En stor del av oss finländare har sedan barnsben fått lära sig att man helst ska äga sin bostad själv. Bostäder har setts som en säker investering som var och en som kan skaffar sig så snabbt som möjligt, också under osäkra tider. Det senaste året har vi bevittnat en förbluffande utveckling i bostadspriserna i Helsingfors. Trots global finanskris (som började just med en bolånekris!), uppsägningar och osäkra framtidsutsikter har bostadspriserna, efter en tillfällig svacka, gått uppåt. Varje dag byter lägenheter ägare till priser som ligger allt längre och längre från genomsnittsköparens inkomster. Man måste ju bo någonstans, och med dagens hyresnivå är det trots allt för många på sikt förmånligare att köpa än att hyra.
Före jul fick man i Hbl läsa att de stigande priserna i Helsingfors hänger ihop med att många på grund av de osäkra tiderna inte vågar sälja, och att efterfrågan därför inte möts av ett tillräckligt utbud. En annan orsak som ofta anges är att det enligt alla beräkningar byggs för lite i Helsingfors med omnejd.
På bostadsmarknaden råder någon form av fri marknadslogik och taket för prisbildningen sätts endast av individernas betalförmåga. Problemet är bara att individers betalförmåga inte är någon alldeles enkel sak.
Unga människor idag tar mycket längre lån än deras föräldrar gjorde. En lånetid på 30-40 år är numera vanlig. Med lång lånetid kan man med en rimlig månadsavgift bekosta ett mycket större lån än man annars hade haft råd med. Betalförmågan ökar och priserna stiger. Om någon vinner är det bankerna och kanske byggföretagen.
I HS 4.2 föreslår Jyrki Iivonen att man nu när priserna igen går upp borde ta tillfället i akt och avskaffa rätten till skatteavdrag för räntorna på bostadslån. Dels skulle det ge klirr i statens och kommunernas kassa, men framför allt, menar han, skulle det minska på efterfrågan av bostäder och på så sätt stävja prishöjningen. Det här är säkert inget förslag som väcker omedelbar entusiasm bland bostadsägare, men det pekar på ett problem som påverkar de flesta av oss som bor i tillväxtcentra.
Den stigande prisnivån ger upphov till en ”gynnad”, djupt skuldsatt medelklass och en allt större grupp som har svårt att alls hitta boende som de har råd med. Givetvis kittlar det när man ser värdet på sin egen bostad stiga med tiotals tusen på bara något år. Men det som verkligen skulle vara både i den välmående medelklassens och låginkomsttagarnas intresse är 1) att prisnivån på bostäder överlag inte skulle stiga mer än inkomsterna, och 2) att det parallellt skulle finnas ett tillräckligt utbud av hyresbostäder till priser som motsvarar den gängse inkomstnivån, också socialt boende, så att köp för lånade pengar är ett val snarare än ett måste.
Problemet är att de enskilda aktörerna på bostadsmarknaden inte kan göra något åt den rådande trenden, annat än hoppas att den vänder vid ett för en själv förmånligt tillfälle. För rimligare boendekostnader krävs att man identifierar problemet som strukturellt och uppbådar en politisk vilja; att man ser på helheten och inte på sin egen bostads värdeökning.
Nora Hämäläinen
