Ganska tidigt om morgnarna ger sig Lars Sund ut i naturen för att skåda fåglar. I sin nya bok funderar han över varför.
För några dagar sedan fick jag ett mail från en person jag inte känner annat än till namnet. Meddelandet innehöll kommentarer till ett korrektur och avslutades, efter en blankrad, med upplysningen att tofsviporna nu drog in över Öland och en förhoppning om att jag skulle få en fin fågelvår.
Vi känner oss alltså som medlemmar av samma familj, vi fågelskådare, vi vet hur besvärligt det kan vara att få tid för vad som är mera en passion än en hobby och vi delar generöst med oss av information. Så har det inte alltid varit. Liksom Lars Sund i hans nya bok En morgontrött fågelskådares bekännelser, med undertiteln Dagboksblad maj–december, minns jag hur sluten, grabbig och ibland direkt avvisande skådarvärlden kunde te sig för inte mer än femton år sedan, när jag tillsammans med Elisabeth först började klänga upp i fågeltorn.
Idag är fågelskådande en av de mest populära fritidsaktiviteterna i Europa och USA, och genererar inte bara klubbverksamhet, naturskyddsengagemang och en intensiv produktutveckling inom den optiska industrin utan också en mängd nyfikna tidningsartiklar och TV-program som ställer frågan: Vad är det egentligen som är så fascinerande med fåglar?
I hög grad ligger också den undran som en bordunton under Lars Sunds anteckningar. I det skiljer han sig från en äldre författare av naturdagböcker som Gunnar Brusewitz, som tryggt kunde utgå från en allmän uppfattning om att det var stärkande och intressant att vistas i skog och mark. Sund ligger närmare den amerikanske poeten Leonard Nathan, vars En vänsterhänt fågelskådares dagbok har inspirerat till hans egen boktitel. Nathan känner sig kanske mer främmande i skådarvärlden än Sund, vars morgontrötthet inte är särskilt allvarlig och som flitigt åker ut till lovande lokaler runt sin nya hemstad Uppsala, kikar efter fågel runt stugan på landet och håller ögonen öppna när han är på återbesök i Jakobstad.
Lars Sund vet för egen del att fågelskådningen har en plats i hans tillvaro som inte kan trängas undan av arbete eller nya intressen. Vad det gäller är att finna ord för fascinationen, att tydligare beskriva de flyktiga upplevelser som fågelobservationer ofta är, och att se vad som förenar en själv med de andra männ-
iskor som står och fryser en kulen vårmorgon i förhoppning om att få en skymt av en ovanlig art.
Han gör det genom att ligga nära naturdagbokens klassiska form, men koncentrerar vart och ett av sina korta avsnitt kring en särskild art på en särskild plats. Ja, rentav kring en enskild fågel; upplevelsen av att fåglar är individer och att ett möte äger rum mellan människa och fågel i det ögonblick dess runda öga blänker till i kikarens blickfång är väsentlig för många skådare. Sedan kan detta överlagras med något som liknar naturmystik, men Sund står stadigt på fågeltornets brädgolv, i sjöstrandens vass eller på den leriga vallen runt reningsverksdammen.
vintertröst
Den valda formen ger möjlighet att göra utvikningar från dagbokens lugna, intima noteringar in i populärvetenskapliga eller kulturhistoriska essäavsnitt. I början av läsningen kunde jag tycka att en del upplysningar var allmängods, men jag lärde mig snart att uppskatta Sunds stillsamma pedagogiska ambitioner – hans bok är verkligen bra att sätta i handen på den som nyligen börjat intressera sig för fåglar. Dessutom sjunger författaren likt vårfåglarna upp sig efter hand och levererar såväl eleganta utläggningar av kikarens historia som eftertänksamma funderingar kring den tilltagande bristen på tystnad.
Och visst märks det att Lars Sund är författare, inte journalist eller skrivande ornitolog. Han har med sig en hel del av naturalhistoriens mer personliga och välskrivande gestalter i bagaget, som Plinius d ä och Gilbert White, han citerar Jarl Hemmers dikt om strömstaren och vet att tornseglare förekomm-er både hos Sara Lidman och August Strindberg. Och om jag hittar några slitna genrefraser i hans bok (vårsträcket som en bevingad armada som rycker in i Skandinavien), så vägs de mer än väl upp av de fina bilder och fräscha metaforer (sädesärlan som jäktad servitris är min favorit), som fyller Lars Sunds naturskildringar.
Dagboksförfattaren Sund avstår från att följa årets hela kretslopp. Han tar sin början den sista april med en provsjungande svartvit flugsnappare och slutar 250 sidor senare med de gråsiskor han ser genom fönstret och som blir det nya årets första kryss. Det har varit en bra bok att läsa under den fågelfattiga snösmältningen i mars, och jag kommer att tänka på de många funktioner som böcker i den här växande genren har: de berättar för nyfikna på ett initierat sätt om fågelskådning som sport och livsinnehåll, de ger oss skådare infallsvinklar på vad det är vi håller på med, och de utgör en ansenlig tröst när väder, arbete, brist på bil och avstånd till goda fågellokaler lägger hinder i vägen för oss att – var och en på sitt sätt – få de skönhetsupplevelser eller erfara den delaktighet i ett större skeende som möten med fåglar kan innebära.
Jonas Ellerström
Lars Sund: En morgontrött fågelskådares bekännelser. Dagboksblad maj–december. Söderströms 2010.
