Igenkänningsfaktorn är skrämmande hög i Pia Ingströms bok Inte utan min mamma, skriver Åsa Moberg.
När jag var ung och i permanent konflikt med min egen mamma fördjupade jag mig i psykologisk och psykoanalytisk litteratur. Inte förstod jag att alltihop kanske inte hade med oss att göra. Det kan ha handlat om tidsandan.
Det framgår av Pia Ingströms Inte utan min mamma för alla som haft mammakonflikter. Mamma är här en ram runt berättelser om mycket annat. Ingen dominerande ram, mer som en kontur som tydliggör konflikter. Berättelsen är fast förankrad i det förflutna: ”Det var på den tiden då man köpte polletter i mjölkbutiken och stoppade in dem i en låda fastskruvad på väggen i kokvrån för att få gas till spisen.” Alltså den nära forntiden.
Farmor varnade för vad mamma kunde tänkas göra: tejpa för alla hål och sätta på gasen. ”Det tänkte hon göra för att hon var förtvivlad över att pappa var borta.” Som gammal berättade mamman vad lilla Pia sagt: ”Äiti, mennään pois täältä. Mamma, vi går härifrån.” Mamman lyssnade och rev loss tejpremsorna: ”Så gick vi ut ur kokvrån och vidare ut i livet.”
Den lilla Pias barndom präglas av utanförkänsla. Det här kan inte vara hennes rätta familj. Livlig fantasi, språkbegåvning, ängslighet och blyghet kännetecknade barnet, som inte kände sig förstått av sin varma och hjärtliga mamma: ”Jag tvivlade aldrig på hennes kärlek, däremot var jag övertygad om att hon inte riktigt förstod mig.” Av sin finlandssvenska pappa hade Pia ärvt personlighetsdraget tvättäkta egocentriker, ”inte som moraliskt lyte utan som en perceptiv läggning”.
Som tonåring dras Pia Ingström med i terapivågen. Hon läser om Ronald Laing i En resa genom själens mörker. Laing såg psykisk sjukdom som framkallad av omgivningens eller närmiljöns kollektiva ohälsa: ”(Närmiljön betydde naturligtvis i praktiken oftast familjen, och närmast av alla var mamma.)” Att denna upplysning står inom parentes betonar den extra. Idén måste ha varit en följd av det som Ingström betecknar som ”50-talets populärpsykologiska hata-mamma-boom.” Andra avgörande böcker var Sylvia Plaths Glaskupan och Hanna Greens Ingen dans på rosor. Nu har Pia Ingström kommit till den tid i livet när hon känner igen sig i böckernas mammor.
Under en mörk och ensam barndomsperiod tycks trivselfaktorn ha varit A-kliniken och Ryhmätyö: ”Pappas och mammas A-klinikgrupp för par med alkoholproblem – oftast mannens – träffades på tisdagar och tisdagen är fortfarande min favoritdag.” Familjen Ingström blev i ett reportage porträtterad som exempel på familjeterapins välsignelser. Den vuxna författaren funderar över sig själv som 12-åring, hur hon genom att tidigt uppfatta sig själv som vuxen tog på sig sin del av skulden för pappans drickande: ”Jag ville vara med som fullvärdig individ och dela på familjens olycka.” Föräldrarna uppskattade umgänget i ”spontana och konfrontationsinriktade grupper”, men deras äktenskap gick inte att rädda.
Världen utanför
1980 kom den unga Pia till Stockholm för att sommarjobba som vårdbiträde på Beckomberga mentalsjukhus. Rikssvenska uttryck som ”fika” och ”bajs” kände hon till, hon hade ”sett dem i skrift men aldrig hört dem i vardagligt tal. På Beckis däremot användes de hela tiden, för det var vad arbetet handlade om.” Det är en bra sammanfattning. Hon var inte rädd, ”allra minst för patienterna”. Hon tar oförväget itu med allt från liggsår av olika djup till intimhygien på senildementa gubbar som gör våldsamt motstånd. De korta citaten ur dagboken från den tiden känns som en viktig del av den svenska mentalsjukvårdens historia på basnivå, en nivå som sällan blir dokumenterad. ”Kan du inte hålla i den ett tag?” frågar en 73-åring, ”vänligt, sakligt” när det unga vårdbiträdet ska kontrollera att han kissar. Varför det, frågar hon. ”För att det känns så skönt.” Det är inget drömjobb, men Pia Ingström tycker om det. Hon gör skillnad. Varje enskild arbetsuppgift i det ständiga lindrandet, tvättandet, mättandet, kan utföras väl eller illa.
Nästa del av boken har rubriken ”Istanbul juni-september 1982, en rusning av hjärtat”. Eftersom Grekland var upptaget av väninnan Päivi valde Pia Ingström Turkiet. Hon skulle lära sig turkiska, ”ett annat onödigt och opraktiskt språk”. Texten ger en dråplig inblick i utländska flickors dumdristigt utmanande uppträdande i ett patriarkalt Istanbul under militärdiktatur. För lokala unga kvinnor var lydnadskraven obönhörliga: ”Hångla=döden, politik=döden”. Förtrycket var svårfångat för ett ovant öga, men denna skildring i efterklokhetens ömsinta ljus är härlig.
Resor och fester finansierades med jobb i Sverige, studierna med studielån som mamman tog för Pias räkning redan under gymnasieåren, i fast förvissning om att inflationen var på deras sida. Att det handlar om en svunnen epok framgår, om inte förr, av upplysningen att det tog arton år av studier och tre högskolor att få ihop en journalistexamen och en licentiatexamen med litteratur som huvudämne.
Som 30-åring inser evighetsstudenten att en fast lön vore önskvärd och lyckas då krångla sig in på Hufvudstadsbladets redaktion, samma år som hon undertecknar sitt första egna hyreskontrakt. Omvälvningen mot ett stadgat liv tycks ha gått snabbt och beskrivs kortfattat: ”Jag träffade Miki, vi flyttade ihop och fick två söner.”
Mammavärlden
Då är det dags för bokens del två, ”Min mamma”. Vad gör man när en mamma dör och det visar sig att allt man gjort för att frigöra sig lägger sig till rätta i ett mönster kring henne? Och frågorna: ”Vem var hon? Vem var hon före mig?” Pia Ingström tar Eeva Kilpi som utgångspunkt i sökandet, som försvåras av att mamman nu ska skildras på fel språk. Mammavärlden, med rötter i Karelen, var finskspråkig. På svenska blir det hon, men inte riktigt.
Här skildras en välbekant atmosfär av barndomen som ”en plats där skuggorna är avgrundsmörka och ljuset bara falskt sken” och här finns drömmen om sanningens renande kraft, en sanning som ska uttalas i tid och otid: ”Vi är ett slags psykofundamentalister, på gott och ont.” Lite mindre ärlighet i föräldrahemmet hade inte skadat, lite falsk idyll hade varit helt i sin ordning. ”Därför hade det också varit anständigare om jag låtit bli att vrida om kniven i mammas sår.”
När mormodern dog, vid 82, skrev mamma Vuokko ner sina mammabetraktelser i den dagbok som Pia nu i sin tur läser, när Vuokko dött i akut cancer vid 73. Mamman skriver om mormodern: ”Hela mitt vuxna liv har jag ansett mig vara otäckt mycket smartare än min mamma. …Hon sa: ’Jag har varit en dålig mamma, ni har alla varit goda barn.’” Samma dotterliga övermod att skämmas för, konstaterar Pia Ingström.
Ett myllrande Finland träder fram på dessa sidor, som dock blir de första där jag som läsare fläckvis förlorar intresset. Det för många människor och episoder när mamma Vuokko kartläggs med minnesbilder från en moster, en väninna och tre yngre bröder. Paradoxalt nog berikar de ändå boken, eftersom det är i dessa intervjuer samhället framträder.
Läsaren får en snabbskiss av brödraskaran Aimo, Risto och Matti Hyppönen, och hirvee kälätys, ett väldigt kackel, i ettan där Pia Ingströms mormor och hennes man Yrjö bodde med mormoderns syster Maija, sina egna tre söner och Maijas två. Vuokko hade hunnit flytta hemifrån. Familjen var fattig, men inte så fattig att barnen behövde få skor av kommunen. Klasskillnaderna framträdde tydligt först i läroverket, där en mamma som städade skolan så småningom blev en Arbetare att skryta med, ”åtminstone i vissa kretsar”.
Storasystern, Pia Ingströms mamma, var en lågavlönad manschettproletär som hamnade under den officiella fattigdomsgränsen som pensionär, som trots detta lyckades samla ett ansenligt socialt kapital, ”vänner, intressen, kulturvanor, kontaktytor till allt möjligt”. Skulle mamman ha gillat att dottern läste hennes dagböcker, undrar socialpsykologen Katriina Järvinen i bokens sista kapitel. Pia Ingström kommer med en sida ursäkter och förklaringar som inte behövs: det är ju sant att mamman kunde ha slängt dagböckerna.
Det påminner mig om min egen mamma, Ulla Moberg, född Maans i Malax i Österbotten, som en tid innan hon dog i leukemi 1986, gav mig en bärkasse med dagböcker och brev och instruktionen: ”Du får göra precis vad du vill med dem, skönlitterärt eller biografiskt.” Jag har inte vågat läsa en rad. Den mor-och-dotter-skuld som Pia Ingström så omsorgsfullt ringar in ligger i vägen.
Man skulle gärna citera större delen av Inte utan min mamma, så tätt är det mellan de fina formuleringarna, de koncentrerade raderna där stora sjok av verkligheten fångats in. Eftersom det är omöjligt återstår bara att rekommendera den för läsning.
Åsa Moberg
Pia Ingström: Inte utan min mamma. Schildts, 2010.
