Sebastian Lindberg är aktuell med utställningar både i Helsingfors och Tavastehus. I sin video- och fotokonst granskar han hur vi ser på vår kulturtillhörighet.

Smack! Tjoff! Boff! Tittaren träffas av slag efter slag i ansiktet då boxarstatyerna i Hagnäs, Helsingfors vaknar till liv i Sebastian Lindbergs videoinstallation som är en del av utställningen Kansalainen – Medborgare. I staccatoaktigt knyckande bildklipp som påminner om gamla datorspel cirkulerar vi kring boxarna i en sekvens som är som hämtad från det stiliserade våldets opus, filmen Matrix. På väggen bredvid möter oss marskalk Mannerheim och hans häst vid Kiasma. Statyn gnäggar och sätter av i vild galopp längs en nattlig Mannerheimväg. Våld och Mannerheim, två faktorer som verkar vara för evigt inlemmade i den finländska nationalbilden. Lindberg säger att han med utställningen vill få oss att fundera på nationalkulturer gentemot globala kulturer, som ofta delas upp i subkulturer, och dels begrunda den våldsbild som är så starkt förknippad med den finländska maskulina kulturen.
Själv tar Lindberg emot mig en tidig morgon då snön yr utanför det lilla Huuto-galleriet på Nylandsgatan i Helsingfors. Vid första anblick är galleriet lika vitt och kalt som vinterstaden utanför. Han hälsar med ett glatt leende och knäpper på kaffekokaren i ett pyttelitet överbelamrat kontor i ett hörn av galleriet.

Armén präglar

Enligt Lindberg är en av orsakerna till att våldet framhävts så mycket i finländsk kultur att det är fråga om en ung nation som har haft ett stort behov av att hävda sig kulturellt
– Finland är Västeuropas våldsammaste land sett i våldsbrottsstatistiken. Den finska kulturen är en machokultur, och det är naturligtvis inte den enda orsaken till de höga siffrorna i statistiken, men jag tycker att det är skäl att diskutera  på vilket sätt glorifieringen av militären och armétjänstgöringen präglar unga finländska män. Sen är det ju förstås en fråga om hönan eller ägget. Men om man glorifierar militären finns också en risk att man glorifierar våld.
I skolan lär man sig att pojkar slåss, säger Lindberg och menar att han inte tror att det är något som är medfött, utan något man faktiskt lär sig. Han talar också varmt för att man tydligare skulle föra fram civiltjänstgöringen som ett fullgott alternativ till militärtjänstgöringen. Som exempel tar han Tyskland, där runt två tredjedelar av de värnpliktiga gör civiltjänst, och där samhället troligtvis skulle kollapsa utan civiltjänstgörarna som finns på alla håll i arbetslivet. I Finland anser han att man inte uppmanas att göra civiltjänst.
En annan del av utställningen består av fotografier där Lindberg ställ-er den globala kulturen i perspektiv till subkulturer. Bland annat finns en bild på en deltagare i ett cosplay (costume play)-evenemang med en MacDonaldsportion framför sig, ett exempel på hur den strömlinjeformade globala kulturen möter den experimentella subkulturen. Andra subkulturer representerade på bilderna är japanska businessmän på en gata i Tokyo (alla identiska med vita kragskjortor och slips) och ett gäng finländska aktivister inför och under en demonstration i Prag.
– De här två grupperna har åtminstone det gemensamt att de inte i så hög grad präglas av någon nationell identitet, säger Lindberg, trots att man kanske inte i första hand skulle dra paralleller mellan japanska yuppies och finländska hippies.

Videons möjligheter

Trots uppropet att granska den finländska manskulturen anser Lindberg ändå att hans utställning är ganska “fosterländsk” (inom stora citationstecken). “Fosterländsk” på det sättet att den behandlar finländska frågor och på det sättet främst riktar sig till en finländsk publik. Mycket av finländsk samtidskonst görs nämligen med direkt tanke på export.
Bland annat ställer han ut ett fotografipar där det ena är ett collage av hans hemgata plåtad under olika dagstider, för att framhäva det ”nordiska ljuset” och det andra en bild av nationalistiska studenter under en självständighetsparad.
– Jag är kanske inte så förtjust just i machokulturen, men annars har jag nog en positiv bild av min finländska identitet.  Jag hoppas ändå att folk när de ser den här utställningen ska fundera över att den nationella identiteten är mer konstruerad än något av naturen givet.
Videokonst fascinerar Sebastian Lindberg dels eftersom det är ett bra sätt att berätta en historia, men också för att video och andra nya medier gör det möjligt att tackla frågor som uppstår i ett samhälle präglat av nya fenomen som t.ex. internet och datorspel. Något som kan vara svårt att göra med traditionella medier som måleri.
– Det finns ganska mycket videokonst i Finland för tillfället, vi har ganska stora möjligheter att få stipendier i jämförelse med många andra länder.
De praktiska arrangemangen inom videokonsten är sedan ett kapitel för sig. Speciellt på ett litet konstnärsdrivet galleri som Huuto är man tvungen att göra det mesta själv, vilket leder till en hel del tekniska bekymmer på vägen.
– Jag skulle egentligen ha velat visa mina videor i HD, men projektorerna är alldeles för dyra.
Då den här tidningen kommer ut, har Lindberg redan hunnit med ytterligare en vernissage i Tavastehus, där han ställer ut tillsammans med några andra unga konstnärer som har gått ut Konstakademin.
– Jag har inga fastslagna planer för vad jag ska göra sen. Jag tror jag ska ta lite ledigt, det är ganska stressigt att hålla på med två utställningar samtidigt.


Utställningen Kansalainen – Medborgare kan ses på Galleria Huuto, Nylandsg. 35, Helsingfors t.o.m. 14.2.2010. Utställningen Kuva kiertää kan ses på Tavastehus konstmuseum t.o.m. 9.5.2010.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.