Vad gör du på lördagen den 27.3 mellan 20.30 och 21.30? Kanske dricker du något glas vin tillsammans med vänner i de levande ljusens sken? Somnar i mörkret på soffan efter en lång vecka? Allt troligare är att också du, din värdinna, din arbetsplats eller din stad hör till dem som firar Earth Hour: timmen då man släcker lamporna i protest mot miljöförstörelse. En liten symbolhandling som åtminstone ger lite bättre samvete. För vi är många som är bekymrade men det är ingen som vet hur man ska bära sig åt, när nationalekonomin samtidigt tycks kräva att vi håller fart på konsumtionen, bilen är sönder och ungarna behöver nya skor och vårjackor.
I DN Kulturs söndagsessä 21.3 spinner litteraturvetaren Olavi Hemmilä vidare från Earth Hour till problematiken kring BNP som mätare för mänsklig välfärd. Att BNP inte berättar om inkomstfördelning, demokratiska påverkningsmöjligheter eller människors tillgång till t.ex. utbildning och sjukvård hör till de gamla problemen. Men allteftersom intresset för miljön ökat under de senaste 10 åren, är det allt oftare med miljöargument som man kritiserar bruket av BNP som välfärdsindikator.
Hemmilä, som är inriktad på ekokritik – ekologisk läsning av litteratur – riktar blicken mot ”det lilla landet Bhutan i Himalaya” där man bytt BNP mot BNL, bruttonationallycka. Initiativet kom 1972 från den förre kungen Jigme Singye Wangchuk som för några år sedan i en demokratiseringsprocess avsade sig tronen. Av The Centre for Bhutan Studies har idén utvecklats till ett komplicerat system ”Gross National Happiness Index” med fyra pelare (ekonomi, kultur, miljövård och förnuftigt styrelseskick), nio domäner och 72 olika indikatorer. Systemet mäter bland annat individers tidsanvändning och känslor av lugn liksom frekvensen av bön och meditation, som bas för statlig policy. Ett liv i harmoni med naturen ses som en förutsättning för välbefinnande.
Att lycka inte är lätt att kvantifiera var ett välbekant problem redan för de klassiska utilitaristerna liksom för de klassiska nationalekonomerna. I själva verket kan det utbredda bruket av BNP ses just som en konsekvens att vi inte kan mäta det vi (moderna människor) tänker oss att vi vill maximera (lycka, välbefinnande) och därför får nöja oss med att mäta något annat i stället.
Att den bhutanska modellen förstås inte heller är ett regelrätt mått på lycka utan ett redskap för vad man ser som en socialt och ekologiskt ansvarsfull politik torde vara klart, så ordet happiness och den exotiska inramningen ska inte förleda oss att tro att det handlar om kuriosa eller flum.
Modellen har en viss släktskap med den något enklare ”Capabilities Approch” som Amartya Sen har utvecklat från 1980-talet framåt i samarbete med Martha Nussbaum bland andra, men har större fokus på miljön. Om och hur den funkar i praktiken hittar jag i hast inga kvalificerade åsikter om på nätet, men den praktiska idealism som kommer till uttryck i den bhutanska politiken kan vara värd att kontemplera till släckta lampor, som kontrast till den kroniskt räddhågsna finska och västerländska ekonomisk-politiska diskussionen. Se www.grossnationalhappiness.com.
Nora Hämäläinen
