorer som mäter levnadsstandard. För världen, och för det Indien där varannan kvinna är analfabet, har Kerala bevisat vad en okonventionell utvecklingspolitik som satsar på socialsektorn kan åstadkomma. Det är kommunisterna som ska ha den största äran för Keralamodellen.
Så till utvecklingsforskarnas fempoängsfråga: Kan Keralamodellen kopieras till andra områden i Indien? Jyoti Basus kommunistregerings politik visade att det åtminstone är värt ett försök.
Det är synd att att man inte lät Basu pröva sin hand på premiärministerposten. Som premiärminister för en minoritetsregering hade hans händer varit bundna, så något revolutionerande hade knappast hänt, men åtminstone skulle Kerala och Västbengalen fått det erkännande de är värda. Och kanske hade Basus center-vänster-regering kunnat stävja det halvfascistiska hinduiska högerpartiet BJP från att ta makten i landet år 1998. Också den frågan har det funderats över i tidningarna under de senaste dagarna.

Regressionen

Kommunisterna styr fortfarande i Västbengalen. År 2006 fick den av Basus efterträdare Buddhadeb Bhattacharjee ledda vänsterkoalitionen CPM fantastiska 233 av 294 platser i parlamentet. Och under de senaste tre åren har man hört nyheter från delstaten som har förbryllat, om inte till och med deprimerat, Chomsky och andra fans av den bengaliska modellen.
Redan som premiärminister medgav Basu att Västbengalens utvekling kräver industriella initiativ. Då Bhattarcharjee hade vind i seglen gick han från ord till handling, och började förvandla Västbengalen till ett attraktivt industrimål med alla medel som fanns till hands. Genom att utlova stora markytor försökte man locka såvål utländska som indiska storföretag. De jordbrukare som hade gynnats av jordreformen nästan 30 år tidigare fick nu se sin mark tvångsinlösas i utvecklingens namn. När småbrukarna protesterade, sattes de på plats av regeringen. CPI(M)-regeringens gloria började glida på sned, framför allt den intelligentzia som hade stött partiets politik började gå ut med hård kritik mot de maktförblindade kamraternas våldsamma och diktatoriska beteende.
Klass och kast är de två största orsakerna till att det indiska samhället är snedvridet. Tillsammans gör de Indien till världens mest ojämlika land. Problemet i Västbengalen är att man opererat endast med klassfrågan, och litat på att kastproblemet skulle lösa sig på samma gång som man löste klassproblemet.
När Basu lämnade premiärministerämbetet medgav han att hans regeringar inte hade gjort tillräckligt för att avskaffa kastdiskrimineringen i delstaten. Det finns ingen delstat som har så hög andel av kastlösa (24 procent) som Västbengalen. Trots det är andelen kastlösa i delstatens ministerier endast 1,5 procent, vilket i praktiken betyder noll ministrar. Samtidigt innehar brahminerna över en tredjedel av alla ministerportföljer, trots att deras andel av befolkningen endast är tre procent.
Basus revolution sträckte sig inte till Västbengalens kastlösa och stamfolk, det vill säga till dem som till stor del blev utanför jordreformen. Stormannens efterföljare försöker nu reparera det här misstaget med åtgärder som kastar en skugga över allt Basu fick till stånd. Vi bör minnas Basus framgångar, samtidigt som vi måste acceptera att 37 år i regeringen varken gjorde Basu eller kommunisterna perfekta.
Översättning: Janne Wass